Framme vid lyckans källa

Så, nu känner jag att jag liksom landat hos barnen! Efter 3 dagar så börjar hjärtat kännas fyllt, länken mellan oss är sluten och vi är en liten familj igen.

Resan hit var otroligt lång. Jag flög från Sverige på lördag eftermiddag, landade i Frankfurt sent på kvällen. Sov på hotell där. Tog morgonflyget till Houston och landade tidig kväll. Missade första planet som gick en timme senare och fick vänta på nästa som skulle gå efter 3,5 timme. Det blev två timmar försenat. Efter mycket om och men så landade jag i Leon, Mexiko runt 11 lokal tid - 6 på morgonen svensk tid. Satte mig i en taxi och åkte 1,5 timme till San Miguel de Allende. Så efter ca. 36 timmar så kraschade jag i sängen hos exet och barnen.

Det går sen inte med ord att beskriva lyckan som rusade genom kroppen på morgonen när först River kikade in genom dörren och insåg att jag låg där. Överraskande nog så kom han inte in direkt, utan han sprang upp för att hämta Saffi med orden "Pappa är här, pappa är här!". Springades, skrattandes och gigglandes så hoppade dom sedan upp i sängen. River först med en jättekram, sen Saffi. Tumlandes så kändes livet helt fantastiskt. Efter en kort kram så såg jag på River hur det blev alldeles för mycket - han drog sig bort en stund för att låta känslorna hänga med. Men, ca, hundra kramar senare så är det nu ok och vi är "kopplade" igen.

Stället jag är på är en sån där konststad i bergen på ca. 2500 meters höjd i en höghöjdsöken ovanför Mexico City. Det är ca. 25 grader i skuggan på dagen, men 8-10 grader på natten eller mindre. Staden är från tiden då Spanjorerna var i Mexiko och arkitekturen är kolonial/spansk. Skall ta lite kort och lägga ut nån dag. Helt fantastiskt vackert och piktoreskt i alla fall.

Maten är helt fantastisk. Salsa som gör att munnen glöder, färska tortillas och chilis. Färgsprakande som bara central amerika kan visa på och ett gytter av gränder, bilar, människor och tuppar. Sitter till exempel nu och skriver, klockan är 6 på morgonen och tupparna tävlar runt omkring för att väcka solen och grannskapet - detta mitt inne i stan.

Har lite planer på att åka till några varma källor i dag, göra stan och invänta lördagskvällen då alla samlas på torget och hänger i skymningen. Mariachiband, jonglörer, clowner och ballongförsäljare i en enda soppa.

Håller även på att planera resan till Zihuantanejo till veckan. 5 dagar på en paradisstrand i södra Mexiko bara jag och barnen. Känns som det är lite mer vad jag behöver efter mitt galna arbetsår än en stressig bergsstad med backar och kullerstenar, stress och biltutor.

Jag återkommer...

Kryper i kroppen

Nu börjar det trumma igång på allvar.

Pratade med barnen på eftermiddan och kunde knappt hålla tillbaka ett skrik! Vill zappa mig till Mexiko och krama dom små liven tills dom knuffar bort, sen lite till.

Började köpa lite julmat som jag försöker smuggla med mig, och vips så börjar planen komma. Bokade bilen från flygplatsen också. Så nu så...

Jag tror jag och barnen åker till Zijuantanejo och badar några dagar efter nyår. Tar bussen dit och letar rätt på ett hotell som vi kan bo i.

Jag är äntligen på väg! Bara två dar kvar nu.

Väntans tider

Nu börjar höstens mörker äta sig in under mitt skinn. Jag känner en total ovilja att engagera mig i jobbet, drar mig för att gå upp och suckar mig igenom dagarna.

Känner att jag sover på nätterna, men vaknar och är precis lika trött som jag var innan jag somnade.

Men, det är snart dags för ändring på det. På lördag åker jag och firar jul med barnen i Mexiko.

Känner hur jag vill vrida fram klockan, driva på tiden, skynda mig igenom dagarna.

Längtan är enormt stor. Gigantiskt stor. Helt enormt stor. Känner att jag inte kan beskriva hur stor.

Att välja...

Sitter och funderar ganska mycket för tiden. På mig själv, min omgivning, mitt liv och min historia. Kanske inte så djupa eller kritiska saker, snarare en påminnelse om planen och riktningen. Om valen och om förmågan. Vet inte om jag behöver ta nått beslut, lösa nån knut eller förändra speciellt mycket - men det är en rad reflektioner som poppar upp som är ganska nyttiga i alla fall.

Jag börjar inse att jag i valet runt mina relationer inte tillåter mig själv det värde jag kanske har. Jag vänder tillbaka till en värld som hör till mitt förflutna och därmed sänker mitt egenvärde. Jag lockas av drama, svårigheter och oklarheter. Min attraktion dras mot det omöjliga, mot det trasiga, mot det kaotiska. De senaste relationerna har aldrig haft nån chans att överleva en vacker dag, det trasiga, det svåra har legat som en förtrollning i början av varje förälskelse och samtidigt dolt rädslorna och litenheten i mig. När vardagen gör sig påmind dör konversationerna och olikheterna överskuggar alla dialoger. Jag måste börja våga ställa fråga om jag är värd nått bättre, nån större, nått annat!

Mitt liv behöver också förändras lite. Jag lever i en bubbla som stänger andra ute. Det är en vana jag har som levt med mig under lång tid. Jag gillar mitt eget sällskap, jag är bekväm med mig själv - men jag är också väldigt ensam och isolerad. Kanske inte som förr där skam och skuld skapade en olust att visa mig i det öppna, utan snarare en rasande fart i tillvaron runt jobbet, huset, alla resor till barnen och allt annat som gör att ingen följer med på tåget. Kanske är det jag som måste offra i detta läge för att öppna upp, kanske inte - vem vet? Jag är ganska avslappnad runt det hela, men börjar identifiera det mönster som ligger, och är faktiskt ganska uttråkad i tillvaron.

Det positiva som börjar stärka min självkänsla är insikten runt jobbet. Jag håller på att bygga ett system med bolaget som jag inte trodde jag skulle kunna vara kapabel att vara med att skapa. Jag växer varje dag i min roll, jag vågar styra mina medarbetare med en varligare hand och agera med säkerhet. Kände tidigare i år när relationen med L var som mest strulig att jag var väldigt tvär och konsumerad. Detta har helt släppt och jag har gjort de bokslut runt det, och som sedermera friade upp mig och gav mig den kraft som är min tillbaka. Måste vara väldigt försiktig runt detta framgent så jag inte dras in i nått liknande igen. Mina målsättningar börjar möjliga, min kreativitet blomstrar och min kraft växer sig oändligt stark igen. I bland känns det som det amerikanska kommer tillbaka, den där självbilden av att allt är möjligt och jag är kapabel så länge ödmjukheten finns med och jag inser mina begränsningar.

Vad har jag så för mål egentligen? Vem vill jag vara? Vart vill jag komma? Vem vill jag möta? Massor med frågor och nästan inga svar. Jag vet att jag vill möta någon som förstår min värld, nån som vågar se omvärlden på mitt sätt och utmana mig att se nya vinklar. Nån som är modig nog att prata öppet, bräckligt och stå kvar i oron tills svaret är klart. Nån som vågar stå i tvivel och titta på sin del i det hela. Möta någon som vågar lyssna utan att bära, nån som ser utan att döma. Jag vill se världen, jag vill följa mina barn i sin uppväxt och vara där så fort exet släpper taget. Jag vill inte bråka längre.

Oj va strulig den här texten var - men det är lite så det är nu. Jag skall åka till Mexiko på lördag och träffa mina guldklimpar som jag inte sett på 5 månader. Min saknad efter dom är så stor att jag håller helt på att ramla isär och gå i bitar. Funderingarna hoppar, skapar skuggor och lurar mig på villovägar. Längtan efter dom hindrar mig från att knyta an, våga öppna mig eller vara kapabel till att se. Jag är redo för dom med hela mitt hjärta. Jag har till och med accepterat att leva under samma tak som mitt ex för att ge henne pengarna som jag annars betalar för lägenhet. Jag känner mig kapabel att klara allt just nu, bara jag får krama mina barn.

Livets nyck...

Jag längtar efter mina fina barn. Om 8 dagar så beger jag mig till Mexiko och får tillbring nästan 3 veckor med dom. Sist vi sågs var när jag den 27 juli vinkade heldå i San Francisco efter några helt fantastisk sommarveckor i Sverige. 5 månader är en väldigt lång tid.

Vad har hänt sen dess då?

Jo, jag upptäckte att jag tittar efter kärlek på fel platser. De kvinnor jag dras till mäktar inte med det typ av liv jag lever, eller tittar helt enkelt på livet på ett fundamentalt annat sätt. Jag och relationer är inte en enkel sak. Jag får  väl dejta vidare så dyker kanske min prinsessa upp.

Jag har även varit sjuk i nära 5 veckor. Bihålorna har varit stora som basketbollar. Jag har ätit 2 penicillinkurer och fick en vanlig förkylning som tack för den sista kuren. Samma dag som jag tog det sista pillret så kände jag hur halsen började bli rosslig och att täppan kom tillbaka.

Jag har köpt ett hus. Eller, jag har blivit med hus kanske man skall säga. Åker från Stockholm till Dalarna mest varje helg och målar och står i. Nu kände jag att jag ville komma vidare där och bad en kompis kolla på väggarna på övervåningen medan jag är i Mexiko.  Sen är det bara golvet kvar innan jag kan flytta in på övervåningen. Skall bli skönt att kunna skapa en hemtrevnad med lite konst, riktiga sängar och mys.

Det som däremot gått som tåget är mitt bolag. Vi åtnjuter en succé som jag inte trodde jag kunde vara delaktig till. Kunderna strömmar in och vi står inför lyxproblem som är väldigt svåra. Anställer folk, planerar processer och försöker effektivisera både process och roller.

Om man skrapar lite på ytan så är det ganska självklart att relationer blir lidande med den typ av jobb jag har och den längtan som jag sitter med för mina barn. Kanske spelar även huset in där jag ägnar mig åt mitt i en introvert process som skapar lugn från jobbstressen.

Jag är väldigt duktig på vissa saker här i livet, men ack så börjar det bli väldigt påtagligt att jag även är lika värdelös på andra saker. Anknytning, sunda lockelser och balans är kanske självklart för andra - för mig är det som en enda stor grå massa. Ser inte lösningen, längtar efter den som lockar ur mig ur min lilla comfortzone och drar in mig i en sån där varm och nära relation som ändå är möjlig.

Jaja, nu är det dags att jobba igen.

Krafterna börjar återvända

Det börjar kännas som inflamationen går ur kroppen. Jag kände faktiskt i morse att jag har lite energi över. Att det mitt i höstmörkret börjar bli ljusare och att jag återfår lite kraft i kroppen.


Kanske är det en utmattning som legat och byggts på. Kanske är det avsaknad av barnen som påverkar. Kanske är det bara som det är.

Men, nu börjar medicinen verka. Jag börjar bli stark igen. Jag har ett datum när jag åker och träffar barnen i Mexico och livet känns riktigt hoppfullt.


Idag är det bra att vara Patric.

Sämsta nattsömnen på mycket länge

Försöker komma igång. Känner mig som en sliten disktrasa utan vatten, hård, stel och sandpapperlik.

Försökte somna hela natten tror jag. Låg och rullade, vaknade, tänkte på allt möjligt och bara var vaken.

Kanske inte så konstigt, jag drack en energidryck vid 5 igår kväll. Eller kkanske är det bättra att sluta med ett utropstecken. !


Jaja. Jag får masa mig in i duschen, försöka komma igång och ta mig sakta ut i den gråa dagen. Mörkret är min fiende och tröttheten mitt försvar.

Fånga dagen som nån smart sagt. Vet inte om det är möjligt idag?

Saktar in, stannar upp

Idag är en sån dag, en sån där som kommer ibland och gör så mycket gott! En sån där dag så tiden saktar ner, själen stannar upp och tankarna börjar gå lite långsammare.

Det viktiga känns enkelt, vila känns som det enda möjliga och elden i pannan är mitt begränsade ansvar.

Jag låter tystnaden spela dina sånger, läsa sina dikter och måla sina tavlor. Jag låter inspiration komma och gå helt utan krav och låser in måste i skåpet.

Jag klappar om och bäddar ner min själ, skruvar upp värmen i mitt fina hus och letar efter dom knutar jag behöver linda upp idag. Kanske gör jag nått, kanske inte - boken jag har är lika viktig som allt annat.

Tacksamt erkänner jag att lycka handlar ofta om små ting och enkla bedrifter. Överkomliga målsättningar staplas ovanpå varandra och bygger min självkänsla, öppningar glimtar och visar sig snabbt. Varför inte?, känns som en dansande fras i sinnet som utmanar och öppnar.

Leendet växer sig fast och lyckan sprider sig inom mig.

Måste skriva, måste känna, måste...

...få in känslan i min stressade själ.

Jag håller på och landar i att vara ensam. Jag har förlikat mig med olikheten som fanns och finns. Sånt är livet, och jag trodde nog inte att det fanns en chans i alla fall. Längtan över att starta om var baserat på nått annat.

Börjar känna mig befriad igen från någon form av besatthet. Kanske inte så där fokuserad eller sjuk, utan en jakt på bekräftan driven av rädslan att bli lämnad. Men, den släppte förra veckan efter en mailväxling och jag slogs av olikheten i mångt och mycket.

Konstigt hur det blir ibland. Polletten trillar ner och sanningen som andra kanske såg hela tiden sipprar sakta fram genom besattheten och kommer, stegvis, fram i ljuset.

Att sätta mig ner och ärligt skriva här är en del av återtåget. Återtåget till mig och mitt. Tillbaka till processen att stå upp, vara stolt, se mig själv och finna lyckan i min dagliga process.

Jag känner att jag kommit ganska långt i mig själv. Jag ser vad jag gör, vad jag försöker åstadkomma genom att öppna attraktionen mot den typ av människor jag gjort. Resultatet är ju som det är - ingen av de relationer jag klivit in i de senaste åren har hållit eller haft möjligheten att utvecklas.

Inget ont om de vackra fina människor jag försökt mig på att älska, men jag har liksom inte fått göra det. Andra saker, processer och rädslor för närhet, öppenhet och tillit har stått mitt i vägen.

Jag har också varit där. Det var där jag stod så länge. Jag ser mig själv i var och en av er. Kampen mot den inre rädslan, jakten på bekräftelse och rädslan att inte vara omtyckt.

Jag inser att jag inte längre står på den platsen. Jag har tagit mig igenom mitt drama. Rädslorna har inte längre ett grepp om mig och det som gjordes mot mig bär idag ingen kraft över mig. Jag är fri från mitt negativa förflutna och behöver inte återvända.

Detta handlar om en omutlig ärlighet och en rakhet om hur det ser ut. Jag är villig att möta det jag tidigare inte trott vara möjligt. Jag lovar att vara stark och modig. Jag är idag någon annan och behöver inte genom relationer söka mig tillbaka till den plats jag en gång trodde var min lott.

Förlåt ni vackra om jag är för ärlig och gör er arga. Jag älskar er alla. Ni är så vackra och fina. Jag är tvungen att öppna detta och vara rak mot mig själv.

Spöken och kärlek

Jag ber om befrielse från mig själv. Jag orkar ibland inte med min hjärna.

Vill bara stänga av och gå i ide.

Men, jag vet att mitt största problem är känslor. Jag har svårt för dom och har en reflex som vill stänga av.

Det är nära nu.

Jag står och balanserar, försöker lyssna på de råd jag får och känner hur det drar i mig. Känner hur gamla mönster står och väntar på att få utrymme. Gamla sanningar vill döma och skapa distans. Letar efter ursäkter och flykter.

Vill hoppas, vill önska, längtar efter närhet. Vill, ser budskap i allt och känner. Otåligheten pockar på uppmärksamhet, kroppen vill känna värme.

Rädslan vill skjut bort. Vill stänga ner. Skapar tvivel och säger nej. Vill inte tolka, vill inte höra och skapar rädsla.

Gud, ge mig sinnesro. Att acceptera det jag inte kan förändra. Mod att förändra det jag kan. Och förstånd att inse skillnaden.

Svår att tänka klart...

I lördags och söndags så öppnade jag på locket och sökte kontakt. Jag kände att jag behövde se, höra och känna.

Idag kom sorgen tillbaka. Rädslan för att ha blivit utbytt och sorgen över att jag inte räckte till och längtan kom som ett paket på posten.

I och för sig är jag trött, två dagar i London med väldigt lite sömn, många möten och storstadsstress gör nog sitt med att förstärka och plåga mig lite.

Men, vad är rätt i en sån här situation? Vad är bäst? Vad betyder rädslan och hur sanna är mina tolkningar?

Jaja, ville bara skriva av mig och lämna plats. Är på väg hem från London, villa bara sova och är både hungrig, ensam och trött - ingen bra kombination när jag blir påmind om att jag saknar och sörjer relationen som fortfarande känns i hjärtat.

Ska inte fundera eller söka några svar i dag. Inte i morgon heller...

Jag har bestämt mig för att stå och vänta och se. Vänta på vad tiden berättar och ta nästa beslut när det behövs.

Baksug

Jag funderar ibland på vad det är för fel med mig. Om jag har nått som inte är helt normalt eller om det är ett hål i mig som aldrig kommer att läka.

Det kanske låter stort och kraftfullt, men det är helt allvarligt. Jag drabbas av baksug i motivation, känsla, självtillit och kärlek till mig själv.

Livet krymper ner till en liten bubbla och jag kan knappt ta mig ut ibland. Ligger på sängen och hittar inte motivationen till att ens tänka på jobb. Hela dagen går och jag får inget gjort.

Det här tenderar att hända lite då och då. Idag var en sån dag.

Det började med igår faktiskt. Jag skrev lite om det i bloggen - jobbet står mig upp i halsen och jag är helt överbelastad med stress. Frustrationen över att systemet inte klickar och att vi först och främst måste nå intäktsmålen gör att jag måste pusha alla lite för hårt. Sjuksymptom och stress dialoger dyker upp hela dagarna. Igår så vart det en sån dag.

I morse så fick jag också ett mail från exet där hon säger att jag är skyldig henne en massa pengar, att det är ränta på dom och att domstolar i USA är hårda etc. Det är väntat, men oron för hur detta skall påverka min relation med barnen lamslog mig idag.

Press är inte alltid bra. Ibland blir det för mycket och jag slår av.

Sen en liten rolig grej. Jag satt i dag (eller det kanske var i går) och funderade på min relation till relationer. Jag kände liksom ett vasst hört i mina känslor och förstod vad det var jag inte kan. Jag kände likt en ärrvävnad i mitt känsloliv som inte riktigt var lika mjukt och rörligt som det andra. Det kanske låter lite flummigt och flyktigt - men jag lovar att det var ett sånt där ögonblick av insikt av den högre skolan. Helt plötsligt kunde jag känna på hela paketet av rädslor och missriktad längtan som tenderar att inte bli besvarad i de relationer jag ger mig in i. Antingen är personen inte tillgänglig, inte redo eller helt enkelt inte intresserad av mig, och då är det ju inte så konstigt att jag inte finner det jag känner längtan efter. Det syns liksom på människorna som jag möter, deras situation är inte likt min och vi söker efter olika saker. Jag söker mig till detta för att skydda mig mot ärret jag skrev om innan, utgången är ju liksom förutbestämd. Rädslan för att bli lämnad gör att jag söker mig till relationer där jag kommer bli lämnad. Snurrigt kanske, men väldigt klart för mig.

Jaja, nog om detta. Jag tog mig en dag för mig i dag. Jag vet inte om jag riktigt kommit till ro, eller om den varit bra för mig. Men jag känner i alla fall att jag behöver dessa ibland för att släppa upp apatin och utanförskapet och titta lite på det. Känns som jag växer och låter mig vara det jag är. Det är bra.

Livet på livets villkor...

Hur mår jag då? Jo, upp och ner kanske man kan säga. Lycka och tacksamhet under helgen och enorm frustration och en känsla av maktlöshet runt jobbet idag.

Det är lite så det är - fram och tillbaka, upp och ner mest hela tiden. Känner mig som inkastad i en karusell och vet inte riktigt hur eller vad jag skall göra för att hinna med mig själv i allt. I och för sig är det inte nått stort som behövs tas tag i, utan lite så där naggande, gnagande av en känsla som är obekväm. ...att jag inte riktigt hinner ikapp mina känslor eller mig själv.

Så...kanske dags att checka in lite.

Känner mig ensam. Saknar någon att längta efter och längta till. Ibland är det lugnt, men ibland slår det till och jag får en känsla av att jag inte riktigt kommer hitta en relation. Rädslan för att inte duga och att jag kanske slår lite för hårt på mig själv för att inte duga till att vara älskad. Jag vet att det inte är sant, men ibland så drar det iväg lite för långt och jag slår på mig själv.

Barnen...jag saknar mina barn och vill krama dom varje dag. Det gör ont i magen och jag gråter inombords. Saknaden är så stor att jag inte riktigt vet vart jag skall kanalisera ut det. Men, det är en period som jag känner igen och den kommer också att mattas ut lite. Om inte annat så åker jag till mexico under jul och får ta igen kramarna då.

Huset. Rätt så rätt är allt jag behöver säga. Sover som en gud, känner glädje för att få ägna tid och kraft på det och lugnet som kommer med att vara där är en av de bästa saker jag gjort för mig själv. Känns lite paniskt ibland med att ha tagit ett så pass stort beslut, men jag andas då djupt och låter det sjunka in.

Jobbet. Känns alldeles överväldigande just nu. Så mycket att göra och så stora mål att jag känner mig alldeles paralyserad när jag kommer dit och jag har ändå en enormt hög stresströskel. Jag måste allvarligt ta det lite lugnare för att landa i en mer hälsosammare situation, annars kommer konsekvenserna börja rada upp sig för mig. Känner en enorm frustration för att det inte klickar och att inte alla gör det dom skall. Jag har så mycket runt detta att jag nästan borde starta en egen blogg som bara handlar om att starta och växa ett bolag. Stora varningsflaggor viftar framför ögonen på mig och jag är rädd om min hälsa. Måste, måste skärpa mig runt detta.

Jaja, så är det. Jag får slicka mina sår och maka mig vidare i livet. Det är så här det är och jag är ansvarig för att ta fram det glada. Jag är den som gör mig lycklig och öppnar för det som står och väntar på att komma in. Livet på livets villkor...och jag är ansvarig.

Lyckorus!

Kom just tillbaka till Stockholm efter en helg i Dalarna.

Satt i bilen ner hit och summerade lite om hur det känns inom mig och fick lov att släppa fram det bredaste av leenden. Jag är oerhört glad och känner mig stolt över att få jobba med mitt alldeles egna hus.

Jag har säkert tillbringat 8 timmar med diverse maskiner i helgen för att rensa tomten från buskar, vildvuxna träd och högt gräs. Rensat, burit, städat och öppnat upp tomten.

Lyckan som byggs upp, tacksamheten som sprids och ödmjukheten som visar sig är så skön. Jag har gjort helt rätt. Det känns så bra så jag saknar ord för känslan.

Jag har drömt om detta i 4-5 år. Jag har jobbat stenhårt för att förbereda mig och att göra plats. Jag har tränat på min disciplin och känt på känslan om och vart jag skall bygga en plattform. Nu kan jag säga att jag gjort rätt.

Hade 3 olika vänner plus morsan och styvfarsan där idag. Morsan lagade köttfärssås och kom över och lagade lunch. Känslan över närheten till mina vänner och min familj fyllde mig till bredden av lycka och tillhörighet.

Igår var det samma sak. Jag köpte huset med en bild som jag fick av huset, om man bara klippte bort gräset, klippte buskarna och skar ner träden får man fram bäcken som rinner längs tomten. Efter några timmar igår så började jag få fram lite mossiga stenar i sluttningen ner mot vattnet och ett lyckorus spred sig i kroppen. Jag stod länge och bara tittade på hu vackert det var och kände en enorm glädje.

Så, helgen har varit storslagen. Om jag gör rätt blir det bra. Att fortsätta på denna väg är enkelt - jag känner att jag hittat hem.

Vill göra rätt!

Igår kväll höll jag på att göra nått som jag kanske fått ångrat i mig själv. Satt och skrev ett inlägg om att jag saknade barnen och sakta men säkert så gled jag bort från ämnet och hamnade på att spy ur mig mot en speciell människa. Ensamheten och längtan blev snabbt ett anklagande och en irritation över insikter om hur det återigen blev som det blivit så många gånger förr.

Jag skall inte ägna mig åt sånt.

Att sakna och känna att det blir tomt, långt till besöket och att jag är frustrerad över Mexicos bristande bredbandskvalite är en sak - att jag är lite knäppt på näsan i en relation är nått helt annat. Jag får inte blanda ihop känslorna, det känns fel.

Visst, en viss del av den kritik som jag kände och kanske känner är väl kanske riktigt och berättigad - vad vet jag. Men frågan är vad jag vinner på att vädra den i det publika medium som detta ändå är?

Faktum är att jag ser ett mönster i mina relationer och skuldbördan ligger därför på mig. Jag bör inte sätta mig i situationer där jag inte får plats som den jag är! Enkelt. Sen kan andra agera i ett mönster och jag tenderar att hamna i en sits som påminner om att jag står och dunkar huvudet i väggen, men det är mänskligt - jag förlåter mig själv utan omsvep.

Den konstruktiva frågan är istället vad jag skall göra annorlunda. Hur skall jag agera och kommer jag våga ställa krav som är bra för mig och bygger på en insikt om att jag i utgångsläget är en attraktiv och en helt ok man? Det är ändå det som är kärnan här, saken går tillbaka till mig och handlar uteslutande om hur jag värderar mig själv i en relation.

Saknaden efter barnen har en enkel lösning. Jag får åka dit när jag inte längre står ut med att vänta, även detta är enkelt.

Däremot är det lite krångligare att inse att jag inte står kvar i mig själv när jag möter kärlek och relation. Jag tenderar att glömma mina krav, tenderar att tömma mig i en längtan att passa in och framför allt glömma magkänslan. Det är väldigt allvarligt och är ett brott mot mig själv.

Jag måste aktivt lämna det förflutna bakom mig, ta det jag behöver och väga insikten om vad jag skall acceptera i mig själv och vad jag skall förändra. En insikt som börjar bli allt klarare är att jag förminskar mig i relationer och det leder till att jag tummar på min insikt och kunskap och börjar deala med mig själv om att jag kanske kan fixa, hjälpa, ändra och stå ut med saker som är direkt skadliga för mig. Det är inte bra.

En vän sa igår till mig att jag skall göra tvärt om. Vänd på steken och visa hela dig - det är ju det som är dig!

Om jag tänker efter hur denna relation då sett ut tror jag den skulle varit bra mycket kortare. Den raka feedback som ändå låg inom mig och skapade oro hade ställt raka krav om kommunikation, rädslor och känslor. Icke att förväxla med framtidsplaner eller löften - men öppenhet i känsla och rädsla.

Den som utmanar sin rädsla blir ofta överraskad över vad som döljer sig bakom den!

Anletets svett...

Känner mig sliten efter gårdagens resa. Gick upp 4 och var hemma halv 10. Somnade ovaggat vid 22.30 och vaknade kvart i 7.

Vet inte riktigt hur jag skall åstadkomma sovmornar. Jag vaknar av att han som har sin borrfirma under mig kommer till jobbet halv 7 och slår i sin entrédörr. Det är vardagsproblem av värsta (minsta) sorten.

Men, men - åter till jobbet.

Jag skall idag fortsätta mina galna vecka och åka till Arlanda på morgonen och sen vidare till Grand Hotel på eftermiddagen.

Vart jag vill komma är att jag har så mycket möten att jag igår blev påmind om baksidan. Hos en kund, mitt i lunchen, kommer en herre fram till mig och säger hej. Jag kom inte ihåg vem han var. Han agerade som han kände mig och var nästan lite privat i sin kommentar om att han förstod varför vi var där och log lite illmarigt.

Jag hatar den känslan av att stå där som ett myntinkast med öppen mun och inte kunna koppla ansiktet mot en situation, plats eller namn.

Det är väl ingen stor sak - men jag är överstimulerad av mitt jobb. Massor med trådar ute, processer som jag styr och situationer jag hanterar. Alla anställda har sin utgångspunkt och förutsättning, och jag måste sy ihop processer, personligheter och länka det till alldeles inhumana målsättningar från ägare och investerare. Pressen är helt brutal och jag känner ibland hur trycket över bröstet blir alldeles sjukt hårt och att jag nästan får kippa efter andan.


Men, jag trivs i det jag gör. Jag är rätt i min kunskap och erfarenhet, det är det här jag kan. Jag kan växa bolag, jag kan hitta kunder, jag kan skapa arbetstillfällen för 15 personer och har tiodubblat omsättningen på 3 år.

Nu står jag inför nästa trappsteg. Den 1 oktober åker jag till England och påbörjar vår expansion i Europa. Den kommer snart att ske, vet inte när, men mitt jobb är att bryta ny mark och hitta nya kunder, definiera behovet, räkna på kostnaden, hitta personerna som kan göra markjobbet och investerare som betalar för kalaset.

Lite oroväckande att jag då inte på lunchen igår kunde placera den här personen som antydde att han var min vän.

Men men. Livet är inte jobb. Nu skall jag bearbeta min del i min spruckna relation och ta mig vidare i livet. Jag har lärt mig mycket, och är väldigt tacksam. Jag känner mig stärkt av sättet vi kommunicerade runt detta och ser med hopp hur det gett mig massor.

Svammel svammel så här mitt i veckan...

Jaja, så är det ibland

Gick upp klockan 4 i morse. Är på väg till Malmö över dagen på möte för jobbet. Lite för tidigt, lite för mörkt - men jag gick och la mig vid 21 i går så jag har sovit tillräckligt.

Fick stänga ner mina tankar igår mot L, eller snarare stänga ner processen i mig. Nu är det så här och jag går vidare.

Tyckte det var viktigt att skicka mina tankar och orda ut min tacksamhet för tiden som varit, samt fråga dom där svåra frågorna som brukat ställa till det i mig. Fick fina svar och kände lättnad.

Nu så, nu sitter jag med en rad erfarenheter igen. Sitter med mer insikt och har brutit igenom en stor barriär. Får nästan lite dåligt samvete för att det känns så här - men det kanske var dags att vi klippte av? Det hade kanske inte fungerat ändå? Livet runt omkring oss kanske inte tillät oss att vara med varandra. Ibland måste man acceptera vad livet berättar för en och böja på huvudet och ta sorgeprocessen.

Jag är inte rädd för den. Jag kan det. Jag vet hur man gör!

Hoppet som känns inom mig, glädjen över det andra i livet - huset och självkänslan - gör att jag inte riktigt behöver grotta ner mig i en massa "tänk om". Jag är nöjd. Jag gjorde precis det jag kunde och rörde inte till. Det är ok och jag är tillfreds med det.

Nu får jag bara hålla ögonen på mitt mående och göra det som behövs för att hålla den nya kunskapen vid liv. Bjuda in lyckan återigen och fokusera på det som ger kraft.

Jag är tacksam för den tid som var. Jag accepterar att omständigheter ibland skapar skillnader som vilja och önskan inte kan överbrygga. Jag accepterar även att jag duger som jag är, jag behöver inte vara någon annan för att bli älskad och att älska.

Jag ser med öppna ögon och inser att jag inte är rädd. Jag är nöjd med det jag gjort och försökt så gott jag kan!

Hämtar hem mig själv...

Har försökt att formulera ner mina känslor efter helgen. Vill skriva om lyckan jag har efter att fått nycklarna till mitt egna lilla hus, men tyvärr så är det sorg som ligger högst upp. Dels blev jag dumpad, dels blev jag påmind om min familjs historia.

Familjen kan jag inte göra mycket åt. Det är som det är och jag får helt enkelt lära mig vart gränsen går. Det är sorgligt och som det är.

Att bli dumpad är kanske inte det enklaste, men jag måste erkänna att det var väntat. Relationen som kändes så bra och gav så mycket hopp hamnade i en nedåtgående spiral som jag inte kunde bryta.

Jag måste acceptera att jag inte kan fixa allt och ha svar på allt. Jag måste också acceptera att jag ibland inte är den rätte.

Jag var beredd på att det skulle bli så här. Jag kände i magen att det inte fungerade och hade kanske själv kommit till samma punkt inom kort. Vi är helt enkelt olika och lever i skilda världar, lite för långt ifrån varandra för att någonsin kunna vandra tillsammans i mitten. Va vet jag.

Men, det är svårt att bli bortvald. Rädslan att någon annan tagit min plats och att jag inte duger som jag är spökar. Faktiskt är det så att jag inte vet om hon ens var monogam? Men, det är nog spöken i mitt förflutna som är där och serverar bilder för att skapa ytterligare separation som skyddar mitt hjärta.

Jag var själv på väg till samma plats i mig. Vi hade inte mycket gemensamt. Det var lockelsen som styrde och lusten som eldade på. Samtalen var ofta svåra och den redigerade rädslan för att säga fel saker gjorde att jag kände mig konstig i hjärtat. Oro, oklarhet och osäkerhet började äta sig in.

Allt kommer när det är tid för det. Nu var det tid för detta och nya kapitel skall påbörjas. Jag förstår att detta är en del av helheten vi kallar livet. Jag accepterar detta med så mycket vördnad jag kan frambringa.

En kompis gav mig ganska nyttig feedback idag. Hon frågade hur jag kunde tro att någon skulle kunna känna sig välkommen in i mitt liv när jag själv planerar resor till barnen i Mexico, till USA, åker till Sri Lanka på semester själv, jobbar och bor i Stockholm, reser hela veckorna, Köper hus helt själv etc. etc. Jag skrattade gott med känslan att hon har helt rätt. Jag lever fullt ockuperad av mina egna idéer och gör det som faller in. Jag är en ultra-egoist med längtan att ha en partner i mitt liv. Jag vet bara inte hur det skall gå till.


Jaja, jag har lite att jobba med. Jag är en drömmare med stora förmågor och stora karaktärsdefekter. Någon gång så skall det plana ut och bli lite lugnt. Jag hoppas det i alla fall.

Måndagsmorgon

Hej där.

Sitter och håller på att förbereda en dag på jobbet som handlar om processer och personligheter. Vi behöver lite mer ansvar och har blivit tvingade att ta nått steg tillbaka och fundera igenom vad vi gör.

Problemet har uppstått för att det går för bra för oss och vi kämpar med belastningen och dras med stora förseningar. Så det är ett lyxproblem.

Men, jag måste erkänna att jag är lättstött. Fick kritik runt hur detta är och kände att det kröp under mitt skinn. Jag blev ledsen och helt dränerad.


Skall försöka göra rätt idag och ställa processen i ordning, men själva grejen är att jag blir så träffad och blir rent ut sagt ledsen.

Personen som gav kritiken är lite av en åskådare i processen som själv svor sig fri från att ta ansvaret, men kommer då nu med en massa kritik och förslag.  Diskussionen när vi anställde honom var att vi ville att han skulle ta ansvaret, men så blev det dock inte.

Jag måste erkänna att jag då nu idag håller detta mot honom lite. Känner mig som en ganska dålig människa tack vare detta, och reagerar lite för känsligt i en situation när jag skall vara lyhörd.

Detta är en karaktärsdefekt som jag brottats med tidigare i mitt liv ganska rejält. När jag får för mig att jag inte duger, efter att ha jobbat så hårt som jag gjort, och kritiken kommer i form av dessa pekpinnar  - då reagerar jag med starkt försvar och känner mig orättfärdigad.

Det är antagligen något i hans person som gör att jag reagerar och gör mig försvarsbenägen. Jag reagerar säkert på hans ord och attityd. Glömmer helt säkert att läsa orden, och hör säkert någon röst från min barndom i detta som spökar.

Måste säga att jag är redo att tvätta bort mitt förflutna och bjuda in möjligheten att växa i detta. Jag är ganska bra som det är - jag behöver inte försvara mig.

chup chup

Överraskningar

Jag måste erkänna att jag är ganska trött på överraskningar runt barnen. Att få ta ställning till förändringar efter dom hänt, och behöva snabbt tänka igenom reaktionen för att inte agera själviskt och försöka väga saken i sitt riktiga ljus är väldigt påfrestande.

Det har varit ett antal gånger nu som jag fått relatera till: Medicinering av barnen, flytten till Mexico, terapi etc. I går så kom nästa - exet beslutade sig i Januari, när hon började planera Mexico, att sonen skulle gå om tredje klass.

Han har det svårt i skolan, ligger efter och hänger inte riktigt med. Hans förmåga att bearbeta kunskapen är efter, hans val att leka med yngre hela tiden och lärarnas försök att fånga honom pekar alla mot samma håll - han behöver detta.

Så, själva grejen är att det nu kommer i ett samtal sista dagen på första veckan på det nya läsåret. Ungefär som en lite bisak: "Åhh, han går inte i fyran, utan jag bestämde att han skulle gå om trean. Har jag inte berättat det för dig?"

Neeejjjj! Det är ny information för mig.

När jag satt där i bilen och körde mot dalarna så blir jag ju i tillfället påmind om det som varit. Hur min frustration över att behöva jaga information om allt från henne väcks till liv. Hur min misstro mot henne väcks och hur jag tidigare blivit så arg för situationer som detta. Filmer spelas upp och jag får om och om igen klappa mig själv på axeln för att lugna och trösta.

Jag gjorde på ett nytt sätt igår. Jag berättade för henne hur djupt besviken jag blir. Hur hon skapar en enorm misstro och hur jag misströstar för fram tiden. Jag berättade även, direkt, att det som nu kommer upp är en bred misstro om vad som annars pågår. Ljuger och duperar hon om allt? Är mina barn säkra med henne?

Jag berättade att jag särar på saker, sonen behöver detta och han trivs med det. Jag känner någonstans att det är ett bra beslut och han får en stor chans att komma ikapp. Så det är bra.

Men baksidan i detta är att jag nu sitter i en ny sits gentemot henne. Jag litar än mindre på henne och jag har väldigt lite förtroende kvar. Jag har nu även väldigt stora argument som omkullkastar argument i domstol om så blir fallet - vilket nu skiftar vår maktbalans. Tyvärr så måste jobb-jag fram lite mer nu. Jag måste kommunicera gränser och agera mer proaktivt i att kräva information, hävda vår medbestämmande rätt i och med den delade vårdnaden och stå upp för mitt lika värde i beslutsprocesser.

En annan sak som händer i och med detta är att insikten om att den som gör rätt får ofta saker serverade i sitt knä. Jag har fajtats i många år för att få henne att dela information om barnen. Vi har flera gånger suttit i domstol och fått domaren att statuera på pränt hur hon skall dela information, vad hon enligt lag kräver och hur det är viktigt. Jag har fått försvara mig mig mot massor av attacker i detta om att jag är orättvis som tar upp detta, om hur hon vill göra rätt och hur jag överreagerar.

Men, nu är det ju liksom lite svart på vitt här. Det faktum att sonen går om en årskull, OCH, att mina barn nu bor i mexico utan mitt medgivande i processen är liksom ganska kalla hårda fakta på detta. När jag lämnade barnen i USA efter sommarens besök så la hon fram ett papper för mig att skriva på där jag tillät henne att ta med barnen. Jag tror det var efter produktion av någon form av dokumentation för hennes klavertramp. Men, det är som det är.

Vad gör jag nu då? Jag sitter här tidigt på morgonen och bearbetar mina reaktioner i detta. Mitt straff blir ju att försöka återigen bygga förtroendekapital i mig och försöka acceptera situationen utan att straffa barnen genom att bråka på exet. Det lönar sig inte att skälla, agera ut eller straffa - gjort är gjort. Det finns ett bra engelskt or - recentments, känslan när man får hat eller bitterhet mot sen situation eller människa. Jag kan enkelt säga att jag recent exet som människa. Hon är inte snäll.

Jaja, åter till nu och mig. Jag mår bra, barnen mår bra och jag försöker hitta lycka och tilltro i tillvaron. Jag vill möta en speciell människa och gör allt jag kan för att vara modig nog att höra vad hon säger till mig i våra möten. Jag tycker det går bra och jag känner mig stolt för att jag gör vad mitt hjärta önskar - och inte gör det min rädsla försöker få mig till.

Hösten är här...

Eller nu ska jag kanske ta det lite lugnt, värmen är kvar och det är eftersommar - vad jag försöker säga är höstinspirationen har kommit!

Är på väg till skåne på jobb i två dagar och känner att jag faktiskt är inspirerad. Känner att det skall bli en utmaning och att jag ser fram emot att få övertyga. Känner mig lite laddad.

Hade ett samtal i går kväll som jag inte kan lägga åt sidan riktigt. Känner glädje och rädsla i samma ögonblick. Att våga säga som det är och stå kvar är stort, att erkänna sin rädsla är ändå större! Det var lite så det blev - en öppen dialog om rädslor - utan att dom fick styra. Det känns väldigt bra att få vara mänsklig, att även få vara mottagare av mänsklighet.

Om jag vågar erkänna att jag flyr genom att fastna i en karusell av direkt bekräftan för att slippa känna på rädsla och saknad. Om jag vågar stå kvar i spegeln och se hur mina mönster vill öka farten för att slippa stå kvar och känna rädslan för att bli övergiven - Vad händer då? Vad får jag då?

Jag vill hitta svaret på den frågan...

Söndag morgon...

Skrev just ett inlägg som jag raderade, känner mig lite ambivalent idag. :-)

Det handlade om att tillåta mig själv framgång, men kändes lite som jag inte skrev med magen.

Checkar in lite istället.

Fick ett mail igår från exet om ekonomi. Hon ville att jag skulle sätta in fullt underhåll, även om hon flyttat till Mexico och utgifterna gått ner med 75%.

Kände att jag var tvungen att säga som det var; att jag inte har för avsikt att betala fullt, att jag väntar på en ekonomisk plan för utgifter per månad och att jag inte tänker betala för Juli tack vare att barnen var med mig hela månaden och hon inte hade några kostnader.

Jag har suttit i ett skruvstäd runt skuldkänslor för barnen i många år nu. Exet har utnyttjat detta maximalt i form av pengar och fått mycket mer än vad jag egentligen är skyldig. Men men, jag håller inte henne ansvarig för det förflutna, utan gör nu det jag måste och håller fast i en linje som handlar om dialog och samarbete för att komma överens om summan.

Som det har varigt så har underhållet legat mellan 12-13 000 kr per månad. Till detta så ligger det ca. 1000 - 2000 kr per månad i extra utlägg. Ovanpå detta så har jag var tredje månad åkt till San Francisco och hyrt en lägenhet som gör att jag och barnen kan tillbringa tid tillsammans. Kostnaden för dessa resor är ca. 5000 kr i månaden om man slår ut det per månad.

Som ni ser så har jag under de senaste 5 åren prioriterat över en halv miljon kronor i relationen med min barn. Det är i och för sig inte så att jag fått lov att låna ihop dessa pengar eller satt mig i skuld. Jag har kunnat gjort detta med nöd och näppe, och har hela tiden haft känslan av att det är på gränsen.

Men, jag har tröttnat helt på detta sjunkande skepp. Det finns inget stopp och jag känner mig så grovt utnyttjad i detta att det börjar blir för mycket.

Som grädde på moset så har hon nu valt att ta ledigt ett år och flytta till Mexico. Hon har i och för sig sparat lite pengar, men huvudinkomsten för detta år är baserat på att jag skall betala 12-14 000 kr per månad som dom skall leva på.

Jag försökte i början av sommaren att sluta betala det höga underhållet. Men hotelserna inför besöket i juli när barnen skulle få åka till Sverige tillsammans för första gången gjorde att jag under juni och juli betalade fullt för att slippa höra hennes hotelser och leva i oro.

När så brevet kom igår så skrev jag helt enkelt som det var: Jag kommer inte betala fullt, jag väntar på en ekonomisk plan och jag tänker inte betala för den månad dom var med mig.

Jag känner på mig att detta är det rätta att göra. Gränsen för vad jag klarar av har för länge sedan flyttats och åter flyttats bakåt. Känslan av att jag nu nästan ramlar baklänges och inte klarar detta har för länge sedan infunnit sig och nästan blivit norm.

Någonstans så ber jag för en lösning. Jag känner i magen att jag måste ta detta nu, då det nu finns chans att hon kan sätta sig ner och försöka hitta en lösning utanför domstolar och stämningar. Det är långt från San Miguel de Allende till San Francisco - och hon måste här samarbeta fram en lösning med mig.

Jag har inte för avsikt att strunta i henne eller barnen. Jag har fixat så jag kan skicka runt 8-10 000 kr per månad - men måste hitta ett beslut och ett samarbete som vi kan bestämma oss för innan jag börjar. Jag dras med känslan av att vara utnyttjad, vara svag och inte kunna stå emot hennes hotelser.

Kortsiktigt är det ok, hon har besparingar som gör att dom får mat och tak över huvudet.

Detta är min prövning. Jag har en stor läxa att lära i detta. Jag vill ofta fly från känslan och förlåter mig själv i detta. Jag får be om en lösning som fungerar för alla, och löpa linan ut i detta läge.

Som ni kanske förstår är detta svårt. Jag är ofta ganska fåordig om hur det verkligen ligger till och försöker ge sken av att det är ok. I grunden är det ok. Jag gör och har gjort mer än vad som kan krävas av en människa, och kommer fortsätta göra det som krävs. Men jag måste sluta vara ett offer för gamla synder och ställa mig upp och be om rättvisa. Jag måste stå kvar i oron för hur framtiden kommer att bli och jag måste ha tålamod i stormen. Jag tror på en lösning och jag känner att jag gör rätt. Jag har inte längre något jag behöver kompensera för eller betala mig ur - jag känner att jag gör rätt.

Sent kaffe och orolig sömn...

Vaknade för 6 i morse med känslan av att inte sovit riktigt bra. Känns lite som jag vaknade mer trött än när jag gick och la mig.

Undrar om jag är sjuk? Tar ett beslut att stanna hemma och kurera mig.

Skall betala handpenning på mitt fina lilla hus idag också. Får tillträde om 3 veckor. tick, tack, tick, tack...ibland går tiden sakta.

Manligt PMS eller nått

Jag vet inte riktigt vad det är med mig idag - jag känner mig vobblig, oinspirerad och trött. Det är liksom inget som jag kan sätta fingret på eller komma på. Jag mår helt enkelt inte helt prima idag.

Inte för att det är nått fysiskt. Jag känner mig helt ok. Har börjat känna att mina löpturer och promenader börjar ge styrka. Jag sover ganska bra, så jag är inte trött heller.

Psykiskt är det heller inget som spökar. Jag tittar mig själv i spegeln och ser en man som är, i stora drag, nöjd med sig själv och tar för sig i livet. Självkänslan är ok, livet känns hanterbart och tillvaron är ganska lugn.

Träffade L i helgen och situationen är lugn där - även om det kanske inte är så definierat. Men å andra sidan har jag inga andra krav än öppenhet och rättframhet där heller. Inga löften behövs eller liknande. Kanske att jag längtar efter att fritt få drömma mig bort och kunna dela dom med henne i en oskyldig dans runt känslan av hopp. Men, eftersom läget är som det är för henne så skall jag inte öppna den sidan av mig själv, tror den bara ställer till det och kanske skapar panik i detta läge.

Runt barnen verkar det vara ok också. Jag fick prata med dom igår. Dom sitter där i Mexico och letar efter lägenhet. Kan tycka att hon borde ägnat lite mer kraft åt att förbereda, men det löser sig nog. Märkte på sonen igår att han kände sig otrygg. Men, jag kan inte börja trycka min oro på deras stressade situation - få ligga lite lågt.

Jag skrev också på köpehandlingar för ett hus i fredags, så livet kommer att se lite annorlunda ut framgent. Jag har länge drömt om ett hus projekt. Känner mig väldigt laddad för att få gripa an det hela med all kreativitet och skaparlust som finns inom mig. Jag är dock ganska otålig och känner att de kommande 3 veckorna innan köpet blir klart får hålla igen.

Men men. Livet är inte alltid en dans på inspirationens våg med möjligheter som poppar upp och inspirerar. Känner lite tyngd med jobbet - men det är mycket saker som skall göras och hanteras. Har anställt en drös människor som skall skolas in i vår kultur och vår teknik. Mycket faller på mig och jag försöker hela tiden komma ihåg att det är ett lyxproblem som jag har och kanske skall försöka se med lite annorlunda ögon. Det är inte alla förunnat att få komma till jobbet med 10 pers som pockar på ens uppmärksamhet och vill ha vägledning. Jag stpr i deras centrum och håller deras öde i min hjärna. Dom ber mig om idéer och lösningar på problem som dom får och tror att jag har lösningen på. Jag är en lyckligt lottad man!


Jaja. Livet går vidare. Idag är en helt ok dag och jag tror det stärker moralen att även idag hålla tätt och inte falla igenom och be om bekräftelse för det hål som finns inom mig. Det hålet som inte går att fyllas igen.

Nej, jag måste tro på att jag är en bra människa som är ok som jag är. Det vet jag ju i dom flesta avseenden, men ibland - på dagar som idag - så känner jag mig lite vobblig och letar efter känslan av riktning och mål. Jag får bara se till att komma ihåg att det också är ok. Jag får ta mig en löptur på eftermiddan och hoppas att lyckan från det väger upp lite.

Rekyler

Hej, nu var det någon dag sen jag skrev...

Det har hänt en del saker, och en del insikter trillar ner.

Jag skall skriva kontrakt på ett hus utanför Falun på fredag. Jag köper ett litet hus på landet och får äntligen realisera en stor dröm som jag jobbat länge på. Huset är 90 kvm, och sitter på en halv hektars tomt i en by som heter Grycksbo. Lite vid sidan, men nära till alla jag känner. Jag får ett projekt som jag helt och fullt kan dyka in i och tänka på. Jippii!

Saknar även mina barn och är sårbar i det. Jag tar ofta på mig en fasad runt barnen och släpper sällan upp den enorma saknad jag känner. Blandat med den rädslan jag nu har för att dom flyttat och inte riktigt har tillvaron så strukturerad är det i det närmaste ohanterbart.

Det tredje är min längtan efter L. För det är så det är - mitt hjärta vill omfamna henne och söka fysisk och psykisk tröst hos henne idetta. Igår fick jag öppet erkänna att jag står just där, mitt i mellan saknad och sorg och längtan och rädsla. Känner hur rekylen från att dra mig bort hela tiden pockar på uppmärksamhet. En man skall vara stark, klara av och ha koll. Jag är inte stark, känner att jag är rädd att inte klara av och vill ha trygghet från henne just nu.

Jag vet inte hur det blir. Å en sidan finns det större hopp om framtiden idag runt oss, å andra sidan blir rädslan större för att detta kommer göra för ont och att det inte finns plats för annat än en vänskap. Jag vill ha mer än bara vänskap.

Idag, eller just nu vill jag stänga av och skydda mig, det är säker helt annorlunda om en timme.

Väntandes...

Har landat i Sverige på riktigt nu. Känner att jetlagen börjar falna. Skall jobba i morgon igen och känner lite som jag tar ett avstamp. Det är på många olika plan och jag hoppas jag finner min väg igenom alla olika skeenden.

Först handlar det om barnen. Jag saknar dom och känner mig overkligt ensam. Deras ord och skratt kan nästan höras, deras kramar och bus kan nästan kännas. Dom åker till Mexico på lördag och jag känner lite oro och rädsla.

Det andra är relationen. Jag börjar känna att jag inte kan göra något mer nu. Jag måste stänga ner och avvakta. Vet inte vart det bär av. Jag vet vad jag vill, och känner idag att jag nu inte kan påverka mer. Måste passivt stå och se vad som händer. Vår dialog skapar mer frågor och jag måste erkänna att jag inte riktigt hanterar det just nu. Tvetydigheter och oklarheter är svåra att förstå. Jag önskar hon vill komma tillbaka till mig, men tiden talar emot mig lite, det börjar kännas mer och mer omöjligt. Hon får berätta när hon vet något. Jag får se till att hålla dialogen på en trygg nivå tills jag bestämmer mig. Hon vill just nu vara vän, idag tvivlar jag på att det finns en väg tillbaka för henne, hon verkar vilja gå åt ett annat håll.

Sen vann jag idag en budgivning på ett hus. Jag skall till banken på måndag och vi får se om jag blir husägare i Grycksbo utanför Falun. Ett litet hus på landet med en halv hektar mark med en porlande bäck som rinner längs hela tomten. 3 rum och kök med lite reparation och dekorationsarbeten. Känns skrämmande och stort. Jag kämpar lite med att erkänna att jag förtjänar något sånt, men jag har ju några dagar på mig ännu att vända på det. Jag håller i alla fall tummarna att det går bra.

Hemma

Vaknade just efter att ha fått sovit en lång natt. Vart nog nära 10-11 timmar. Det är en riktigt lyx när man har jetlag, klockan är ju liksom dag i kroppen när det är natt här.

Vaknade och gick ut i köket och tittade på klockan, såg att den var kvart i tre enligt den och var då ganska nöjd. Upptäckte till min förvåning att klockan stannat och den i stället var kvart i sju på morgonen. Lyx.

Som jag skrev så kändes det väldigt ensamt att komma hem till en tom lägenhet. Är väldigt känslig inom mig idag och känner mig sårbar.

Den som har tålamod får ofta verkligheten serverad framför sig!

Reflektioner uppe i det blå

Sitter nu på planet när jag skriver det här. Har lämnat barnen och kommit iväg. Känner hur jag slagit av känslorna, hur det blivit kallt inom mig. Jag gör det för att klara av det, vare sig jag vill eller inte så är det så här det blir varje gång. En kyla som tar några dagar eller en vecka, det beror lite på sömnen och hur utvilad jag blir.

Men, det har varit helt fantastiskt. Jag har fått knyta ihop banden mellan oss ytterligare lite till. Känner lite mer koppling och kan känna in att mina barn älskar mig bortom allt förklarligt, likasom jag älskar dom. Det är konstigt hur mycket man kan älska någon, speciellt en barn, det bara växer och blir större hela tiden. Verkar inte finnas något stopp eller någon gräns.

Känner mig trygg ned att barnen åker till Mexico med sin mamma. Hon kommer att fixa det där. Det kommer bli bra och hon kanske får lite utrymme att komma till ro. Får lite utrymme att känna in och leva i lite lugnare tempo med mindre planer varje dag. Jag är övertygad om att man behöver lära sig hantera lugnet för att hitta ro, det går inte att fly genom planer och stress. Märker lite på barnen att det är intensivt, likt exet, när man skall göra saker. Hoppas året i Mexico kommer ge dom något sånt. Allt annat kommer fungera, det är jag helt övertygad om.

Dottern har växt till sig. 6 år gammal med fullt utvecklad logik, känslomässiga argument och en taktik i sin argument. Ett väldans humör och snabb i att lära sig. Jag blev alldeles stum i bland när hon satte igång, överraskningarna haglade tätt hela sommaren. Jag är däremot övertygad om att det är en neurologisk skada hos sonen, han har inte samma förutsättning att hänga med eller klara av logik. Jobbigt, men jag älskar honom för det han är, inte vad jag kanske önskar han skulle fått vara eller nått. Allt kommer bli bra med honom också, kvaliteterna tar bara längre tid att lirka fram - hans hjärta är dock större än nån jag mött. Alla djur skall hälsas på, svaga skall hjälpas och han delar gärna med sig av allt han har - jämt.

Jag tror jag gör ett bra jobb också. Det var lite si och så med rutinerna denna sista veckan dock, men dubbel jetlag efter alla resor fram och tillbaka och resa ensam med två barn runt halva jordklotet är svårt kan jag berätta. Det är många prövningar som avlöser varandra som på ett snöre under dessa veckor. Jag är inte så van att vara pappa, och vet vad jag bör göra, så det finns liksom inga undanflykter för att inte göra det man skall. Då blir det kämpigt.

Det viktigaste som jag tar med mig från denna sommar är dock lite annorlunda. Jag är trygg i mig. Jag står på båda benen och känner en stark röst inom mig om vad som skall göras, vad jag vill göra och klarar av att hålla mig själv engagerad under hela tiden. Dagdrömmer mig inte bort lika mycket. Önskar inte mig nån annanstans lika mycket. Njuter mer av nuet. Det är nog det som är störst, världen och tiden har saktat ned. I bland känns det som om det går i slowmotion. Jag ser precis vad som händer, hör allt alla säger och har tid att ta ställning i saker. Känner att jag kontrollerar reaktioner i mig och väljer innan det händer hur jag skall agera. Väldigt skön känsla av kontroll. Inte sån där destruktiv och begränsande kontroll, nej en sån där kontroll som öppnar upp och serverar möjligheter bortom all förväntan. Sån där som skapar mer möjligheter till insikt, klarhet och överblick.

Jag gör rätt, jag känner det. Jag vågar även sörja, och får till och med en massa kraft av det. Känner att jag är en man.
...

Nu är jag hemma igen. Nu börjat nästa kapitel...

Hemfärd

Jag gör detta om och om igen. Skapar starka band som sedan skall paketeras in i minnet och förslutas till nästa gång.

Öppnar upp och stänger ner.

Det är inte så jobbigt som det låter, det är bara sorgligt och ledsamt.

Att få älska mina barn så otvunget, att få två små ekorrar som kryper upp i min ang vid halv 6 på morgonen för att dom vill vara nära är gåvor som jag håller djupt inom mig. Jag uppskattar och värderar dom högre än något annat.

Jag tar sorgen för dom ögonblicken. Jag är stark nog att hantera detta.

Sorg är inget farligt, det behöver bara tid att läkas, ebba ut och sorteras in i känslominnet. Jag vet det.

Nu skall jag hem till ensamheten och fortsätta att vandra på min väg. Jag vet inte vad jag har för mål, men det blir bättre och bättre i min tillvaro i alla fall , så jag måste göra nått rätt.

Stänger ner mina känsloyttringar utåt ett tag, det blir fel om jag blandar sorg och längtan. Det blir fel om jag söker efter någon annans läkande för mina sår. Jag tror inte heller jag har några sår som behöver läkas, bara sorg som behöver bearbetas. Det är en del av livet.

I morgon eftermiddag när jag landar i Sverige, då vid 5 får jag sätta på mig kevlarrocken ett tag. Skydda mig, vårda mig och sedan ta en titt p tillvaron och bestämma mig för vad jag behöver.

Lider mot sitt slut!

Det är tidig morgon här i San Francisco och jag vaknade med den där välkända klumpen i magen. I morgon lämnar jag barnen för denna sommar och tomheten kommer göra sig väldigt påmind.

Jag är van med detta. Det är inte så farligt och är något jag vet hur jag skall hantera - men det gör inte känslan mindre påtaglig och stor!

Sommaren har varit fantastisk. Barnen har njutit, lockat fram massor av skratt och skapat minnen för livet i mig! Deras skratt kommer att eka länge i mitt huvud, känslan av deras kramar kommer att sakta ebba ut. Deras frågor kommer sitta kvar och svaren kommer fortsättas att besvaras inom mig.

Jag är väldigt tacksam för dessa veckor. Jag har fått sett dem växa enormt mycket bara på några korta veckor, fått trösta dem när dom saknat, fått plåstra om dem när dom skrapat sig.

Det är viktigt att framhäva detta nu när jag blir ensam igen. Nu nr det blir tyst och tankarna och saknaden kommer. Jag önskar så ofta att det sett annorlunda ut. Önskar att min relation med exet varit mer samarbetsvilligt. Men, så här ser det ut nu. Jag miste förhålla mig till verkligheten och lära mig se den som den är, inte som jag vill att den skall se ut.

Jag ser i detta vilka konsekvenser det har i mig. Jag riktigt känner hårdheten komma. Skyddet som får mig att härda ut och överleva. Konsekvensen är lite svår att hantera. Jag får en sida inom mig som inte riktigt har råd att vara sårbar, en sida son behöver stabilitet och lugn. En sida som behöver förutsägbarhet och trygghet.


Jag vet att detta är dilemmat i mitt liv. Jag böjer ödmjukt på nacken inför detta och inser att jag inte kan förändra vissa omständigheter. Jag miste acceptera och hantera detta för att klara mig. Jag vet att jag även denna gång kommer att klara av detta och hantera situationen p bästa sätt.

Jag kan sakna den modiga och starka partnern som kanske finns för mig i detta. Att varje gång göra detta helt själv utan att få krypa in i en famn och bara känna, inte få dom där strykningarna på huvudet när jag vilar i någons famn eller nån som stryker bort mina tårar när jag gråter är jobbigt. Ingen kan bära mitt ansvar i detta utom jag. Jag vet det! Jag bara saknar någon som lyssnar, känner och står där och möter mig för en gångs skull.

Jaja, känslor är svåra att bena ut. Längtan likaså. Men, jag är mitt i det och måste lär mig att uttrycka mina behov, oberoende av andra!

Enkelt

Känner mig lite neutral idag. Lite neutral till det mesta. Känner att 4 veckor med barnen dygnet runt är svårt att hantera.

Vill liksom ha en vuxen diskussion om vuxna saker och utbyta lite åsikter bara för sakens skull. Får lite dåligt samvete, men det är så det känns.

Älskar mina barn över allt annat, och känner verkligen att vi är kopplade - och slår väl lite på mig att jag skall njuta dom här sista två dagarna innan jag åker hem - men det är som det är!

Jag tillåter mig att känna så. Det är säkert många föräldrar som kan hålla med, och det gör lite ont. Men va fan - jag är ju bara människa.

Skall vara ledig i stort sett hela nästa vecka. Åker och tittar på några hus i dalarna tisdag och onsdag. Känner att jag behöver nått att se fram emot.

Nu blir det inte förr än till jul som jag träffar mina barn. Det är hiskeligt dyrt att åka fram och tillbaka till mexico - så jag måste välja. Tar minst 2 veckor då i stället.

Jaja, nu är det snart dags att starta dagen här i san francisco, klockan är halv 8.

Avvaktande...

Sitter just nu med datorn i knät på underslafen, sonen ligger i överslafen och kollar film och klockan är halv 6 på morgonen. Har varit uppe sen kl. 3 med gruvlig jettlagg.

Är i och för sig van med det, har ju hållit på med resorna i 15 år och barnbesök i 5 - så det är en väldigt avvaktande kalkylerande känsla i kroppen. Vet om att det är som det är, inte mycket att göra nått åt och allt som fungerar är att dricka vatten, vila och ha tålamod.

Dottern är hos sin mamma i natt. Hon längtade nog efter mamma när hon var i sverige, men sa faktiskt inget alls. Kanske var det så mycket som hände och hon vart påmind när hon kom hem - men jag tror det är viktigt att vara flexibel i detta så att barnen känner att dom får sina behov uppfyllda och blir trygga i att kunna uttrycka dem.

Själv känner jag att sommaren snart är över. Hösten är en fin tid för mig. Jag brukar liksom sprudla av kreativitet och inspiration - och ser väldigt mycket fram emot det. Inser i och med semestern att våren var väldigt slitig och jag var mer slutkörd än jag insåg. Har balanserat på utmattningens gräns ofta i mitt liv, jag är liksom en all-in människa som inte riktigt kan balansera min ambition och kraft - men våren i år var helt brutal. Yrsel, sömnsvårigheter, illamående och genomklappningar i motivation är bara några av de tecken som jag nu faktiskt ser varit konstanta under våren.

I och för sig var kanske hösten ännu värre. Jag reste hemskt mycket i jobbet, bodde i dalarna och veckopendlade till Sthlm. Reste till USA och vi var några personer kort på jobbet. Men det är kanske under våren som kroppen började återhämta sig efter en lång period av mycket stress och ovisshet. Jag får inte glömma allt strul med ekonomi och underhåll i skilsmässan heller - den har bidragit rejält till stressen också.

Jag försöker kanske medvetengöra mig med denna blog om hur det ser ut i mitt liv. Jag tänker på gårdagens inlägg om längtan efter lugn och önskan om att få klarhet. Det verkar som jag liksom famlar i mörkret efter en självbild av sinnesro.

Jag måste komma ihåg att säga till mig själv att jag faktiskt har det riktigt bra också. Jag tenderar att fokusera på det som jag behöver förändra och det kan kanske lätt bli en ständig klaga på fel och brister - men jag är ju nöjd med resten och är faktiskt, i grunden, en lycklig och stolt man. Jag har det verkligen bra och, även om jag har en rejält stukad fot runt min självbild gentemot relationer, och har väldigt svårt att se mitt värde mot en annan människa, så har jag det 1000 ggr bättre än jag någonsin kunnat förutse i mitt liv.


Vill gärna skriva mer om min önskan till relation, och om min magkänsla om att jag skall kämpa för att återuppliva relationen som bröts. Vet inte hur djupt jag vågar gå, och hur detta kanske läses - men...

Jag är en man som är övertygad om att magkänslor är varje människas sanning. Det är kroppen sätt att introducera det rätta i våra kontrollerade och rädda sinnen. Vi får instikt och impuls som gåvor när vi föds och ägnar sedan mycket av livet åt att bygga föreställningar, levnadsmönster och motstånd mot detta för att det är lite farligt att hoppa in i magkänslans värld. Infall och impulser är ofta sedda ned på som negativt och inte rekommenderat för att det innebär förändring. Vår omgivning vill att vi stannar kvar i vår personlighet och önskar så lite förändring som möjligt (undermedvetet). Varför kan man undra - jo, det gör ju att vår omgivning utmanas i sina föreställningar när vi själva vågar utmana våra. Vi skapar ringar på vattnet som kanske inte alltid är önskvärda.

Försökte skriva lite mer, men fick lov att radera det. Jag vet inte vad det är hon representerar som får mig att vilja kliva i och kämpa för. Min värld korsar inte riktigt hennes - och jag ser det som positivt. För mig är det så i alla fall. Det konstnärliga i hennes hela person är i alla fall väldigt, och fullkomligt, oemotståndelig.

San Francisco

Så var jag tillbaka i SF igen. Barnen har sovit hos sin mamma i natt och vi skall snart ses igen. Har denna gång fått lov att hyra ett rum på ett hostel för 3 personer, men det skall väl fungera det med.

Barnen får lite äventyr och lite mysigt med våningssäng och så. Dom hanterar nog det bättre än vi vuxna i alla fall.

Känner mig ganska tom på insidan. Skrev ganska utelämnande om hur jag känner igår. Känner att det får tala lite för sig självt. Jag är ganska öppen med mina känslor, och kände att jag kanske är lite för öppen ibland. Skall inte ohämmat hänga ut oreflekterade rädslor kanske - jag behöver inte det.

Men, men.

Funderar annars på det mesta i livet. Skall försöka ta en 10 mila vandring längs El Camino i Spanien under hösten. Kanske i slutet av september eller så. Behöver finna vägen inom mig igen. Framförallt handlar det om jobbet och trycket som kommer med att jobba med riskkapital och investerare som dagarna i ända trycker på och vill ha mer resultat. Jag lyckas i och för sig ganska långt utöver alla förväntningar, men jag blir alldeles för tom av det. Det blir som en motreaktion i mig som nästan gränsar mot ilska för att det är så många smådetaljer som gör mig riktigt irriterad i stunden - men i det stora är det min väg som är vägvinnande. Jag borde ha lugnet och veta att jag är rätt ute - men det är svårt när stressen och pressen är så brutal.


Sen funderar jag en hel del på det att barnen skall bo i Mexico ett helt år. Dom flyttar till San Miguel de Allende i nästa vecka och har väldigt lösa planer på situationen. Dom skall gå i en internationell skola som är ganska tuff i akademiska krav, och eftersom det blir allt mer klart att sonen inte riktigt är i par med jämnåroga är jag väldigt orolig för utslagningen. Dottern kommer klara sig väldigt bra. Hon är tvärtom mot sonen - går i förskolan och läser, skriver och räknar redan. Hon ligger tydligen på en 3-4 klassarens nivå innan hon ens börjat skolan. Det beror väl kanske mycket på den extra hjälp som sonen fått i alla år med dottern sittande bredvid och insupit allt som sagts i en längtan efter uppmärksamhet. Lite sorgligt, men så är verkligheten.

Annat som snurrar är att jag längtar efter att köpa hus eller tomt. Just nu är det lite dragning mot Leksand, eller i närheten. Jag har sett några intressanta objekt, en tomt med milsvida utsikt och ett hus som skall halvfärdigt i en renovering runt om kring Leksand. Men, men - jag agerar efter teorin att man måste våga släppa upp drömmarna för att kunna hitta det som är värt att offra för och gå all in på. Vi får se hur det går - det är mer en affärsrelation till det ännu. Jag letar bra affär med logik snarare än att jag måste bara ha nått! Sunt och avvägt - och utan färdiga måsten. Det är lite så jag fungerar - jobbar fram bilder genom drömmar och dagdrömmeri - avväger det mot logik och vilja att skära bort annat. När det passar in så är det en kalkylerad situation som är väl genomtänkt och sitter djupt förankrad i mig.

Skall man sammanfatta läget så är det förändring på gång. Jag behöver inte bekräfta mig genom att bygga stora företag och dra in miljoner i investering. Jag behöver inte vara framgångsrik och i händelsernas centrum för att acceptera mig själv. Vad som tidigare varit en enorm drivkraft av revansch och bekräftan börjar vittra sönder allt mer. Jag vill hitta en plats, en relation, ett lugn och en mindre värld än den globala jojo värld som jag nu lever i med resor fram och tillbaka överallt hela tiden. Jag vill ha ett rött timmerhus med vita fönster och en lada på mitt gårdstun. Jag vill ha en sommaräng utanför köksfönstret och plats för många gäster som kommer och besöker mig hela tiden.

Jag är kanske inte kapabel att jobba med annat än att starta nya företag - det är ok, dom behöver kanske inte ha en global strategi och vara riskkapitals finansierade! Nej, lite mindre cirklar tack! Lite mer vänskap och närhet tack! Lite mer lugn tack!

Nästa anhalt

Sitter på arlanda och skall åka med barnen till deras mamma i san francisco. Väldigt mycket känslor som bubblar upp.

Inte helt hanterbart, och kaotiskt!

Igår skrev jag ett långt mail till L, där jag bad om att hon skulle lämna framtiden öppen. Skapar en massa känslor av rädsla i mig om att inte vara omtyckt och attraktiv. Gamla rädslor om att inte duga dyker upp och jag skriker inombords efter bekräftan, livlinor eller något tecken på att jag duger.

Börjar känna att jag plågar mig själv lite i detta. Början undra om det ens är möjligt att det blir något igen. Många tankar i mig vill hitta tecken på att det gör för ont och att hon egentligen inte är intresserad, och jag borde slå på försvarsmuren och vända mig bort.

Jag är duktig på att göra konkreta avslut. Det är lätt för mig att hitta argument i mig som gör att jag vänder bort. Jag känner att det är nära...

Men det är inte det jag vill! Jag är ju förälskad och vill utforska ett partnerskap med henne in i hennes värld. Sakta och försiktigt vill jag utmana mig att våga bjuda in en annan människa i mitt liv och få beundra en människa.

Kanske blir det så, kanske inte...men det är svårt att leva i ovisshet när jag är van att bestämma mig och kontrollera situationen för att inte bli sårad. Rädslorna är mitt försvar och jag är trött på dom.

Det handlar inte bara om henne - jag kommer alldeles säkert att möta någon som är modig, kreativ och stark i sin bräcklighet - och som vågar träda in i en gemensam bubbla med mig.

Jag känner just nu i precis hela min kropp att jag önskar hon vågar komma tillbaka till mig sakta och försiktigt, steg för steg. Om inte, och om hon bestämt sig och stängt dörren vill jag kanske veta det. Jag fick inget svar igår, det kanske är bättre än jag är rädd för!

Men, detta är ju i och för sig impulsiva och oreflekterade reaktioner av nurt - och dom betyder kanske inte så mycket i det stora hela!

Det stora vemodet

I morgon bitti åker vi till USA igen, tyvärr så är denna sommars besök över! Känns i hela kroppen och jag är trött och sliten.

Givetvis är jag lycklig och allt, men det gör ont i hela själen nu!

Efter så intensiva dagar så kopplas jag tätt ihop med barnen och känner mig hel för en stund. Meningen och lyckan är evigt närvarande.

I morgon åker vi och jag blir kvar till fredag innan jag flyger hem igen.

Jag vill bara sova, det brukar bli så mär jag har stora saker i närtid.

Sista rycket...

Sitter i Stockholm och planerar dom sista två dagarna i Sverige med barnen. Känns lite vemodigt och sorgligt - men på samma gång så är jag genomlycklig och känner mig otroligt uppfylld ända in i djupet av kärlek och samhörighet med barnen.

Det är en gåva att få visa Sverige och få umgås med mina barn. Jag är tacksam för att livet ser ut som det gör och vet någonstans i hjärtat att omständigheterna kanske kunde sett annorlunda ut. Det är ingen självklarhet.

Barnen trivdes mycket bra i dalarna och hos farmor och Staffan. Livet på landet passar nog dom ganska bra.

Saffi som är 6 år har hanterat resan med glans, ibland bättre än sin 9-åriga bror. Han har i och för sig en neurologiska skada och hanterar världen lite annorlunda, men han har ju åkt fram och tillbaka 4 gånger.

Jag är också riktigt glad för hur jag hanterar situationen. Känner en stabilitet och grundlycka som gör att jag hanterar stress och utmaningar med glatt humör och, nästan hela tiden, vänlig ton.

Men, men - man är mänsklig och har sina stunder.

Idag skall vi åka på Gröna Lund och leka hejdlöst. Skall åka precis så mycket karuseller som det går och köra 5-kamp tills vi vinner något stort.

Känner att jag är nöjd med livet, klarar mig bra och trivs med situationen.

Tänker inte så mycket på min tidigare relation, det är utanför min kontroll hur framtiden ser ut. Jag står kvar i mina känslor och vill gärna, men måste släppa och betrakta.

På söndag så åker vi till San Francisco igen. Lång resa och rolig vecka. Barnen längtar nog efter sin mamma även om dom inte säger något.

Reaktion

Undrar varför min rädsla försöker stänga ner hoppet?

Jag kan skapa bilder på en nanosekund och bli övertygad om att jag måste skydda mig för jag blir ändå sviken.

Konstig hur det går for ibland. Jag skall väl stå kvar i detta och se vad som händer - det är ju det rådet alla som jag tror på ger mig. Min känsla är viktigast, just nu är jag sårbar...

Mitt i!

Sitter med barnen och kollar lite tv. Känns lite som lugnet kommit och att jag är i balans med mitt föräldrarskap.

Tittar på barnen och försöker förstå vad dom tycker om att vara iväg från mamma, och känner att dom faktiskt får jättemycket, och tillräcklig trygghet från mig. Är en riktigt skön känsla att räcka till.

Funderar lite på jobbet och känner att jag börjar få distans, måste innebära att semestern börjar verka och göra sitt.

Funderar inte så mycket på relationen, jag förstår helt enkelt inte. Det är ok, jag känner inte att jag behöver förstå just nu heller för barnen tar all tid och kraft. Mina teorier och förklaringar är ju bara mina som föder en massa funderingar.

Distansen börjar så sakta krypa sig in vilket är lite sorgligt, men känslan är kvar.

Jag önskar vara attraktiv och tillräckligt intressant och "rätt" för att passa i en relation/ familj igen. Jag vet bara inte vad jag gör för fel här i världen. Men, men - jag mår bra, känner en enorm styrka och trivs med den jag är, jag kan liksom inte göra så mycket mer.

Det vore kanske enkelt och bara klippa för att jag känner osäkerheten, men så har jag alltid gjort och känner att jag nu vill stå kvar ett tag till utan förväntan och bara låta verkligheten ha sin gång.

Jag är inte rädd för sorg, det är lyckan som är skrämmande - måste komma ihåg den devisen.

Semester

Har under de sista dagarna sakta kunnat känna att det är semester. Känner mig stark och lugn, oberoende och väldigt kraftfull.

Jag är stolt över mig och mitt sätt att hantera saker omkring mig. Jag är också en väldigt bra pappa till mina barn. Jag är väldigt duktig och värd min jobb. Jag är också en väldigt bra man!

Både bra och dåligt

Låg länge igår utan att kunna sova. Vet inte riktigt varför, men tankarna snurrade i huvudet och jag vred och vänder på mig.

Tänkte mycket på jobbet och att jag behöver sätta ned foten i lite olika avseenden som blivit. Känner att det är tvunget då det börjar kännas lite som det förlorat sin attraktion och jag behöver reaktivera mig för att stanna kvar.

Det andra som snurrade är den relation jag haft. Tystnaden är nödvändig men leder till distans. Det kanske är så det är - att det blir lite mellanrum efter man inte pratar. Det är säkert naturligt och som det skall, men jag känner saknad och sorg i alla fall.

Det är säkert nått bra i att få möta detta och känna detta.

Men, hennes kreativa kraft och kvinnliga känslokraft är helt oemotståndligt!

Lycka

Känner att jag måste skriva lite om mina barn. Vi ligger just nu och skall sova och kollar Tom & Jerry. Dom trivs här med mig. Det märks. Dagarna är fyllda av äventyr, både stora och små. Idag var det allt från bullar för dottern med sin tremänning och farmor till cykeltur med sonen efter en grusvägen med diverse stopp för äventyr och inspektion av grisar i en hage. Dom hängde sedan med ett gäng kompisar under kvällen och dottern ville till och med stanna kvar. Skulle bada med en kompis och sonen var upptagen med datorspel. Känner mig trygg i att Sverige kommer vara något alldeles speciellt i mina barns liv och att dom gärna vill tillbringa somrarna här. Jag är en lycklig man! Sen får jag ju resa runt jorden för att träffa dom, i vinter kommer dom att bo o Mexico ett år - jag får ju i alla fall se lite nya platser...

Att acceptera

Håller på att lära mig en läxa som tagit lång tid att lära.

Jag håller på att kunna se min del i det jag står i och kan se att jag inte behöver slå på mig själv i en evig process att försöka vara perfekt.

Givetvis handlar det om relationer och min rädsla för att bli lämnad. De senaste två veckorna har varit ganska utmanande - jag har blivit lämnad, fått inse att jag inte kunnat göra något och verkligen fått inse att jag accepterar det jag inte kan förändra!

Att bli lämnad väcker gamla sår i mig. Det är nästan en primal känsla om att inte duga. Det väcker den oro som gör att jag söker bekräftelse och svar på så mycket mer än nuet.

Insikten som sakta börjar trilla ner är att jag faktiskt duger som jag är och lugnt kan acceptera att jag är som jag är - räcker inte det så kan jag inte göra så mycket.

En sak till som kommer till mig är att jag kanske inte alltid är anledningen - det kanske ligger utanför mig.

Att acceptera det jag inte kan förändra ger mig faktiskt väldigt mycket kraft just nu. Jag vet vad jag känner och behöver inte veta just nu, och behöver ingen bekräftan eller svar på något.

Just nu är det ro inom mig. Vad framtiden utvisar blir som det är meningen. Jag ser min del och är klar över det. Jag inser också att jag inte kan förändra en annan människa och behöver bara vänta på att hon vet i sig.

Hur det nu blir är bara förhoppningar, önskningar och rädslor. Det kan jag hantera.

Jag är bra, det finns inte många som mig och om någon annan inte vågar tro på mig som ett kompliment i sin tillvaro kan jag inte göra mer! ;-)

Härligheten

Har landat i Sverige på många sätt med barnen nu. Vi har sovit ut lite och fått till tidskillnaden och vänt på dygnet.

Fick tag i cyklar igår och det är nog tur det - vaknade kl. 8 i morse och upptäckte att River gått upp och redan var ute på dagens första tur. Han skulle bara kolla till hästarna nere efter vägen.

Känns underbart och fantastiskt.

Jag saknar dock dialogen med L. Har inte hört nått på några dagar, och tror inom mig att det är klart. Det är säkert min rädsla som hörs mest, men tystnad är vad det är - tyst.

Jag vet inte riktigt hur livet kommer att te sig, men jag har det bra och trivs med livet i alla fall. Sorg är inte så farligt. Jag har mina barn och ser att jag är en bra människa som är attraktiv och fin som det är. Jag behöver inte vända ut och in på mig själv kanske.

Kram på er.

På väg till Sverige till sist.

Idag är det dags. Äntligen skall Saffi få följa med på resan och se hur pappa har det och hur livet i Sverige kan vara.

Dom sista tre åren så har bara River åkt med mig till Sverige. Han började när han var 6 och är nu 9. Första året var han lite vilse och rädd för det mesta, förra året tog han cykeln när vi var hos farmor och bara drog iväg på egna äventyr. Sverige hade kommit att bli en naturlig del i hans liv och kusinerna kände igen varandra.

Idag är det Saffis tur. Hon fyllde 6 i januari och har sett fram emot detta i 3 år.

Det svårt att veta hur hon känner eller vad hon har för bild inom sig. Men hon har pratat om det så mycket att jag känner att det kommer vara något väldigt stort att få åka - ett sorts bevis att hon blivit äldre.

Det är lite synd om River i detta. Han är van att få min obrutna uppmärksamhet i detta och måste nu dela. Men, dom har ju i och för sig varandra - så det kommer kanske vara jag som inte får lika mycket uppmärksamhet?

Skall bli helt fantastiskt att åka och få visa mitt hem i Sthlm, visa dalarna och kanske gå på grönan eller nått.

Är i alla fall på väg idag. Vaknade 01.30 här i San Francisco och det är ju faktiskt bra.Barnen sover hos mamma i natt. Det är förmiddag i Sverige och jag vänder klockan till svensk tid genom att stanna uppe. Det gör det hela mycket lättare för mig och jag är ju den som måste guida oss.

Tänker ibland på mina svårigheter med relationer när jag sitter så här - ensam på ett hotellrum i San Francisco väntandes. Undrar om någon kan leva med alla dessa resor och min splittrade tillvaro? Det är inte enkelt, och det måste vara en utmaning för andra att relatera till tror jag.

Annars är det med inventering på schemat. Försöker inventera lite av mina mönster. Min sponsor har bett mig göra lite listor i 4:e isolerat till mina göromål för att få tag i mina handlingar och titta om jag gör nått fel i mina relationer. Redan nu kan jag säga att jag ser ett mönster av arrogans och flykt som är väldigt sofistikerat och skapar distans. Jag vill inte , men gör så utan att tänka. Jag skrev om det sist, så ni som följer bloggen förstår vad jag menar.

Vill inte vara den personen. Jag vill bjuda in, visa genom handling och mötas mitt i rädslan och prata öppet om vad jag känner. Det är inte lätt, men det är ett bra mål.

Nu är det 3 veckor med barn kvar. Två i Sverige och en till här i San Francisco.

Bummer

Fick just ett samtal från mäklaren, det högsta budet låg på dubbla summan mot utgångspris och det var fyra budgivare kvar! Jag får hoppa av den drömmen och inse att det inte var meningen.

Tänkte just på det häromdagen - jag måste lära mig att lyssna lite djupare på vad som är meningen tror jag! Vill inte göra sånt här själv.

Tankar.

Vill skriva lite mer.

När jag kom fram igår efter 24 timmars resande, så mötte jag exet och barnen på en restaurang. Mötet var ju precis så där fantastiskt som jag ville, dottern kramade mig hela kvällen och sonen satt och spelade på mobilen.

Men, det var två saker som slog mig - dels börjar dottern försöka att få mamma och pappa att bo ihop. Det är säkert helt normalt, och hon njuter väl så mycket av att jag kommer, men det var lite roligt hur hon så där bara sa att jag skulle säkert få sova på soffan om jag ville - för då kunde jag ju hänga med dom. Hon är klurig lillgumman, längtar man efter nått så kanske man kan trixa ihop en lösning.

Exet började också prata om att hon tydligen fått en varning på jobbet för sina verbala påhopp! En gång till så får hon gå. Ojoj. Det är tydligen inte bara jag som känner av hennes boarderline liknande person som kan flippa helt och köra över. Jag tyckte synd om henne och försökt se det som en möjlighet att visa min omtanke. Hon skall ju flytta till Mexico (San Miguel de Alliende) med barnen i augusti och vara ledig i ett år. Min kommentar var "Det är nog bra för dig att komma ifrån, samla kraft och titta på ditt liv. Stressen som ditt jobb gör med dig har varit något som jag under hela vår tid varit orolig för.". Hon tog det bra, och kanske kan vi faktiskt, så här efter 5 år börja prata lite med varandra. Jag hoppas så, eftersom jag liksom aldrig får nån info om barnen.

Det andra som hände var att jag blev lite reaktiv mot att bli lämnad. Jag kände besvikelse och slogs av hur fort allt gick. Ena dan fick jag ett meddelande med varma kramar och pussar i - andra dan en önskan om distans. Kände mig lite duperad kanske. Vet inte. Men, känslan av att jag inte hade en susning gjorde mig lite irriterad och funderingar för framtiden kommer ju då.

Helt klar för mig så var detta en reaktion mot att gå närmare efter 3 dagar med nya typer av möten. Mötte mina vänner, mötte hennes familj och umgicks med hennes son.

Det är klart att det blir en reaktion kanske. Många tankar kommer säkert upp i varje situation, det gör det till och med för mig. Hennes omständighet är lite mer pressad än min, med andra saker som ligger i vägen - så det är helt och fullt förståeligt.

Men själva grejen som kom fram efter att jag fått suttit på planet och fundera är att jag gärna kunna träda tillbaka, det är liksom ok.

Det kanske är det hon säger, jag har alltid haft svårt att höra sånt här. Men i mitt huvud är det andra saker som spökar ibland, jag passar inte in, jag är inte tillräckligt bra, det kom in någon annan i hennes närhet som skapade nytt fokus etc. etc.

Det är detta som är essensen i själva situationen för mig. Jag börjar slå på mig själv, börjar konstruera motreaktioner och skapar svar inom mig som leder till reaktioner som är baserade på min rädsla, inte hennes ord.

Jag är så trött på mig själv. Varför kan jag inte bara vara lugn och känna mig lite utelämnad utan att det skall bli en apparat i huvudet? Varför måste det gå så fort? Varför måste det förändra min självkänsla till att bli en ostabil och vacklande människa när det var hon som har det jobbigt, inte jag!

Jag är trots allt så innerligt nyfiken på henne. Jag beundrar hennes kreativa sinne och ser upp till henne som en kvinna, mamma, människa och individ. Jag vill fortsätta våra timslånga samtal som vi under april, maj och halva juni varje kväll har ägnat oss åt.

Samtidigt börjar jag också titta på mitt eget beteende. Jag är inte helt felfri, det skall ni veta. Jag är arrogant. Jag åkte hux flux bort en helg med kort varsel med människor jag inte riktigt förklarade vem dom var. I och för sig till ett konvent, men det gjordes inte på ett schysst sätt. Jag gav sken av att jag skulle komma en lördag när hon hade barn, och åkte från sthlm till dalarna för att fastna i soffan med en kompis med ursäkten att jag var för trött! Riktigt dåligt av mig. Sen att jag nästan pushade fram lite möten som sen visade sig vara för djupgående som hon inte hade kraft att kliva in i. Det finns säkert en hel del saker mer som jag inte ens sjölv ser som är minst lika arroganta.

Jag kan bara ta ansvar för min del i det hela. Jag gör det genom att nu inventera mig och titta på det. Den gottgörelse jag kan göra är att lyssna och visa respekt. Jag vill mer med denna kvinna. Jag är beredd att hoppa, men sakta och försiktigt. Inte med hull och hår på en gång, utan sakta och försiktigt, steg för steg, och jobba upp en relation som bygger på lyhördhet och respekt inför individernas behov. Alltså bådas behov i en öppen dialog i gränslandet av rädsla och mod.

Pratade med T om min del i detta. Jag fick erkänna, eller kom fram till att, L är en magnetisk kraft jag ohämmat dras till. Jag respekterar och beundrar henne i djupet. Tyvärr kanske man skall säga, och lyckligtvis, så är det något jag inte kan komma ihåg att jag känt förut. Det är det som skapar den stora saknaden i mig. Det är det som skapar rädslan att det är över i mig. Det är det som skapar längtan i mig.

Det är lite roligt hur det kan bli. Jag får enorma gåvor av henne utan att hon är närvarande. Jag får en insikt i saker jag inte förstår och jag känner saker jag inte kännt - utan att vi har en relation idag.

Resor

Skrev nått igår som kanske sammanfattar lite hur jag ser på min situation.

Like a bird I cross these oceans time and time again. Accepting the fragility of longing and awaiting the joy of arrival. 

Humbly I accept my journey and solemly prey for guidance, strenght and clarity. 

Life brings the most amazing journeys upon us - embrace them for what they are, not for what your fear keeps telling you they might be!

Nu så.

Lugnet har infunnit sig, jag är äntligen på väg till SF för att hämta barnen. Sov inte mycket i natt, men det känns lite som det kanske är bra, jag har ju 16 timmar på olika flygplan att vila på!

Känns lite som jag kommer få den bästa tiden i mitt liv den kommande månaden - att få ta med dottern, tillsammans med sonen och visa mitt Sverige, mitt liv och min verklighet är guldkorn som är riktigt svåra att beskriva. Sockersött, ljuvligt och stort - men och skört och bräckligt på samma gång.

Är säker på att vår bubbla kommer att skapa fina bilder so. Räcker lång tid.

Står på Arlanda redo att checka in, lilla ryggan packad med 2 ombyten. 3 nätter i sf, sen tillbaka på lördag. Kommer till Sverige på söndag och spritter av glädje.

Nu riktar jag uppmärksamheten mot de mina och låter det fina ta över...

Känner mig redo...

En timme till semester! Jag åker i morgon och känner i hela min kropp hur det spritter av glädje och känslor. Det är nästan så att tårarna kommer i rent lyckorus. Jag vill krama och pussa på mina barn.

Igår så var jag tvungen att gå på en långpromenad för att skingra mina impulser. Dels har jag lovat mig själv att låta L få vara ifred, dels känner jag att jag flyr från mina känslor genom att bli besatt av situationen med henne. Vill söka, gräva, få svar och känna mig älskad och omtyckt. Visst, så är det generellt, men just nu handlar det lika mycket om att jag nästan är hos barnen och vill matta ut känslorna genom att få utlopp av det i annat. Vet inte om det håller ihop när jag förklarar det, men i alla fall.

Jag gick i 3 timmar igår. Södermalm var inlindat i en vacker sommarskrud och jag gick längs vattnet hela vägen runt. Kände att jag för varje steg jag tog återfick en liten del av mig själv och hann med att hämta hem mig i min vördnad, självrespekt och vision. Det är svårt att bli lämnad. Det öppnar upp lite djupa sår som ingen riktigt är ansvarig för, eller kan göra något åt. Det är helt enkelt lilla jag som kommer fram och visar sin rädsla för den stora världen och dess utmaningar. Han påminner mig om mitt förflutna och de saker jag aldrig förstod eller fick svar på. Det är inte alltid som det går att hantera detta så enkelt, men jag börjar bli mycket bättre på det.

Men, mot slutet av promenaden och under den timmen jag satt mig ner hemma innan jag gick och la mig var väldigt skön. Jag bjöd in längtan och kände på känslan att få känna mina barns händer runt mig i en kram. Jag kände på deras ord och deras blickar, deras undran och deras upptäcktsfärd i livet. Möjligheten av att få dela mina barns tid, om än så lite som jag idag gör är en gåva jag känner oerhörd tacksamhet för. Det är inte självklart att jag kan göra detta, jag känner att jag kommer ihåg hur det såg ut, och hur väldigt nära det var många gånger att jag aldrig skulle fått denna möjlighet som jag får i morgon. Jag är tacksam för mitt arbete med mitt och de sidovinster som kommer med att leva livet på livets villkor.

Jag kände även igår att jag står mig stark i att bli lämnad och vill stå kvar ett tag och vänta. Spelar liksom ingen roll vad hon väljer, jag gör det för min skull och bejakar de känslor jag har. Tror det är ytterst viktigt att se sobert på situationen i och för sig.; att låta verkligheten växa fram med den tid som passerar och lämna framtiden till sig själv. Jag fick, och kommer att få under de kommande veckorna, mycket tid att se på situationen och processa min verklighet. Kanske låter det som om jag överarbetar eller överprocessar - men det känns som det är det jag behöver. Jag tänker inte så mycket på vad som hände, om jag gjort nått fel eller nått sånt, snarare hur det känns i mig och hur jag står i min rädsla runt att bli lämnad. Jag har aldrig haft möjligheten riktigt att fundera på detta, så det är liksom en gåva som kommer precis då när jag är kapabel att fundera på den. Jag griper an den med tillförsikt och försöker se vad som kommer inom mig. Samtidigt väljer jag att inte skriva kärleksbrevet som jag formulerade i mitt huvud - det kan gärna vänta ett tag.

Nu skall jag gå och luncha med Tessan. Hon skall föda barn inom några veckor och är en mycket vis människa. Hon känner även L, men jag har bestämt mig att inte riktigt peta i saker den vägen - nej det som gör att jag ser fram emot vår lunch är att hon för nått år sen stod i min situation och valde att vänta på en människa - nu skall dom få barn och allt verkar ha blivit precis så där bra som det kan bli när man vågar chansa. Jag har mycket att lära när det gäller att skala av känslor och se essensen i vad som verkligen är och inte klä om den i rädslor och sen agera på dom.

Det slog mig att jag håller på att växa. Jag är på väg mot en mognad som handlar om djup respekt och ärliga känslor.

Glad sommar...

Motivation och ambition...och lite annat

Känner att jag har en enorm skrivarlust just nu. Vet i och för sig varför, men det är skönt att skrivandet liksom förlöser tankar. Tror det handlar om att när jag fått skriva ner något så öppnas det för nya tankar.

I och med att jag på onsdag får återse mina guldklimpar, är det en enorm aktivitet inom mig just nu. Jag pendlar mellan att känna mig övergiven och ensam, mellan hopp och sorg för att det ser ut som det gör och mellan rastlöshet och lugn. Det är som om jag ligger i träningsläger på att känna.

Åter till titeln som födde tanken idag. Under min uppväxt och mognad så har jag drivits av att prestera. Jag har nått väldigt långt och sitter i en lyckosam situation idag. Jag behöver inte oroa mig för jobb och kan välja. Jag har inte varit arbetslös på 10 år och känner att jag idag, för första gången i mitt liv har en så pass ordnad ekonomi att jag i stort sett kan göra precis vad som faller mig in inom rimliga gränser. Jobben som jag gjort sedan mitten av 00-talet har stegvis jobbat mig närmare en vision av skapande och ansvarstagande. Det var ju ändå målet runt 1993 - då jag tittade på min situation och beslutade att gå all-in på att bli den jag vill och göra det jag drömmer om.

Här kommer så essensen i min tanke. Jag är inte speciellt tillfredsställd av min position på jobbet eller jobbet i sig för den delen. Det går lite på rutin och jag får konstruera utmaningarna för att lockas med. Jag bestämmer idag helt själv och firman blir så bra som jag kan skapa med hjälp av andra givetvis, men själva grejen är att jag anställer de andra och skapar kulturen och bestämmer riktningen för firman. Jag sätter ribban för de andra och formar en kultur baserat på min vision. Bra, bra - men är det det jag vill?

Jag har hamnat i Stockholm och bor i och för sig i ganska fint. Jag jobbar 10-12 timmar om dagen och känner mig väldigt trött. Livet i Stockholm är kanske intensivt och stimulerande, men faktum är att jag dras till Dalarna och känner mig hemma där.

3-års planen börjar komma till sin ända. I oktober öppnas så möjligheten för en exit från firman, och det kanske är det som börjar göra sig påmint. Jag tittar allt intensivare på hus i dalarna. Är just nu med i en budgivning för ett hus som nästan är rätt. Men tvivlar lite i maggropen, något i det hela känns för snabbt och inte helt klart. Huset ligger precis bredvid vägen och är inte ett timmerhus med sommarängar runt om kring! Väl ett missionshus med enorm potential - men i alla fall. Jag tar inget beslut idag i alla fall. Men det var lite roligt igår kväll - jag browsade på Hemnet och såg ett hus i Torsång med älvtomt - priset skulle tvinga mig till att bo där premanent och jag lekte i alla fall med tanken.

Det är det som är grejen. Att öppna upp och leka med tanken. Att låta fantasin sätta riktning och skapa målbild värd att lockas och dras med av.

Som titeln anspelar så är det lite det jag står i. Min motivation och ambition börjar ändras. Jag söker efter omständigheten att helt förändra mitt liv och göra nytt. Någon sa åt mig i veckan apropå min rotlöshet att det kanske inte handlar om en plats som mina rötter skall planteras, utan ett möte med en människa som jag flätar ihop mina rötter med och startar familj med. Det stämmer nog. Var, vem, när och hur är liksom inget jag vet något om - men den djupa sanningen som konstaterandet framkallar i mig handlar just om det - min plats finns med en annan människa, inte på ett ställe eller en specifik plats.

Som den rikstagare jag är så känner jag lite som att det är dags för nya saker just nu. Jag behöver blicka inåt för att höra rösten lite klarare. Den lockades fram i våras i mötet med L. Sen vet jag inte var just det mötet kommer att ta vägen, men den spirande kreativiteten och djupa övertygelsen om att återigen upptäcka en ny motivation och därmed finna ambitionen som ger mig modet att förändra mina inre bilder görs sig allt mer påmind. Jag vill stå brevid någon och upptäcka en ny värld fylld av respekt och ambition.

Som ni ser så har jag flikat in mina barn. Åker och hämtar dom på onsdag. Kommer till Sverige på söndag igen och vibrerar av förväntan. Kastas mellan alla känslor som finns att beskriva - men litar på att det kommer att blir precis så där bra som det bara går - precis som allt annat jag inte riktigt kan kontrollera här i världen.