Hem igen...

OK, först och främst - det har varit helt underbart att få tillbringa så mycket tid som jag gjort med barnen. Vi har lekt, bråkat, ätit, kollat video, gått på promenad, vilat och kramats. allt det där som barn och föräldrar gör varje dag eller varje vecka. För mig är det ju lite annorlunda, jag får en koncentrerad dos var tredje månad och har massor med tomrum av känslor som skall fyllas på. Stackars barn med en sån pappa som bara vill ha mer och mer...men jag tror de tycker det är ok i alla fall. Pappa gör saker lite annorlunda än mamma, så rutinen är annorlunda och spännande att testa gränserna på.
Så, jag är väl lite slutkörd efter allt och känner mig tom. Jag måste också säga att jag är lite rädd inför de besök som är 10 dagar långa med allt som hör till. Ingen tid att vila, ingen tid att softa ikapp. Lite tid för möten och mer disciplin på uppfostran och liknande. men, jag tror jag klarar det med och kommer att fixa det. Att Jag och river skall till Sverige i sommar är jag inte alls orolig för. Vi kommer att ha det super lugnt och han är trygg med pappa.

Men, som sagt, det börjar bli mindre tid kvar nu. Skall till LA i morgon, tillbaks till SF på fredag. Flyger hem på söndag igen. Men, livet är ok, jag gör det jag skall och trivs ganska bra med saker och ting.

Ok, det gick!

Som jag kanske berättat var det rättegång igår runt rätten att se mina barn, vilket underhåll jag skall betala och vårdnad. Kort sagt gick det hela min väg!

Långt sagt så måste jag säga att jag känner en lättnad runt att få betalt för det arbete jag lagt ner under de här 3 åren som gått sen vi separerade. Jag sprakade min advokat förra veckan, för jag har filosofien att om jag gör rätt, är ärlig och visar en vilja att göra som dom säger kommer det att bli rättvist. Så blev det. Konstigt va!

Men, i samma ögonblick som jag känner en glädje, ett segerrus, en lycka så känner jag en tomhet och ett vakuum som jag inte riktigt kunde förutse. Jag känner mig också ledsen när jag tänker på den krasch av en annan människas förväntningar som jag igår fick se. Exet rasade samman fullständigt. Vi träffades några timmar efter det att vi var klara i rätten hos en terapeut som fokuserar på barn och så. Hennes ord, känslor och kroppsspråk talade om en kvinna som levt med en föreställning och fick hela sin värld raserad.

Mitt ansvar nu är ju givetvis att fortsätta på den linje jag lagt ut. Ta ansvar, planera för sommaren och att inte kasta detta i ansiktet på henne, oberoende av vad som händer. Jag måste ta ansvar för situationen och tänka på barnen i detta läge.

Men, domaren sa helt enkelt följande. Jag har betalat rätt underhåll, det står fast. Hon får inga pengar för saker som hon anser jag skall betala, men inte varit delaktig i att bestämma. Vi har delat vårdnad. Jag får ta River en vecka till Sverige i sommar. Jag måste i och för sig åka till USA en vecka innan och ha barnen, sen åker jag och River till Sverige en vecka. Sen åker vi båda tillbaka igen och jag har barnen en vecka till. Under hösten, vintern och våren har jag barnen 10 nätter oavbrutet. Exet är skyldig att delge mig alla papper runt barnen inom två veckor som hon tagit emot dom.

Domaren berättade också för exet att hon inte får störa oss under övernattningarna. Vi skall äta middag några gånger under de veckorna, men det är helt ok. Hon skall inte överaska oss med ny information, restriktioner eller förmaningar. Hon måste acceptera min inkomst. Hon får inte skjuta på besluten och skall förhålla sig till detta.

Vi skall under våren och sommaren få en oberoende analys av Rivers behov för sin ADHD och neurologiska situation. VI skall också låta honom gå i lekterapi under sommaren. I och med att min inkomst är 1/3 av hennes behöver jag bara betala 1/3 av kostnaderna också.

Jag måste säga att jag har en lättnads känsla som jag aldrig känt förut. Jag har en sorts glädje som för mig är helt ny. Jag känner en styrka i att ha jobbat mot realistiska mål och fått dem igenom i domstol. Men, jag är också ödmjuk nog att förstå hennes situation. Hon känner sig övergiven och ville att jag skulle betala pengar för detta. Domaren ville inte höra nått av det och kastade ut det argumentet. Samma gällde vårdnad, underhåll och besök.

Det känns kanske som en stor seger. Men, jag vet varför jag idag kan stå med detta. Jag ber ödmjukt om kraft att förstå skillnaden mellan vad jag kan påverka och inte. Jag ber om sinnesro att stå i detta med mina prioriteringar på rätt ställe. För, om jag inte tar hand om mig själv, kan jag inte ta hand om andra. Vill bara säga tack till LG, min sponsor som fick mig att förstå denna princip igår. Ha sa "Ok, jättebra. Nu kan vi gå tillbaka till det viktigaste - ditt fjärde steg som legat lite för länge."

Dan före dan

Sitter på mitt gamla favorit Cafe; Muddy Waters på Valencia och 24:e gatan i Mission - mitt gamla hood. Måste säga att jag har anpassat mig ganska bra till dessa båda världar. Sverige och Umeå med sin småstads känsla, och San Francisco och USA med sitt kaos. Det bor lika många människor i Bay Area som det gör i hela Sverige, så kontrasterna är stora och många.

Men, det är så här mitt liv ser ut och jag tycker det går ganska bra faktiskt.

I morgon är det så dags att mötas inför en domare och försöka komma överens om läget. Jag ber om ca. 20% av tiden, gemensam vårdnad och underhållet baserat på min faktuella inkomst. Exet har fortsatt synen att allt bör skjutas på framtiden, underhållet skall baseras på gamla löner och vårdnaden är hennes. Jag tror inte att vi kommer någonstans idag när vi sätter oss och diskuterar, men vi får se. Hon har överaskat både bra och dåligt förr och jag är beredd på detta nu också. Hon får göra som hon vill och jag kan bara be om mer tid om annat kommer upp.

Men, om jag bara står kvar, gör det jag skall och har tålamod så kommer detta att bli bra. Ha det bra allihopa. Här är det 20 grader varmt idag, solen skiner och våren kommer springande med stormsteg. Det är som sen maj i södra Sverige. Härligt.

Uppe med tuppen

hej, idag var så den första dagen jag tog hand om barnen under en skoldag. vi gick i säng runt 8 eller så och efter att ha blivit väckt ett antal gånger av små armar och ben - vaknade vi så kvart i 5! Ojoj va jobbigt det va. Har fortfarande lite trötthets känslor, men jag skall ju jobba hela dan, så det är bara att bita i.

Annars har allt gått bra. Har lite svårt med maten eftersom jag inte har en spis - får micra all mat, vilket känns lite billigt. Men, det går nog bra och alla är säkert nöjda och glada i slutändan.

Men, jag känner mig lycklig i grunden och stressad på ytan. Torsdag är rättegången och jag skall jobba idag och i morgon. Får se om jag kommer att jobba alla dagar - känns som jag också behöver vila lite för att orka med allt.

Men, sånt är livet, jag gör det jag kan och säger stop när jag inte kan mer.

P

Svammel för själen....

Hej, jag fick mig en nyttig kommentar på bloggen! (tack F) Svammel är bra. Så...om jag bara kan öppna spjället så skall nog allt bli bra.

Lämnade barnen till deras mor för två timmar sen. Gick direkt tillbaka till min lilla lägenhet och kände mig helt utpumpad i två timmar. Kanske inte så konstigt, jag har ju inte sett dem på två månader och mycket skall gås igenom. Faderskaps rollen, schemaläggning, komma ihåg alla behov, blöjor under tuppluren (vilket vi glömde för lill tjejen), mat, sova, ut på promenader etc. huvudet spinner bara jag tänker på allt jag måste komma ihåg.

men, det gick bra. Saffi har börjat visa sin karaktär och ojoj va hon kan argumentera och trixa. Hon berättar hur saker är, hon läser som en 6 åring, och är bara 3, snappar upp allt i hennes väg. Men, när det så är dags för en tupplur så hände det. Väl i säng, läsandes med boken och allt så sa hon rätt va det var - oops! Lite kiss i sängen och den tuppluren kom aldrig igen. Men, det är ok - hon berättade så fint att jag glömt blöjan och hon behövde minsann den när hon sov. Även om hon var en stor tjej.

River min lilla superman, han är helt tokig i TV. Varje vaket ögonblick handlar om TV. Kan vi kolla Pettson, Kan vi kolla Lucky Look, kan vi kolla det och det. Givetvis har jag gett in för de flesta gångerna, men jag måste passa på att köpa ett spel eller två i morgon så vi har något annat att göra. Saffi var helt nöjd med att hänga ut i sängen och läsa bok, hoppa över mig och bara vara - river han stirrade på datorskärmen som om den skulle försvinna om han blundade.

Men, livet små läxor handlar om att svammla fram sitt beteende och förstå hur det kommer sig att samma sak händer om och om igen. Skall köpa tärningar och domino - läraren rekommenderade det som saker han behöver träna på inför första klass till hösten. En annan liten rolig sak var att jag köpte kläder i Sverige innan jag åkte. Försökte köpa skor, byxor och tröjor. Allt visade sig vara för stort, vilket kanske inte är en big deal, men vilket innebär att jag måste gå och köpa något nytt - för de använder bara gamla kläder, och mina ögonstenar behöver kläder! I am a sucker, I know!

Hoppas annars att alla ni har det så bra som jag, för mitt liv glänser just nu. Lugn och ro i själen - frid i sinnet och trött och slutkörd av barnlek och behov. Kan inte klaga.

Stå kvar, säg inget, va den du är...

Lördag morgon här i San Francisco. Lite dimmigt, men våren är här och igår va det runt 25 grader i solen. Så, solen skiner på mig och jag känner en stark vind blåser min väg.

Igår så lämnade jag in papperen till domstolen för den här gången. Jag har sagt upp min advokat, och har bestämt att jag bäst visar min person och min styrka genom att vara där själv. Det är inget ovanligt, de flest gör så här - representerar sig själva. Jag känner mig ok, i och för sig lite nervös, men det är som det är.I och med att jag skickade in mina papper så fick jag också exet´s argument i min hand för hur hon ser på situationen.

Jag blev lite rädd och undrar varför hon gör detta. Men denna gång så läste jag igenom papperen och såg inget som får mig att reagera speciellt mycket. De två argument hon håller fast vid är att jag inte har några hinder för att flytta tillbaka till USA och tjäna mer pengar, därför skall domstolen döma mig till att betala underhåll baserat på den $100.000 årslön som jag hade innan jag flyttade hem. (!). Det andra argumentet är att vi måste vänta med besök och så, för barnen behöver psykologiska utlåtanden om detta.

Jag vet inte riktigt vad jag skall säga - men eftersom jag är svensk så kan det ju tänka sig att jag faktiskt önskar bo där. Med barnen så var jag på en skolkonferens med läraren och kuratorn igår - deras syn på det hela, och de papper jag fick från dem visar tvärtemot vad exet säger att speciellt river mår bra och gör enorma framsteg i skolan.

Men, skoj, skoj att vara här. Hennes argument handlade faktiskt inte om min sjukdom eller mina tidigare oförmågor. Hon uttrycker ingen oro för läget - så vi tar oss sakta framåt. Jag är alldeles säker på att detta kommer att ordna sig i slutändan, kanske inte på en gång, och det får jag hantera, men till slut så blir alltihopa jättebra och alla kommer att acceptera skillnaden i allt.

Så, om jag bara står kvar, inte säger något och är den jag är så visar det sig att jag är helt ok. Min vilja och mina önskningar om att få vara pappa kommer att infrias, och hennes ilska och förakt kommer inte längre att påverka mig som det tidigare gjorde. Måste säga att det är skönt att få den insikten och att få utrymme att vara som jag är. Det känns som en enorm lättnad i allt detta och jag får massor av goda känslor på insidan. Jag skulle vilja bli kär, så bra känns det! Så där riktigt rosa moln kär där jag tappar fattningen och bara ser goda saker hos min partner. Så där att jag förlorar mitt taktiska sinne och ger efter i det goda. :-)

Sunny San Francisco

Hejsan. Måste säga att jag sprudlar av glädje och lycka idag. Lekte med barnen i lekparken igår. Fick förhandla med en 3 åring och jaga en 6 åring. Livet kan vara så underbart ibland.

Skriver mer senare, men ojojoj va glad jag är.

P

En bra dag

Ibland kan jag bli ganska trött på mig själv. Känner att jag kanske tjatar om samma sak lite för länge. Du vet så där att man går fast i ett resonemang och blir lite tragisk i sig själv. Det känns som det är dags att ta itu med det och börja skapa lite förändringar i attityd.

Jag skall idag ta itu med lite saker runt pappas bortgång. Givetvis har jag liter ångest runt detta, att stänga ner en mycket viktig människas liv är inte lätt. Men, det är dags. Jag måste göra min del i detta och gå vidare.

I går när jag kom till Pappas gamla lägenhet kom det så igen. Jag har under de senaste dagarna känt samma sak - ett växande behov av att prata med pappa. Så, med risken att låta lite knäpp, jag har prata med pappa under de senaste dagarna och förklarat vad jag gör och varför.

Meningen var att vi skulle dela på lägenheten här i Stockholm. Pappa skulle flytta till Thailand under vintern och jag skulle ha lägenheten i jobbet. Men, i och med lånemarknad, ekonomi och min situation med oklar framtid etc. så kom jag och brorsan överens om att göra oss av med den.

Bra eller dåligt, så är det. Jag känner i och för sig en frihet och en öppenhet i detta. Jag kommer att få friheten att skapa mitt liv. Jag kommer att få ta mina beslut. Även så känner jag en total öppenhet om framtiden. Jag kan ju hamna vart som helst. Det är faktiskt så jag känner, platsen jag kommer att bo på är helt öppen - jag låter tillfälligheten bestämma.

Så, inga komplicerade saker idag. Livet är bra.

Insomnia eller sent Kaffe

Sitter här i soffan. Klockan är 20 över 11 och jag känner inte för att hoppa i säng. Har ju heller inget speciellt jag måste i morgon heller, så jag får ta det som det kommer och framförallt ta det lugnt.

Har lite konstiga tankar i huvudet. Skrev på ett ganska stort kontrakt idag och borde vara glad - men det har varit så mycket, så länge att jag knappt reagerar. Snarare tvärt om faktiskt, får nästan känslan av att inte vilja hoppa in i ett nytt startup.

Jo, för det är de det är - ännu en ide. Ännu en resa i drömmar och optimism. Fylld med skapar lust, ambition och driv. himlen är gränsen och horisonten ligger vid öppen.

Denna gång sitter jag i en helt ny sits, jag är med från första början och har byggt/ hittat ett gäng av killar som faktiskt är kunniga. Kanske inte de mest slipade entreprenörer eller så, nej faktiskt lite kantiga och naiva. De agerar och funderar på ett sätt som påvisar mycket osäkerhet, okunskap och otålmodighet. Men, deras grundide var intressant och den till tänkta idéen har den där superstar chansen. Jag har kommit till en punkt där jag är en majoritetsägare och sitter med säkerhet i mitten.

Så, varför känner jag då ambivalens? Jag vet ju att längtan till barnen och orom för vad som nu kommer att hända i domstolen ligger i vägen för reaktioner att blomma ut - förresten så ligger den oron i vägen för allt just nu. Men, jag fick en påringning i dag om jobb i San Francisco som skulle betala bra, skapa närhet till barnen och ge mig det i alla fall. Men, jag tror faktiskt inte att jag är redo. Jag skulle helst vilja träffa en stabil och stadig svensk tjej i min ålder som står med fötterna på jorden och vet sina gränser. En som inte blir imponerad eller rädd för mina idéer och en som vågar vara öppen om vad som pågår i skallen. Orädd är en viktig del i mitt liv, de utmaningar som jag har och skapar är brutala - Stark längtan, ödmjukhet inför andras rädsla (exet) och lära mig att leva med ambition och äkthet. Människan jag vill träffa och skämma bort med total uppmärksamhet är en som ser igenom min tuffa fasad som inte betyder så mycket, men som kanske sett en massa och vet mycket mer än han vill.

Jag är säker på att jag har ett hjärta av guld och är en människa som är fin. Jag behöver bara få träffa lite tuffa brudar som inte behöver ta eller stjäla av andras energi för att frodas och växa.


Oj va svamligt det känns denna text. Men, så är det ibland när man söker efter den där föklaringen som berättar en inre sanning som är svår att greppa. Hoppas ni har tålamod med mig och låter mig bara få svamla vidare.

Ha det så bra!

Livet i slowmotion

I morgon är det en vecka kvar till dess att jag får se mina vackra, underbara, fina barn igen. Det är två månader sen jag var i San Francisco sist, och det känns i hela kroppen. Vågar inte riktigt släppa upp alla känslor, för jag vet ju att det blir väldigt olidligt, tiden saktar ner och längtan tar över allt.

Men, jag måste säga att det börjat bli lite rutin för mig och barnen. Dalarna och topparna i längtan och besvikelsen är inte längre lika stora. Sorgen börjar bearbetas och framförallt barnen börjar förstå att jag kommer snart igen.

Det är fascinerande det här med att vara förälder, men ändå inte. Distansen och mitt ex försök att minska mitt umgänge med barnen har gjort att jag i perioderna mellan besöken lever i en olycklig bubbla som är tvärt emot det jag känner och upplever när vi ses. Så fort jag får ha dem nära blommar jag ut och blir pappa igen. Tänker på vad som händer, vad som skall hända och vilka behov som står härnäst på deras lista.

När jag sedan är ifrån dem så blir jag en robot. Jag stänger ner mina känslor. Får kämpa för att aktivera mig med andra människor. Sorgen och slitningarna på insidan gör att jag inte vill eller orkar öppna mig för möjliga flirtar och annat som kanske behövs mest av allt - närhet och intimitet med en partner.

Men, så är det när man som jag försöker lösa allt själv och vara perfekt innan jag vågar släppa in en annan människa. Jag accepterar detta idag, mina sårskorpor i form av tillit och tilltro är stora och fortfarande ömma. Att exet skall få vara ett exempel på hur kvinnor kan vara är en skam. Hennes besvikelse och hämdbegär gör att jag blir rädd för alla kvinnor.

Men, nu är det så dags att ta nästa steg i denna mycket långa och sega skilsmässa. Det tog mig 3 år att bestämma mig att skiljas och flytta till Sverige igen, det verkar ta mer än ett år att skilja sig med allt bråk som skall klaras av. Men, jag vet att jag gjort och gör rätt. Jag gör det jag skall och står kvar. Jag hämnas inte. Jag accepterar att hon måste vandra denna väg och har slutat försöka ändra henne. Jag erkänner mig fullt och helt besegrad av situationen och står vänligast kvar och berättar min sida av det hela. Jag svarar på alla frågor och finner att jag får kraft av detta. Garden är sänkt, för jag vet ju att kraften kommer i tanken. Hennes attacker kan inte längre skada mig. Jag vet att jag är en älskvärd och fin förälder, ge mig bara chansen så kommer jag vid varje tillfälle visa att jag har det som krävs.

Sanningen

Sitter just nu och samlar ihop dokument till mitt ex runt inkomst uppgifter och tillgångar. Jag bestämde mig i helgen att jag skall vara öppen ärlig och rättvis i det jag gör. Jag skall producera fram alla dokument och sända dem efter vad jag kan. Vissa av de saker hon bad om är omöjliga enligt lag, så de kan jag ju inte ge. Men, jag skall vara sanningsenlig och noggrann.

Men, vad jag också bestämt är att jag skall be henne om samma papper, så jag får se hur ekonomin ser ut på riktigt. Vet inte om jag faktiskt gör rätt i detta, men jag vänder på hennes förfrågan och sänder tillbaka den till henne.

Vet inte riktigt om det är riktigt och rätt, men jag skall i alla fall prova på att få samma bild av hennes utgångspunkt, då jag känner att hon arbetar ner mig i ett hål och inte behöver svara.

Lätthet vs. tungsinne

Har börjat fundera på hur jag är sedd av min omgivning. Inte så där så att jag blir medveten och ändrar mig - nej, jag funderar på om jag är sedd som en tungsint människa med mörk personlighet.

Jag vill ju vara en förtrollade glad och lycklig människa. Jag har massor av humor och kan i mina glada stunder få människor att skratta väldigt mycket. Har förmågan att lätta på trycket i min omgivning, jag inte så att jag fiser och har en kiss och bajs humor - nej jag kan göra det lätt för människor i min omgivning att slappna av och vara tillbakalutade.

Men, så de senaste åren med skilsmässa, flytt tillbaka till Sverige och svårigheten att finna tillbaka till min personlighet efter att ha levt med en kvinna som fullkomligt åt upp min energi under 10 år har satt ett tungsinne runt min glimmrande personlighet.

Det är ganska enkla saker som jag inser vara vad det är. Men, jag tror ju också att i och med att jag kommit på detta har det vänt. Givetvis så behöver exet låta mig vara med mina barn lite mer. Samma sak när det gäller underhållet - domstolen måste sätta ner foten och bestämma så konflikten inte sitter fast i dessa båda saker längre.

Men, jag tror att jag börjar se ljuset i tunneln. Jag har börjat komma närmare andra och funnit en trygghet i att jag faktiskt finns där under skalet av sårade känslor, förlorad kraft och vilsekomna känslor i en ny värld.

Jag läste en blogg häromdagen där en människa sa att hon behövde kram, närhet och mer därtill - jag kan bara hålla med. Behöver massor av närhet just nu!

Banksy

Ibland blir det så där roligt med Internet. Jag hittar något som gör dagen och ser något som reflekterar precis vad jag känner.

bara en sån sak som det här citatet:

When I was a kid I used to pray every night for a new bicycle.
Then I realised God doesn’t work that way, so I stole
one and prayed for forgiveness.


- Emo Philips




Kolla websidan här: Bansky

Diagnos

Hej. I stället för att skämmas och låtsas som ingen är fel säger jag det direkt. Jag är deprimerad enligt doktorn. Blev sjukskriven i en månad och skall börja prata med nån terapeut. Inte för att jag är det minsta överraskad, jag sitter ju mitt i min verklighet och ser de symptom som är - isolation, trötthet, hopplöshet och total brist på engagemang. Så, visst är det rätt.

Det kanske är bra att jag tillslut gick till doktorn och tog tag i detta. Jag sa bestämt nej till medicin. Då är det bara samtals terapi kvar. Helt ok, lite samtals stöd i sorgearbetet, runt vårdanstvisten och lite hjälp med att balansera mitt arbete är inte helt fel.

Jag kan inte sluta tänka på en amerikanskt devis. Om någon säger FINE betyder det; Fucked Up, Irrational, Neurotic and Emotional. Det är faktiskt lite så det är - på ytan är det ok. Jag fungerar och lever som sig bör. På insidan finns det 3-4 stora frågor som jag behöver lite tid att avsluta bearbetningen med - skall försöka ta det lungt och göra detta.

Så, om jag skall vara riktigt ärlig så känns detta inte riktigt bra. Jag känner mig som en svag människa som är totalt oattraktiv och så. Ingen vill ta i en deprimerad person med tång. Kanske är detta sympotomatiskt med tillståndet - jag känner hur självkritiken bearbetar min optimism med pessimism.

Men, om jag bara tar det lungt och tar en sak i taget. Vilar och inte har brottom. Skiter i ekonomiska problem och hoppas det löser sig enligt den plan jag har. Lämnar över det faktum att Ex frun inte vill förhandla om vårdnaden med mig, utan kommer träffa min advokat nästa vecka och gå den rättsliga vägen - samt litar på att de projekt jag förhandlar om kommer att gå igenom de närmaste dagarna så löser detta nog upp lite plats att bara vara.

Mina nära och kära är väl de som tagit smällar av mitt humör. Snäser och säger alldeles för hårda saker. Detta har varit sant de senaste dagarna då jag hamnat i en hel massa små konflikter med alla möjliga. Mycket av detta handlar om mig och hur jag bemöter andra människors rädslor och liknande. Men, jag har också rätt att inte vara tillräcklig ibland. Jag har rätten att inte vara perfekt. Sorry, men jag är inte räddaren av världens problem.

:-)

(ingen) Reklam skylt

Jag var bara tvungen att visa min nya, fina och egenhändigt konstruerade lilla skylt.

Livets vånda och annat smått och gott

Hej. Är ni som jag, vill gärna har resultaten direkt - bra eller dåligt? Gärna utan krussiduller och med neutral ton. Vad det än må vara så fixar det sig, och bara jag vet så kommer det att lösa sig.

Nu är det tvärtom. Jag sitter och väntar på en hel massa beslut och initiativ. vakuumet är totalt. Jag kommer att få veta om en gammal skuld från ett jobb nu på morgonen, så det skall förhoppningsvis börja bli enklare. Men gårdagen var en pina från början till slut. Vankade av och ann, fick ingenting gjort egentligen och kände en riktigt jobbig impuls av flykt. Tankarna susade iväg och jag satt och packade ihop min lägenhet i tanken. Räknade pengarna som jag kunde få ihop och hur länge de skulle kunna räcka. Jag snäste till och med åt en fin vän igår kväll.

Tanken slog mig också att vad i allt detta är mitt fel. varför hamnar jag i liknande situationer om och om igen. Helt säkert har jag ju en del i det hela. Min val och beslut skapar ju förutsättningen i vardagen. Men jag klandrar inte mig själv eller slår ner på mig. Det är ju så att jag jobbat fram en situation och klarar ju faktiskt av att stå mitt i den.

Vet inte riktigt om jag sitter med svar eller facit i detta. Det kommer alldeles säkert att bli bra. Säkert mycket bättre än vad jag kunde föreställa mig - men säkert riktigt annorlunda från vad jag förväntat också. Det brukar bli så, min önskan och mina förväntningar driver mig i en riktining, verkligheten överaskar med det oväntade!

Men, jag skall försöka slappna av och ta det lite lugnt. Livet kommer att gå vidare och mina "problem" kommer inte att vara beständiga eller missbildande på något sätt. Faktum är att jag varit med om värre. Detta handlar mest om en otålighet och tålamods prövning som jag inte riktigt vill släppa taget om. Nej, jag är med i och petar där jag inte skall och försöker driva på min vilja.

Ok, nu har jag erkänt min del i det hela. Jag kommer säkert få en bättre dag idag. Ha det så bra, och hoppas ni får en lika vacker och gnistrande morgon som jag just fått. Solen skiner och snötäcket gnistrar. Det är 6 grader kallt och inte ett moln på himlen. Vårsolen har börjat komma, och jag kan nästan känna det i min kropp och själ.

P

Jahaja!

Hejsan hoppsan. Livet står still idag. Jag har egentligen ingenting att göra. Skall till läkaren kl. 15 och det är allt jag planerat på hela dagen. Känns ganska trist och jobbigt med sådana här dagar. Jag har inga pengar att tröstköpa för, inga projekt som jag kan ägna mig åt, varit på gymmet i söndags och spelade innebandy igår. Sitter i väntans tider på ett projekt där jag väntar respons från några killar och tror de kommer att komma tillbaka ikväll.

Så, som du kanske ser så tycker jag ganska synd om mig själv och vill inte ta ansvar för min dag. Vill gärna skjuta över ansvaret på andra och sedan klaga på de som inte gör något för mig. Känns det igen?

Nä, skärpning nu. Jag skall försöka tvätta lite. Kanske städa hemma. Sortera lite papper och förbereda dokumentationen för vårdnadstvisten som skall upp i rätten den 26 Mars. Kanske är det så att jag bävar för att vara ansvarig och göra det jag skall. Men, ibland brukar det ju hjälpa med att skriva av sig.

Hoppas er dag är inspirerad och rolig. Hoppas ni gör det ni skall - jag skall försöka göra det samma.

P

Styrka och lugn

Hej, Vaknade idag med ganska lugna och stabila känslor. Livet känns bra och jag ser hemskt mycket fram emot att få åka och hälsa på barnen snart igen. I och för sig har jag återigen fått känna på exets hämdbegär, men idag känns det som det rann av mig och jag är lugn och målriktad i mina göromål.

Gjorde en lista i morse över hur jag skall gå till väga för att visa att jag har stöd och att andra kommer att backa upp mig om barnen får komma hit. Jag skall också skicka alla papper om inkomst och kontrakt för att visa min ekonomi, visa mitt nätverk av människor och be om nåder för att inkludera barnen i resten av min familjs liv.

Sen är det bara att hålla tummarna, hålla huvudet kallt och stå emot alla attacker som obönhörligt kommer. Att exet ringde och bad om förlåtelse visade sig vara en bluff som hon återigen inte kunde leva upp till - precis som alla andra löften hon gett i livet.

Men med programmet i ryggen och med ärlighet, öppenhet och villighet så kommer detta att gå bra. kram på er alla, livet är ganska fantastiskt i alla fall.