Livet i slowmotion

I morgon är det en vecka kvar till dess att jag får se mina vackra, underbara, fina barn igen. Det är två månader sen jag var i San Francisco sist, och det känns i hela kroppen. Vågar inte riktigt släppa upp alla känslor, för jag vet ju att det blir väldigt olidligt, tiden saktar ner och längtan tar över allt.

Men, jag måste säga att det börjat bli lite rutin för mig och barnen. Dalarna och topparna i längtan och besvikelsen är inte längre lika stora. Sorgen börjar bearbetas och framförallt barnen börjar förstå att jag kommer snart igen.

Det är fascinerande det här med att vara förälder, men ändå inte. Distansen och mitt ex försök att minska mitt umgänge med barnen har gjort att jag i perioderna mellan besöken lever i en olycklig bubbla som är tvärt emot det jag känner och upplever när vi ses. Så fort jag får ha dem nära blommar jag ut och blir pappa igen. Tänker på vad som händer, vad som skall hända och vilka behov som står härnäst på deras lista.

När jag sedan är ifrån dem så blir jag en robot. Jag stänger ner mina känslor. Får kämpa för att aktivera mig med andra människor. Sorgen och slitningarna på insidan gör att jag inte vill eller orkar öppna mig för möjliga flirtar och annat som kanske behövs mest av allt - närhet och intimitet med en partner.

Men, så är det när man som jag försöker lösa allt själv och vara perfekt innan jag vågar släppa in en annan människa. Jag accepterar detta idag, mina sårskorpor i form av tillit och tilltro är stora och fortfarande ömma. Att exet skall få vara ett exempel på hur kvinnor kan vara är en skam. Hennes besvikelse och hämdbegär gör att jag blir rädd för alla kvinnor.

Men, nu är det så dags att ta nästa steg i denna mycket långa och sega skilsmässa. Det tog mig 3 år att bestämma mig att skiljas och flytta till Sverige igen, det verkar ta mer än ett år att skilja sig med allt bråk som skall klaras av. Men, jag vet att jag gjort och gör rätt. Jag gör det jag skall och står kvar. Jag hämnas inte. Jag accepterar att hon måste vandra denna väg och har slutat försöka ändra henne. Jag erkänner mig fullt och helt besegrad av situationen och står vänligast kvar och berättar min sida av det hela. Jag svarar på alla frågor och finner att jag får kraft av detta. Garden är sänkt, för jag vet ju att kraften kommer i tanken. Hennes attacker kan inte längre skada mig. Jag vet att jag är en älskvärd och fin förälder, ge mig bara chansen så kommer jag vid varje tillfälle visa att jag har det som krävs.