Årsdag idag

Hejsan, tänkte jag skulle berätta att jag har årsdag idag. Ett helt år har gått och jag känner mig stark, ren i sinnet och fri från mycket. Om jag gör som jag gjorde igår kommer det säkert att bli en bra dag.

Nu över till det som har hänt den sista veckan...det börjar bli dags att ta itu med vårdnads tvisten för sista gången. den 26 Mars skall jag till domstolsförhandling i San Francisco för att få ett permanent schema för umgänget med mina barn. I mitten av veckan fick jag så ett mail från min advokat där han påminde mig om detta. 3 rader i ett email kostade mig 250 kr. Jag känner en väldigt stor harm mot det amerikanska systemet och det faktum att en advokat tar 250 dollar i timmen för arbetet och spelar på mina känslor för att få mer pengar. Men, det är inte relevant i saken, utan sidospår av harm och kanalisering.

Ex-frun ringde ju mig för två månader sen och sa förlåt för hennes agerande och ville sköta detta utanför advokater och domstol - men så har det då inte blivit. Hon har kontaktat min advokat igen och skall den 11 träffa honom för att försöka göra upp om hela saken. Återigen är det jag som får stå för kalaset och hon som agerar som hon alltid gjort.

Igår låg jag vaken länge och funderade på detta igen. Jag blev mest påmind om hur jobbigt det senaste året varit. Hur mycket jag har våndats och lidit över hennes känslomässiga agerande och brist på förnuft i saken. Alla kvällar jag har gråtit i själen och inte kunnat göra varken eller för att förändra situationen. Alla sömnlösa nätter i längtan efter barnen och undran över när detta skall gå över.

Men, jag har lärt mig massor med viktiga saker - stå kvar och vänta, Lev som du lär, och begär inget av någon annan, speciellt inte när det gäller exet. Hon får ta ansvar för sitt. Hon är en annan människa och hennes ilska handlar i dagsläget inte om mig. Jag har lyckats bryta de destruktiva mönster som drev oss isär. Kanske skapade jag dem, kanske inte - men min önskan att separera från henne gjorde mig riktigt olycklig länge, länge innan jag kom loss.

Nu står jag här och kan med en klar syn se på situationen och mitt i den bli påmind om tidigare saker. Det måste ju innebära att jag faktiskt inte blir så kidnappad längre. Visst, det är jobbigt och jag får ont i själen - men mitt i det klarar jag ju att reflektera och så!

Förövrigt fick jag en bekräftan i Torsdags om min professionella sida - en investerar trodde på vår ide och jag är återigen igång med att starta ett nytt företag, denna gången helt från grunden och som en av grundarna. Jag lärde mig en stor läxa sist, för att ha en bra sits som entreprenör måste man kunna ta avgörande beslut och sitta i bestämmande situation, annars blir man utsatt för andras litenhet och oförmåga när det blåser runt skåpet.

Beslut och vånda - eller bara livet

Hejsan. Först tänkte jag skriva ambivalens i titeln, men så såg jag att jag använt den förut. Så, Beslut och vånda kanske ligger bättre till. Men så slog det mig, det kanske bara är livets gång - att man kontinuerligt ställs inför en massa valmöjligheter och tvingas välja riktning.

Jag vet att just en sådan vägkorsning kommer emot mig i expressfart. Under dagen idag kommer jag att få två besked och skriva ett utlåtande som kommer att påverka mitt varande ganska rejält. Inte konstigt att jag igår sa till en kompis att det kliade i själen!

Som det mesta i mitt liv handlar detta även om jobb. Jag har fått två roliga möjligheter här i Umeå - en blandning mellan kreativt projektledarskap för regionen och nystartande av ett företag. Den andra möjligheten finns på andra sidan världen och ligger väldigt närma barnen.

Men, inga beslut skall tagas idag - tror jag - och det känns som jag vilat under 4 veckor och kommit till en punkt där klarhet, styrka och mod återigen kommit in i mitt liv. Jag har återfått känslan av riktning och driv som kanske kännetecknar mig mest och kanske skapar den där skräckblandade attraktionen i min omgivning.

Det börjar så smått bli en lekfulhet och ett ständigt leende igen. jag börjar njuta av att möta människor. Jag har till och med varit ute och dejtat en tjej lite. Givetvis så har jag flörtat med andra samtidigt, men det är inga löften avlagda.

Men, eller och! Jag sitter som i en startgrop för ett längre äventyr igen. det kanske inte blir geografiskt denna gång, utan snarare känslomässigt. Det är riktigt spännande att under det senaste året gått från en spillra till man till en nyfiken, glad och stabil människa som inte ser faror i allas beteenden, inte misstror eller misstolkar allas vänliga ord, inte är rädd för vad dagen eller veckan skall ge. Mest av allt tror jag att sorgearbetet med skillsmässan är klart. Jag har i känsla och tanke gått vidare.

Jag tror jag avrundar här, skrev ett lång stycke om vem jag vill möta - men vad vet jag, kanske är det bästa att inte ha så mycket förväntningar. Det blir nog bäst om jag bara blir omsvept av en kraft starkare än mig själv ;-)

Meningen med allt

Hej, upptäckte att det var ett tag sen jag skrev nått. Så, det kanske är dags att bekänna färg igen och vara ärlig och öppen. :-)

i Lördags fick jag ett erbjudande om jobb som kommer vara jättesvårt att säga nej till. Jobbet omfattar 3 månader i San Francisco och lönen skulle kunna göra att jag hade råd att ha lägenheten kvar i Sverige, samt hyra en i SF. Samt att jag skulle kunna betala av hälften av mina skulder och ha mycket pengar kvar.

Men, det roliga är att jag faktiskt har samma chans i Sverige, jag får faktiskt veta på Onsdag om det blir så.

Men, pengar schmengar, jag föll pladask när erbjudandet kom att få vara nära barnen. Att få vara pappa och hämta och skjutsa fram och tillbaka. Få leva med i deras liv och få höra dialogen av en 3 och 6-årings liv i vardagen. För du skall veta att jag saknar det vuxna livet med ansvar för barnen och stoj och stim runt det.

Visst, jag har ett bra liv. Har börjat bli vän med mycket nya människor och får mer och mer hopp om att finna meningsfyllda relationer i vardagen. Men, det är något som fattas. Jag är far till två underbara ting som för mig är gåvor från ovan.

Men, och det är nog ett riktigt stort men. Är jag redo att återigen lämna en trygg plats och resa vidare. Har jag stresståligheten att klara mig? Jag tror inte det. Livet här i Sverige är väldigt naturligt för mig. Jag hittar ett tempo som känns riktigt givande och finner att jag återhämtar mig i det jag gör. Jag får också tid att tänka efter och framförallt känna efter.

Vad som kanske tas förgivet av de flesta svenskar, lugnet och tryggheten i vardagen är något jag hade glömt bort. Jag hade blivit en arbetsmaskin som kämpade för att skapa trygghet och finna lyckan. Att kunna sjukskriva sig var helt omöjligt. Det fanns ingen sådan sak! Jobba eller svälta, så enkelt var det. Och den stora frågan är om jag är redo att utsätta mig för det igen - men jag tror inte det.

P

Utmanad...

Ok, jag brukar ju inte anta online utmaningar eller kedjebrev eller så, men denna gång så gör jag det i alla fall.

SaRa, här kommer så den 6, bilden i den 6e mappen. Föreställer min son River i en karusell i Oktober förra året tror jag.

:-)

jag och flygplan...

Hej igen. Måndag och fortsatt tungt med känslor och hanteringen av dessa. Jag känner lite att jag jobbar med att försöka komma ikapp med känslorna efter allt som hänt. Jag tror det börjar lösa sig lite och insikten om vad som pågår har i alla fall sjunkit in.

Det är ju faktiskt ganska bra, livet har haft en jäkla hög fart med mig. Jag har tutat och kört i full fart. Nu när jag försöker finna lite balans så kommer det ikapp att jag inte riktigt jobbat igenom en hel massa grejor. Så, jag känner som om jag går i uppförsbacke och får kämpa med allt. Men, så i morse slog det mig - det måste ju vara på samma sätt som med att cykla eller att lära sig att köra bil eller vad som helst - det går långsamt i början och det tar sin tid att bli bekväm i det nya.

Jag börjar så smått förstå vad det är som fattas, min magkänsla, intuition och övertygelse i livet har varit borta en längre period. Jag har famlat i mörker och kännt en hopplöshet i det mesta. Under en hel massa år har jag jobbat med saker som inte riktigt gjort varken eller i mitt liv och känt som om jag sakta har tömts på kraft och vilja.

Men, så igår pratade jag med en kvinna som följt min utveckling under de senaste 20 åren. Hennes iaktagelse var ganska bra - jag behöver göra stora saker som förändrar världen. SOm ger något åt människor och som skapar en bättre värld.

Jag kände att det ligger en hel massa i det där. Jag behöver lyfta blicken och se horisonten. Titta på hindren och lösa dom. Kanske behöver jag också ta nytta av de hårda erfarenheter som jag fått och ge verktyg till andra i detta.

Intressant hur det ibland ligger rätt i tiden, för samtidigt får jag ett mail från en mycket speciell vän i usa som beskriver min själ med konkreta och väldigt passande ord. Jag är kanske ensam här i umeå, men i världen finns det människor som tänker mycket på mig och ser mitt jag som ingen annan. Kanske är det rätt som de säger, jag är menad att göra stora saker och har en kraft som är stark så stark. Kanske inte. Men, det viktiga är att dessa människor älskar mig som den jag är och därför är jag beredd att göra allt för dessa människor.

P

Vackra vinter, barma mörker

Hejsan. Nu var det en vecka sen jag skrev, så kände att det var dags att uppdatera lite på vad som händer.

Jag har mått lite dåligt i några dagar. Känt mig trött och tung, men inte riktigt sjuk så där som man brukar vara. Men, efter att ha gått till doktorn för första gången på flera år i går så kom det så idag. Halsen är lite skrovlig, jag känner mig snuvig och lite kraftlös.

Har faktiskt jättesvårt att erkänna att jag kanske är sjuk. Vill hela tiden bara bita ihop och köra vidare. kanske är det en bekräftelse sak, att alltid finnas där, klara allt och köra på? Kanske inte. Men, jag är faktiskt sjukskriven och tror att det hela handlar om en stress och trötthet efter sorgen med pappa, besvikelsen med jobbet och all kamp runt barnen.

Faktum är att allt detta idag är något som är passerat och förbi. Pappa är död, jobbet är klart och exet har ringt och bett om ursäkt för sina handlingar och har slutat agera ut på mig. Så, det kanske är så att jag behöver lite rum för att andas och vila. Kroppen säger ifrån och jag blir supertrött.

Men, så kom det en sån där dag som kommer ibland när man mest behöver det. Morgonen började som en vanlig morgon, men sen så sprack solen ut och sken mellan träden. Träden och grenarna fyllda med frost och ljuset strålade ut.

Jag tog mig en promenad ner på stan och tog lite bilder och känner att det var en riktigt bra dag, sjuk eller inte. P

Klart och betalt.

Nu ar det sa dags att aka hem igen. Tillbaka till kylan, vintern och morkret. I vissa hanseenden sa ser jag faktiskt fram emot det, i andra inte. Men, sa ar det - allt har sitt slut.

Har spenderat dagen med att aka runt pa en moped taxi och sett lite museum och stora delar av staden. Tva olika marknader, turist marknaden och den kinesiska marknaden. Jag slogs av hur mycket det fanns i den kinesiska marknaden. Allt fanns att kopa. Jag skall ladda upp lite mer kort nar jag kommer hem igen sa far ni se. Men, kineserna kommer att vara den nasta stormakten i varlden. Den formaga de har att jobba under daliga forhallanden, med inga medel och framstalla allt mojligt for konsumptionssamhallet gor att det inte ar fragan om utan nar de kommer att harska varledn med deras kitch!

Jag besokte ocksa konstmuseumet. I en stad med 8-10 miljoner manniskor och tusentals ar av kultur och sant fanns det igentligen ingenting dar. Lite vaser, statyer och keramik fran 1000 talet. Annars var allt efterkrigstid. Sorgligt. Sen fanns det lite malningar som alla var valdigt morka och handlade om traumat efter vietnam kriget. USA har jobbat hart med att bomba detta land till medeltiden. De holl pa att lyckats.

Var ocksa pa Krigsmuseumet. Det var en liten platt stor som tva fotbollsplaner med gamla kanoner och helikoptrar som bara stod dar. Kommunistikt styre i en asiatisk nation skapar igentligen bara arbetsmyror, valdigt lika kineserna som bara springer omkring hela tiden.

Vietnam ar inte ett stalle jag kommer att aka tillbaka till. Stranden var ok, vadret underbart, med volymen, kvaliteen och avsaknaden av religoner gor att det kanns lite som en maskin som inte riktigt vill ha turister. Man blir lite konstigt och otrevligt bemott. Det ar ganska dyrt har, och pengar ar allt for dessa manniskor.

Men, med tanke pa att jag akte hit for att vila sa kanns det faktiskt som ett bra val. Jag fick sitta still, det fanns faktiskt ingenting att titta pa. Inget att kopa eller gora. Jag kunde ju ha spenderat lite pengar pa att lara mig kite surfa, men sa blev det inte. Pallade inte.

Nu skall jag hem och borja fungera som en vanlig manniska igen. Nu skall det bli skoj och se hur det gar med allt.

Hej svejs pa er sa hors och syns vi snart.

P

Saigon - ohh my god!

Kom till Saigon idag pa eftermiddagen. Tog en buss pa morgonen, det tog 5 timmar att kora 18 mil - detta i 35 gradig varme och en tokig bussforare. Vagregler och liknande ar inte riktigt vad vietnameserna agnar sig at att folja.

Rott ljus till exempel ar bara radgivande och kanske, eller kanske inte ar nagot de tittar pa. Hoger och vanster trafik likasa. Skall man svangavanster borjar man gora det nar det kanns bra - ofta flera hundra meter innan korsningen eller sa. Man lagger sig bara langst till vanster och kor mot trafiken, mitt ibland gangtraffkanter och motande trafik.

En annan losning for omkorning som ar vart att namnas ar att trafikdelare inte riktigt delar pa motande trafik, om en omkornins skall goras ar det ju bara bra med en trafikdelare som gor att det finns gott om plats att kora om - detta aven om det kommer en stor jakla buss i mote. Denna situation var helt sjuk, bussen vi motte vejjade bara undan och var en total livsfara for alla de hundratals mopeder som verkar finnas i omgivningen hela tiden.

Sa aven omkorning pa insidan, samtidigt som det paserar mopeder innafor och en annan buss kor om pa utsidan, vilket gor det 4 i bredd - i en riktining. Detta samtidigt som det kommer motande mopeder och gangtrafikanter. Helt jakla sjukt. Jag satt och blundade nastan hela tiden. Tokstirrade i boken och hoppades att allt skulle ga bra. Konstigt nog syns det inte sa mycket olyckor, ibland ser man en foksamling som star och stirrar pa en kraschad moppe, eller en ambulans som svischar forbi.

Saigon, saigon. Vilket jakla stalle. Det sags att det finns 8-10 miljoner manniskor har. Det ar omojligt att rakna, det handlar visst om natt politiskt (kommunistiskt) befolkninsinitiativ da man flyttade ut manniskor pa landet med tvang. Men de verkar ha flyttat tillbaka utan tillstand och till raga pa allt kopt en moppe. Ungefar halften av alla innvanare i Saigon har en moped. Sa varje dag ar det 4-5 miljoner mopeder ute i trafiken i denna stad. Med kaotiska trafikregler ar det tuta och kor som galler. Alla tutar pa allt - hela tiden.

Nar jag kom hit slog det mig med en valdans chock - allt ljud, alla manniskor, varmen och alla sopor. Det ar utan ord vilken upplevelse det ar att vara i Saigon. I och med att det ar en socialistisk stat sa finns det en valdans respekt for polisen. Och poliser finns overallt. Jag sag i alla fall en gubbe som blev tagen for att ha forsokt kopt sig lite sex. De ar stenharda, vilket ar bra faktiskt. Det ar inte alls som i Bangkok eller Phnom Phen dar man konstant far erbjudanden om sexshower och sexy massage, det har bara hant nagra fa ganger - och det far man se som en bra sak. Vad som jag daremot far fragan om var och varrannan meter ar opm jag vill kopa gras. Men, ett rakt nej och en klapp pa axeln ar oftast vad som racker.

Inte sa mycket fylla annu heller, men jag bor mitt i backpacker kvarteren i saigon och forsta natten kommer tagande - sa jag far aterkomma med det. Men intrycken ar manga. Bra och daliga faktiskt. Skitigt och hogljutt, Nej!, jag vill inte aka moppetaxi eller kopa gras, nej jag vill inte komma in dar, aka dit eller vad det nu ar det vill salja. Men, den dar kanslan av asiatiska stader med puls, liv, dofter och sa mycket folk att man bara kan satta sig vart som helst, kopa en iskaffe och titta pa manniskor i timmar utan att kanna rastloshet ar fortrollande. Pulsen ar total. Metropoliten i mig skriker efter mer, vill resa vidare, se mer. Sla ut vingarna och hoppa fran stad till stad for att se, smaka, lukta en kultur i taget. Minnena fran andra resor kommer over mig och jag jamfor, kommer pa saker, studerar och kanner in vad som hander. Det ar totalt, vidunderligt att resa. Att inte enns ha en karta, ann mindre en resehandbok eller Lonely Planet bok har gjort att jag bara gar pa kansla och fragar mig fram. Inga forberedelser eller planer. Inga namn pa hotel, gator eller vad det nu ma vara. Bara magkansla och sokande.

Jag ar overvaldigad idag. Trott och sliten. Har druckit for lite...men jag ar lycklig och kanner hur jag far massor av inspiration och livsgladje. Jag far sjalvkansla och styrka. Jag far agera pa beslut och ta eget ansvar. Jag far helt enkelt kanna efter och bara vara - I alla fall i tva dagar till...

P

On the road again...

halla dar. Sa, nu skall jag aka buss till Saigon i morgon och spendera tva natter dar innan jag flyger hem. Skall faktiskt bli skont att aka. Jag ar less pa detta och har fatt det jag behovde - mycket vila och sinnesro. Det har faktiskt inte varit nagra problem med att halla mig klar, utan snarare en lugn och skon tid for mig sjalv.

Pa den goda sidan ar det storsta att jag faktiskt kunna gora detta utan att falera i massa skit och dumheter. Jag ar overtygad om att mitt beslut om att leva bara for idag ar ratt och det ar sa det maste vara for att jag skall ma battre. Ingen som helst oklarhet om det fungerar eller inte, pa mig gor det de och jag borjar skorda sidovinster. En semester pa detta satt var otankbart under en valdigt lang tid. alla pengar gick till annat och jag sag det inte som en investering. Nu har det blivit sa att jag klart och tydligt litar pa min formaga att ta mitt eget ansvar i alla situationer och trivs mycket bra med mig sjalv.

Pa den inte sa roliga sidan borjar det bli klart for mig att jag maste vara narma mina barn. Att sitta pa stranden och se foraldrar ga med sina barn skar som knivar i mig. Se dem sitta pa restauranger, plagar mig och jag marker hur jag skjuter bort mina barn for att klara av. Det ar inget jag vill - mina barn ar det viktigaste som finns och jag ser styrkan i mig sjalv komma for att klara av att bo nara dem. Detta kanske inte ar det roligaste, men sa ar det. Barn gar fore vuxna, och jag maste borja planera for att komma dit. Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst, men jag kan bara tanka mig en kraftig foralskelse och relation som det enda som skulle hindra mig. Men kanske ar det omojligt tack vare min langtan till barnen. Man kanske sander ut nagra signaler som gor att tjejer haller sig borta, vem vet?

Sa, med detta sitter jag sa i en prikar situation. Vad skall jag gora? Nar skall detr handa? Kommer det att handa? Finner jag nya tankar bakom hornet? Troligen, det verkar som att nar jag val skriver ner det jag kanner och tanker pa det sa oppnas det en ny lucka och kunskap och styrkor kommer till mig. Jag ar saker pa att detta beslut kommer att andras manga ganger - jag har inte tagit det annu! Men, jag har jattesvart att kunna se och orka kanna den pina som jag kanner nar jag ser en pappa ga med sina barn och prata och halla handen. Den oerhort tunga sorg som kommer och sjalvforaktet som bubblar upp nar jag star dar ensam och skor. Varje gang vill jag bara satta mig ner och grata. De ganger jag klarat av att lata tararna komma har inte lost det eller tagit bort kanslan nasta gang. Kort sagt sitter jag i ett skruvstad som bara mening och karlek kan vaga upp mot. Men, jag ar ju feg i detta for jag vill inte sara de omkring mig. Jag agnar jattemycket tid at att ta hand om andras kanslor, sa ar det!

P

Dags att komma igang

Halla dar!
Nu ar jag sa pa vag att aka hem snart. Jag har en hel dag kvar har i Mui Ne, sen tar jag taget till Saigon och tillbringar en dag dar. Pa Torsdag sa lyfter sa planet hem igen.

Idag kande jag sa att jag fatt det jag velade med denna resa, kraft att bli rastlos och ivrig igen. Kanske kommer det annu mer om jag bara tar det lungt nagra dagar till, jag hoppas det. Men, det vet jag nog mer om senare.

Under det senaste 10 dagarna har jag last 5 bocker. Jag har fullkommligt plojt igenom dem pa lopande band. Kanns skont att ha fatt tid och rum att flyta med i en bok och fardats genom dess berg och dalar. Jag har markt att jag faktiskt alskar att lasa. Min fantasi flyter med; ena dagen ar jag en sniper i irak, andra dagen en deckare i Australien. Skoj med att fa vara fri i tanken och bara kanna att det ar ok.

Jag laste en bok om Goteborg i gar, en deckare som var helt ok. Men, vad som faktiskt hande var att jag blev pamind om 1994, nar jag bodde i Ljungskile och pluggade. Bland annat var det ett forhallande (eller tva om jag skall vara arlig) dar jag betedde mig riktigt daligt. Nar jag fick veta att jag skulle in pa Kaospiloterna i Danmark sa var jag iskall mot dem och faktiskt helt sjalvupptagen och blev alldeles oversvammad med mitt ego.

Nu nar jag tanker tillbaka har jag faktiskt inte haft en sund relation efter den varen da de hande en massa skit. Jag strulade runt. Fick mycket bitande kritik av lararna och fick massor av foda for att kampa mot strommen. Min jounalist larare var varst,m jag tror inte ritkigt han gillade mig som person, han kritiserade mig i allt och forsokte trycka ner mig. Jag vart riktigt arg pa honom och levde pa den ilskan lange. Jag tror faktiskt att jag blev grundligt sarad av en vuxen manniska som inte ville att jag skulle lyckas.

Men, nu blev det ju sa att professionellt har jag faktiskt klarat allt jag gett mig in i. Inga mal har varit for sma eller for svara. Jag tror faktiskt att mycket av den kraft jag haft under dessa ar kommer fran den situationen. Jag satt i utvecklingssamtal med de tva lararna och han hade mage att trycka ner mig. Jag svara att han, som ansvarig larare och vuxen manniska totalt hade misslyckats i sin vagledning och latit en elev hamna i san situation. Han borde inte oppna kaftenb och ga hem till sin lilla karnfamilj och dricka sitt sliriga vin, for det verkade ju som om det var det som var hans grej.

Men, tillbaka till processen nu da. Jag lag och tankte pa detta igar och i natt. Sag varje situation och skeende som det var, inte som jag ville det skulle vara. Sag min del i det hela och erkande de fel jag gjorde. Hansynslosheten och kanslokylan mot andra manniskor. Brist pa ansvar och efterlevnad. Smygandet med skiten och egotrippen som faktiskt fortsatte i manga ar. Men allt detta var ju inte jag. Jag ville nog bara finna en vag ut ur det som varit i Falun dar jag pa natt satt gatt igenom miyy elddop. De kopplinagr jag hade med folk som inte vill lyckas. De personer som idag ar spoken i sin egen verklighet.

Jag tror att natt haller pa att handa med mig. Jag haller pa att omsa skinn. Min personlighet haller pa att forandras. Kanns faktiskt skont och upplivande i all sin konstighet. Jag ar befriad fran manin och lusten att rymma. Kanske finns lite kvar - radslan ar i alla fall dar ibland och haller mig isolerad fran relationer och sakra beslut.

Men, natt ar pa gang. Jag omsar skinn och kommer vara en starkare manniska efter denna resa ocksa. Framforallt kommer jag vara en lugnare och mer utvilad manniska nar jag kommer hem. Ingen panik, alla pa en gang.

P