Måste skriva, måste känna, måste...

...få in känslan i min stressade själ.

Jag håller på och landar i att vara ensam. Jag har förlikat mig med olikheten som fanns och finns. Sånt är livet, och jag trodde nog inte att det fanns en chans i alla fall. Längtan över att starta om var baserat på nått annat.

Börjar känna mig befriad igen från någon form av besatthet. Kanske inte så där fokuserad eller sjuk, utan en jakt på bekräftan driven av rädslan att bli lämnad. Men, den släppte förra veckan efter en mailväxling och jag slogs av olikheten i mångt och mycket.

Konstigt hur det blir ibland. Polletten trillar ner och sanningen som andra kanske såg hela tiden sipprar sakta fram genom besattheten och kommer, stegvis, fram i ljuset.

Att sätta mig ner och ärligt skriva här är en del av återtåget. Återtåget till mig och mitt. Tillbaka till processen att stå upp, vara stolt, se mig själv och finna lyckan i min dagliga process.

Jag känner att jag kommit ganska långt i mig själv. Jag ser vad jag gör, vad jag försöker åstadkomma genom att öppna attraktionen mot den typ av människor jag gjort. Resultatet är ju som det är - ingen av de relationer jag klivit in i de senaste åren har hållit eller haft möjligheten att utvecklas.

Inget ont om de vackra fina människor jag försökt mig på att älska, men jag har liksom inte fått göra det. Andra saker, processer och rädslor för närhet, öppenhet och tillit har stått mitt i vägen.

Jag har också varit där. Det var där jag stod så länge. Jag ser mig själv i var och en av er. Kampen mot den inre rädslan, jakten på bekräftelse och rädslan att inte vara omtyckt.

Jag inser att jag inte längre står på den platsen. Jag har tagit mig igenom mitt drama. Rädslorna har inte längre ett grepp om mig och det som gjordes mot mig bär idag ingen kraft över mig. Jag är fri från mitt negativa förflutna och behöver inte återvända.

Detta handlar om en omutlig ärlighet och en rakhet om hur det ser ut. Jag är villig att möta det jag tidigare inte trott vara möjligt. Jag lovar att vara stark och modig. Jag är idag någon annan och behöver inte genom relationer söka mig tillbaka till den plats jag en gång trodde var min lott.

Förlåt ni vackra om jag är för ärlig och gör er arga. Jag älskar er alla. Ni är så vackra och fina. Jag är tvungen att öppna detta och vara rak mot mig själv.