Hej,
Det verkar som jag inte riktigt får fart på skrivandet igen. Jobbar en hel massa för tiden och känner att jag är på gränsen till vad jag klarar av som människa. I och för sig är det ju ett ganska litet problem, men jag bränner sakta ut mig igen.
En sak som slår mig är att jag under dessa perioder blir väldigt ensam i livet. Dels så reser jag en massa, dela är jag trött och måste vila när jag är ledig. Det börjar så att säga krypa sig på igen att jag är ensam och trött. Ingen bra kombination för en människa som mig.
Kom hem från USA i lördags och har varit på jobb resa hela veckan. Vart sjuk under slutet av resan och känner efterdyningarna fortfarande. Jettlaggen gör att jag har det svårt med dygnsrytm och sömnen kommer inte naturligt. Jag känner mig pluffsig och tjock, sliten och oattraktiv.
Mitt i detta så saknar jag samtidigt en partner och nån att dela vardagen med. Men, helt ärligt så tror jag inte att det är en så pass inviterande situation som jag projicerar ut till omvärlden för att attrahera nån heller. Reser jämt, är trött och saknar mina barn. Inte så mycket glädje och hopp i det.
Men, men. Livet är ju också fantastiskt just nu. Jag hanterar mitt liv med glans. Försöker hantera mina situationer på bästa möjliga sätt och känner en sorts kontroll över mina reaktioner. Det blir inte för mycket självfokus eller någon form av offerroll.
Känner glädje dock att vara Patric idag. Längtar efter tid med mina vänner och vill hitta ut ur isolationen. Måste ta tag i mina rädslor lite för att komma vidare. Och det är kanske vad jag skall göra i helgen - ta tag i en liten sak och inte bara vara själv hemma - utan ta mig ut och kanske lyssna på musik. Är sugen på Maxim i gävle, får kolla om det är någon intressant konsert där kanske.
Tack och hej, leverpastej.
