Hemma

Vaknade just efter att ha fått sovit en lång natt. Vart nog nära 10-11 timmar. Det är en riktigt lyx när man har jetlag, klockan är ju liksom dag i kroppen när det är natt här.

Vaknade och gick ut i köket och tittade på klockan, såg att den var kvart i tre enligt den och var då ganska nöjd. Upptäckte till min förvåning att klockan stannat och den i stället var kvart i sju på morgonen. Lyx.

Som jag skrev så kändes det väldigt ensamt att komma hem till en tom lägenhet. Är väldigt känslig inom mig idag och känner mig sårbar.

Den som har tålamod får ofta verkligheten serverad framför sig!

Reflektioner uppe i det blå

Sitter nu på planet när jag skriver det här. Har lämnat barnen och kommit iväg. Känner hur jag slagit av känslorna, hur det blivit kallt inom mig. Jag gör det för att klara av det, vare sig jag vill eller inte så är det så här det blir varje gång. En kyla som tar några dagar eller en vecka, det beror lite på sömnen och hur utvilad jag blir.

Men, det har varit helt fantastiskt. Jag har fått knyta ihop banden mellan oss ytterligare lite till. Känner lite mer koppling och kan känna in att mina barn älskar mig bortom allt förklarligt, likasom jag älskar dom. Det är konstigt hur mycket man kan älska någon, speciellt en barn, det bara växer och blir större hela tiden. Verkar inte finnas något stopp eller någon gräns.

Känner mig trygg ned att barnen åker till Mexico med sin mamma. Hon kommer att fixa det där. Det kommer bli bra och hon kanske får lite utrymme att komma till ro. Får lite utrymme att känna in och leva i lite lugnare tempo med mindre planer varje dag. Jag är övertygad om att man behöver lära sig hantera lugnet för att hitta ro, det går inte att fly genom planer och stress. Märker lite på barnen att det är intensivt, likt exet, när man skall göra saker. Hoppas året i Mexico kommer ge dom något sånt. Allt annat kommer fungera, det är jag helt övertygad om.

Dottern har växt till sig. 6 år gammal med fullt utvecklad logik, känslomässiga argument och en taktik i sin argument. Ett väldans humör och snabb i att lära sig. Jag blev alldeles stum i bland när hon satte igång, överraskningarna haglade tätt hela sommaren. Jag är däremot övertygad om att det är en neurologisk skada hos sonen, han har inte samma förutsättning att hänga med eller klara av logik. Jobbigt, men jag älskar honom för det han är, inte vad jag kanske önskar han skulle fått vara eller nått. Allt kommer bli bra med honom också, kvaliteterna tar bara längre tid att lirka fram - hans hjärta är dock större än nån jag mött. Alla djur skall hälsas på, svaga skall hjälpas och han delar gärna med sig av allt han har - jämt.

Jag tror jag gör ett bra jobb också. Det var lite si och så med rutinerna denna sista veckan dock, men dubbel jetlag efter alla resor fram och tillbaka och resa ensam med två barn runt halva jordklotet är svårt kan jag berätta. Det är många prövningar som avlöser varandra som på ett snöre under dessa veckor. Jag är inte så van att vara pappa, och vet vad jag bör göra, så det finns liksom inga undanflykter för att inte göra det man skall. Då blir det kämpigt.

Det viktigaste som jag tar med mig från denna sommar är dock lite annorlunda. Jag är trygg i mig. Jag står på båda benen och känner en stark röst inom mig om vad som skall göras, vad jag vill göra och klarar av att hålla mig själv engagerad under hela tiden. Dagdrömmer mig inte bort lika mycket. Önskar inte mig nån annanstans lika mycket. Njuter mer av nuet. Det är nog det som är störst, världen och tiden har saktat ned. I bland känns det som om det går i slowmotion. Jag ser precis vad som händer, hör allt alla säger och har tid att ta ställning i saker. Känner att jag kontrollerar reaktioner i mig och väljer innan det händer hur jag skall agera. Väldigt skön känsla av kontroll. Inte sån där destruktiv och begränsande kontroll, nej en sån där kontroll som öppnar upp och serverar möjligheter bortom all förväntan. Sån där som skapar mer möjligheter till insikt, klarhet och överblick.

Jag gör rätt, jag känner det. Jag vågar även sörja, och får till och med en massa kraft av det. Känner att jag är en man.
...

Nu är jag hemma igen. Nu börjat nästa kapitel...

Hemfärd

Jag gör detta om och om igen. Skapar starka band som sedan skall paketeras in i minnet och förslutas till nästa gång.

Öppnar upp och stänger ner.

Det är inte så jobbigt som det låter, det är bara sorgligt och ledsamt.

Att få älska mina barn så otvunget, att få två små ekorrar som kryper upp i min ang vid halv 6 på morgonen för att dom vill vara nära är gåvor som jag håller djupt inom mig. Jag uppskattar och värderar dom högre än något annat.

Jag tar sorgen för dom ögonblicken. Jag är stark nog att hantera detta.

Sorg är inget farligt, det behöver bara tid att läkas, ebba ut och sorteras in i känslominnet. Jag vet det.

Nu skall jag hem till ensamheten och fortsätta att vandra på min väg. Jag vet inte vad jag har för mål, men det blir bättre och bättre i min tillvaro i alla fall , så jag måste göra nått rätt.

Stänger ner mina känsloyttringar utåt ett tag, det blir fel om jag blandar sorg och längtan. Det blir fel om jag söker efter någon annans läkande för mina sår. Jag tror inte heller jag har några sår som behöver läkas, bara sorg som behöver bearbetas. Det är en del av livet.

I morgon eftermiddag när jag landar i Sverige, då vid 5 får jag sätta på mig kevlarrocken ett tag. Skydda mig, vårda mig och sedan ta en titt p tillvaron och bestämma mig för vad jag behöver.

Lider mot sitt slut!

Det är tidig morgon här i San Francisco och jag vaknade med den där välkända klumpen i magen. I morgon lämnar jag barnen för denna sommar och tomheten kommer göra sig väldigt påmind.

Jag är van med detta. Det är inte så farligt och är något jag vet hur jag skall hantera - men det gör inte känslan mindre påtaglig och stor!

Sommaren har varit fantastisk. Barnen har njutit, lockat fram massor av skratt och skapat minnen för livet i mig! Deras skratt kommer att eka länge i mitt huvud, känslan av deras kramar kommer att sakta ebba ut. Deras frågor kommer sitta kvar och svaren kommer fortsättas att besvaras inom mig.

Jag är väldigt tacksam för dessa veckor. Jag har fått sett dem växa enormt mycket bara på några korta veckor, fått trösta dem när dom saknat, fått plåstra om dem när dom skrapat sig.

Det är viktigt att framhäva detta nu när jag blir ensam igen. Nu nr det blir tyst och tankarna och saknaden kommer. Jag önskar så ofta att det sett annorlunda ut. Önskar att min relation med exet varit mer samarbetsvilligt. Men, så här ser det ut nu. Jag miste förhålla mig till verkligheten och lära mig se den som den är, inte som jag vill att den skall se ut.

Jag ser i detta vilka konsekvenser det har i mig. Jag riktigt känner hårdheten komma. Skyddet som får mig att härda ut och överleva. Konsekvensen är lite svår att hantera. Jag får en sida inom mig som inte riktigt har råd att vara sårbar, en sida son behöver stabilitet och lugn. En sida som behöver förutsägbarhet och trygghet.


Jag vet att detta är dilemmat i mitt liv. Jag böjer ödmjukt på nacken inför detta och inser att jag inte kan förändra vissa omständigheter. Jag miste acceptera och hantera detta för att klara mig. Jag vet att jag även denna gång kommer att klara av detta och hantera situationen p bästa sätt.

Jag kan sakna den modiga och starka partnern som kanske finns för mig i detta. Att varje gång göra detta helt själv utan att få krypa in i en famn och bara känna, inte få dom där strykningarna på huvudet när jag vilar i någons famn eller nån som stryker bort mina tårar när jag gråter är jobbigt. Ingen kan bära mitt ansvar i detta utom jag. Jag vet det! Jag bara saknar någon som lyssnar, känner och står där och möter mig för en gångs skull.

Jaja, känslor är svåra att bena ut. Längtan likaså. Men, jag är mitt i det och måste lär mig att uttrycka mina behov, oberoende av andra!

Enkelt

Känner mig lite neutral idag. Lite neutral till det mesta. Känner att 4 veckor med barnen dygnet runt är svårt att hantera.

Vill liksom ha en vuxen diskussion om vuxna saker och utbyta lite åsikter bara för sakens skull. Får lite dåligt samvete, men det är så det känns.

Älskar mina barn över allt annat, och känner verkligen att vi är kopplade - och slår väl lite på mig att jag skall njuta dom här sista två dagarna innan jag åker hem - men det är som det är!

Jag tillåter mig att känna så. Det är säkert många föräldrar som kan hålla med, och det gör lite ont. Men va fan - jag är ju bara människa.

Skall vara ledig i stort sett hela nästa vecka. Åker och tittar på några hus i dalarna tisdag och onsdag. Känner att jag behöver nått att se fram emot.

Nu blir det inte förr än till jul som jag träffar mina barn. Det är hiskeligt dyrt att åka fram och tillbaka till mexico - så jag måste välja. Tar minst 2 veckor då i stället.

Jaja, nu är det snart dags att starta dagen här i san francisco, klockan är halv 8.

Avvaktande...

Sitter just nu med datorn i knät på underslafen, sonen ligger i överslafen och kollar film och klockan är halv 6 på morgonen. Har varit uppe sen kl. 3 med gruvlig jettlagg.

Är i och för sig van med det, har ju hållit på med resorna i 15 år och barnbesök i 5 - så det är en väldigt avvaktande kalkylerande känsla i kroppen. Vet om att det är som det är, inte mycket att göra nått åt och allt som fungerar är att dricka vatten, vila och ha tålamod.

Dottern är hos sin mamma i natt. Hon längtade nog efter mamma när hon var i sverige, men sa faktiskt inget alls. Kanske var det så mycket som hände och hon vart påmind när hon kom hem - men jag tror det är viktigt att vara flexibel i detta så att barnen känner att dom får sina behov uppfyllda och blir trygga i att kunna uttrycka dem.

Själv känner jag att sommaren snart är över. Hösten är en fin tid för mig. Jag brukar liksom sprudla av kreativitet och inspiration - och ser väldigt mycket fram emot det. Inser i och med semestern att våren var väldigt slitig och jag var mer slutkörd än jag insåg. Har balanserat på utmattningens gräns ofta i mitt liv, jag är liksom en all-in människa som inte riktigt kan balansera min ambition och kraft - men våren i år var helt brutal. Yrsel, sömnsvårigheter, illamående och genomklappningar i motivation är bara några av de tecken som jag nu faktiskt ser varit konstanta under våren.

I och för sig var kanske hösten ännu värre. Jag reste hemskt mycket i jobbet, bodde i dalarna och veckopendlade till Sthlm. Reste till USA och vi var några personer kort på jobbet. Men det är kanske under våren som kroppen började återhämta sig efter en lång period av mycket stress och ovisshet. Jag får inte glömma allt strul med ekonomi och underhåll i skilsmässan heller - den har bidragit rejält till stressen också.

Jag försöker kanske medvetengöra mig med denna blog om hur det ser ut i mitt liv. Jag tänker på gårdagens inlägg om längtan efter lugn och önskan om att få klarhet. Det verkar som jag liksom famlar i mörkret efter en självbild av sinnesro.

Jag måste komma ihåg att säga till mig själv att jag faktiskt har det riktigt bra också. Jag tenderar att fokusera på det som jag behöver förändra och det kan kanske lätt bli en ständig klaga på fel och brister - men jag är ju nöjd med resten och är faktiskt, i grunden, en lycklig och stolt man. Jag har det verkligen bra och, även om jag har en rejält stukad fot runt min självbild gentemot relationer, och har väldigt svårt att se mitt värde mot en annan människa, så har jag det 1000 ggr bättre än jag någonsin kunnat förutse i mitt liv.


Vill gärna skriva mer om min önskan till relation, och om min magkänsla om att jag skall kämpa för att återuppliva relationen som bröts. Vet inte hur djupt jag vågar gå, och hur detta kanske läses - men...

Jag är en man som är övertygad om att magkänslor är varje människas sanning. Det är kroppen sätt att introducera det rätta i våra kontrollerade och rädda sinnen. Vi får instikt och impuls som gåvor när vi föds och ägnar sedan mycket av livet åt att bygga föreställningar, levnadsmönster och motstånd mot detta för att det är lite farligt att hoppa in i magkänslans värld. Infall och impulser är ofta sedda ned på som negativt och inte rekommenderat för att det innebär förändring. Vår omgivning vill att vi stannar kvar i vår personlighet och önskar så lite förändring som möjligt (undermedvetet). Varför kan man undra - jo, det gör ju att vår omgivning utmanas i sina föreställningar när vi själva vågar utmana våra. Vi skapar ringar på vattnet som kanske inte alltid är önskvärda.

Försökte skriva lite mer, men fick lov att radera det. Jag vet inte vad det är hon representerar som får mig att vilja kliva i och kämpa för. Min värld korsar inte riktigt hennes - och jag ser det som positivt. För mig är det så i alla fall. Det konstnärliga i hennes hela person är i alla fall väldigt, och fullkomligt, oemotståndelig.

San Francisco

Så var jag tillbaka i SF igen. Barnen har sovit hos sin mamma i natt och vi skall snart ses igen. Har denna gång fått lov att hyra ett rum på ett hostel för 3 personer, men det skall väl fungera det med.

Barnen får lite äventyr och lite mysigt med våningssäng och så. Dom hanterar nog det bättre än vi vuxna i alla fall.

Känner mig ganska tom på insidan. Skrev ganska utelämnande om hur jag känner igår. Känner att det får tala lite för sig självt. Jag är ganska öppen med mina känslor, och kände att jag kanske är lite för öppen ibland. Skall inte ohämmat hänga ut oreflekterade rädslor kanske - jag behöver inte det.

Men, men.

Funderar annars på det mesta i livet. Skall försöka ta en 10 mila vandring längs El Camino i Spanien under hösten. Kanske i slutet av september eller så. Behöver finna vägen inom mig igen. Framförallt handlar det om jobbet och trycket som kommer med att jobba med riskkapital och investerare som dagarna i ända trycker på och vill ha mer resultat. Jag lyckas i och för sig ganska långt utöver alla förväntningar, men jag blir alldeles för tom av det. Det blir som en motreaktion i mig som nästan gränsar mot ilska för att det är så många smådetaljer som gör mig riktigt irriterad i stunden - men i det stora är det min väg som är vägvinnande. Jag borde ha lugnet och veta att jag är rätt ute - men det är svårt när stressen och pressen är så brutal.


Sen funderar jag en hel del på det att barnen skall bo i Mexico ett helt år. Dom flyttar till San Miguel de Allende i nästa vecka och har väldigt lösa planer på situationen. Dom skall gå i en internationell skola som är ganska tuff i akademiska krav, och eftersom det blir allt mer klart att sonen inte riktigt är i par med jämnåroga är jag väldigt orolig för utslagningen. Dottern kommer klara sig väldigt bra. Hon är tvärtom mot sonen - går i förskolan och läser, skriver och räknar redan. Hon ligger tydligen på en 3-4 klassarens nivå innan hon ens börjat skolan. Det beror väl kanske mycket på den extra hjälp som sonen fått i alla år med dottern sittande bredvid och insupit allt som sagts i en längtan efter uppmärksamhet. Lite sorgligt, men så är verkligheten.

Annat som snurrar är att jag längtar efter att köpa hus eller tomt. Just nu är det lite dragning mot Leksand, eller i närheten. Jag har sett några intressanta objekt, en tomt med milsvida utsikt och ett hus som skall halvfärdigt i en renovering runt om kring Leksand. Men, men - jag agerar efter teorin att man måste våga släppa upp drömmarna för att kunna hitta det som är värt att offra för och gå all in på. Vi får se hur det går - det är mer en affärsrelation till det ännu. Jag letar bra affär med logik snarare än att jag måste bara ha nått! Sunt och avvägt - och utan färdiga måsten. Det är lite så jag fungerar - jobbar fram bilder genom drömmar och dagdrömmeri - avväger det mot logik och vilja att skära bort annat. När det passar in så är det en kalkylerad situation som är väl genomtänkt och sitter djupt förankrad i mig.

Skall man sammanfatta läget så är det förändring på gång. Jag behöver inte bekräfta mig genom att bygga stora företag och dra in miljoner i investering. Jag behöver inte vara framgångsrik och i händelsernas centrum för att acceptera mig själv. Vad som tidigare varit en enorm drivkraft av revansch och bekräftan börjar vittra sönder allt mer. Jag vill hitta en plats, en relation, ett lugn och en mindre värld än den globala jojo värld som jag nu lever i med resor fram och tillbaka överallt hela tiden. Jag vill ha ett rött timmerhus med vita fönster och en lada på mitt gårdstun. Jag vill ha en sommaräng utanför köksfönstret och plats för många gäster som kommer och besöker mig hela tiden.

Jag är kanske inte kapabel att jobba med annat än att starta nya företag - det är ok, dom behöver kanske inte ha en global strategi och vara riskkapitals finansierade! Nej, lite mindre cirklar tack! Lite mer vänskap och närhet tack! Lite mer lugn tack!

Nästa anhalt

Sitter på arlanda och skall åka med barnen till deras mamma i san francisco. Väldigt mycket känslor som bubblar upp.

Inte helt hanterbart, och kaotiskt!

Igår skrev jag ett långt mail till L, där jag bad om att hon skulle lämna framtiden öppen. Skapar en massa känslor av rädsla i mig om att inte vara omtyckt och attraktiv. Gamla rädslor om att inte duga dyker upp och jag skriker inombords efter bekräftan, livlinor eller något tecken på att jag duger.

Börjar känna att jag plågar mig själv lite i detta. Början undra om det ens är möjligt att det blir något igen. Många tankar i mig vill hitta tecken på att det gör för ont och att hon egentligen inte är intresserad, och jag borde slå på försvarsmuren och vända mig bort.

Jag är duktig på att göra konkreta avslut. Det är lätt för mig att hitta argument i mig som gör att jag vänder bort. Jag känner att det är nära...

Men det är inte det jag vill! Jag är ju förälskad och vill utforska ett partnerskap med henne in i hennes värld. Sakta och försiktigt vill jag utmana mig att våga bjuda in en annan människa i mitt liv och få beundra en människa.

Kanske blir det så, kanske inte...men det är svårt att leva i ovisshet när jag är van att bestämma mig och kontrollera situationen för att inte bli sårad. Rädslorna är mitt försvar och jag är trött på dom.

Det handlar inte bara om henne - jag kommer alldeles säkert att möta någon som är modig, kreativ och stark i sin bräcklighet - och som vågar träda in i en gemensam bubbla med mig.

Jag känner just nu i precis hela min kropp att jag önskar hon vågar komma tillbaka till mig sakta och försiktigt, steg för steg. Om inte, och om hon bestämt sig och stängt dörren vill jag kanske veta det. Jag fick inget svar igår, det kanske är bättre än jag är rädd för!

Men, detta är ju i och för sig impulsiva och oreflekterade reaktioner av nurt - och dom betyder kanske inte så mycket i det stora hela!

Det stora vemodet

I morgon bitti åker vi till USA igen, tyvärr så är denna sommars besök över! Känns i hela kroppen och jag är trött och sliten.

Givetvis är jag lycklig och allt, men det gör ont i hela själen nu!

Efter så intensiva dagar så kopplas jag tätt ihop med barnen och känner mig hel för en stund. Meningen och lyckan är evigt närvarande.

I morgon åker vi och jag blir kvar till fredag innan jag flyger hem igen.

Jag vill bara sova, det brukar bli så mär jag har stora saker i närtid.

Sista rycket...

Sitter i Stockholm och planerar dom sista två dagarna i Sverige med barnen. Känns lite vemodigt och sorgligt - men på samma gång så är jag genomlycklig och känner mig otroligt uppfylld ända in i djupet av kärlek och samhörighet med barnen.

Det är en gåva att få visa Sverige och få umgås med mina barn. Jag är tacksam för att livet ser ut som det gör och vet någonstans i hjärtat att omständigheterna kanske kunde sett annorlunda ut. Det är ingen självklarhet.

Barnen trivdes mycket bra i dalarna och hos farmor och Staffan. Livet på landet passar nog dom ganska bra.

Saffi som är 6 år har hanterat resan med glans, ibland bättre än sin 9-åriga bror. Han har i och för sig en neurologiska skada och hanterar världen lite annorlunda, men han har ju åkt fram och tillbaka 4 gånger.

Jag är också riktigt glad för hur jag hanterar situationen. Känner en stabilitet och grundlycka som gör att jag hanterar stress och utmaningar med glatt humör och, nästan hela tiden, vänlig ton.

Men, men - man är mänsklig och har sina stunder.

Idag skall vi åka på Gröna Lund och leka hejdlöst. Skall åka precis så mycket karuseller som det går och köra 5-kamp tills vi vinner något stort.

Känner att jag är nöjd med livet, klarar mig bra och trivs med situationen.

Tänker inte så mycket på min tidigare relation, det är utanför min kontroll hur framtiden ser ut. Jag står kvar i mina känslor och vill gärna, men måste släppa och betrakta.

På söndag så åker vi till San Francisco igen. Lång resa och rolig vecka. Barnen längtar nog efter sin mamma även om dom inte säger något.

Reaktion

Undrar varför min rädsla försöker stänga ner hoppet?

Jag kan skapa bilder på en nanosekund och bli övertygad om att jag måste skydda mig för jag blir ändå sviken.

Konstig hur det går for ibland. Jag skall väl stå kvar i detta och se vad som händer - det är ju det rådet alla som jag tror på ger mig. Min känsla är viktigast, just nu är jag sårbar...

Mitt i!

Sitter med barnen och kollar lite tv. Känns lite som lugnet kommit och att jag är i balans med mitt föräldrarskap.

Tittar på barnen och försöker förstå vad dom tycker om att vara iväg från mamma, och känner att dom faktiskt får jättemycket, och tillräcklig trygghet från mig. Är en riktigt skön känsla att räcka till.

Funderar lite på jobbet och känner att jag börjar få distans, måste innebära att semestern börjar verka och göra sitt.

Funderar inte så mycket på relationen, jag förstår helt enkelt inte. Det är ok, jag känner inte att jag behöver förstå just nu heller för barnen tar all tid och kraft. Mina teorier och förklaringar är ju bara mina som föder en massa funderingar.

Distansen börjar så sakta krypa sig in vilket är lite sorgligt, men känslan är kvar.

Jag önskar vara attraktiv och tillräckligt intressant och "rätt" för att passa i en relation/ familj igen. Jag vet bara inte vad jag gör för fel här i världen. Men, men - jag mår bra, känner en enorm styrka och trivs med den jag är, jag kan liksom inte göra så mycket mer.

Det vore kanske enkelt och bara klippa för att jag känner osäkerheten, men så har jag alltid gjort och känner att jag nu vill stå kvar ett tag till utan förväntan och bara låta verkligheten ha sin gång.

Jag är inte rädd för sorg, det är lyckan som är skrämmande - måste komma ihåg den devisen.

Semester

Har under de sista dagarna sakta kunnat känna att det är semester. Känner mig stark och lugn, oberoende och väldigt kraftfull.

Jag är stolt över mig och mitt sätt att hantera saker omkring mig. Jag är också en väldigt bra pappa till mina barn. Jag är väldigt duktig och värd min jobb. Jag är också en väldigt bra man!

Både bra och dåligt

Låg länge igår utan att kunna sova. Vet inte riktigt varför, men tankarna snurrade i huvudet och jag vred och vänder på mig.

Tänkte mycket på jobbet och att jag behöver sätta ned foten i lite olika avseenden som blivit. Känner att det är tvunget då det börjar kännas lite som det förlorat sin attraktion och jag behöver reaktivera mig för att stanna kvar.

Det andra som snurrade är den relation jag haft. Tystnaden är nödvändig men leder till distans. Det kanske är så det är - att det blir lite mellanrum efter man inte pratar. Det är säkert naturligt och som det skall, men jag känner saknad och sorg i alla fall.

Det är säkert nått bra i att få möta detta och känna detta.

Men, hennes kreativa kraft och kvinnliga känslokraft är helt oemotståndligt!

Lycka

Känner att jag måste skriva lite om mina barn. Vi ligger just nu och skall sova och kollar Tom & Jerry. Dom trivs här med mig. Det märks. Dagarna är fyllda av äventyr, både stora och små. Idag var det allt från bullar för dottern med sin tremänning och farmor till cykeltur med sonen efter en grusvägen med diverse stopp för äventyr och inspektion av grisar i en hage. Dom hängde sedan med ett gäng kompisar under kvällen och dottern ville till och med stanna kvar. Skulle bada med en kompis och sonen var upptagen med datorspel. Känner mig trygg i att Sverige kommer vara något alldeles speciellt i mina barns liv och att dom gärna vill tillbringa somrarna här. Jag är en lycklig man! Sen får jag ju resa runt jorden för att träffa dom, i vinter kommer dom att bo o Mexico ett år - jag får ju i alla fall se lite nya platser...

Att acceptera

Håller på att lära mig en läxa som tagit lång tid att lära.

Jag håller på att kunna se min del i det jag står i och kan se att jag inte behöver slå på mig själv i en evig process att försöka vara perfekt.

Givetvis handlar det om relationer och min rädsla för att bli lämnad. De senaste två veckorna har varit ganska utmanande - jag har blivit lämnad, fått inse att jag inte kunnat göra något och verkligen fått inse att jag accepterar det jag inte kan förändra!

Att bli lämnad väcker gamla sår i mig. Det är nästan en primal känsla om att inte duga. Det väcker den oro som gör att jag söker bekräftelse och svar på så mycket mer än nuet.

Insikten som sakta börjar trilla ner är att jag faktiskt duger som jag är och lugnt kan acceptera att jag är som jag är - räcker inte det så kan jag inte göra så mycket.

En sak till som kommer till mig är att jag kanske inte alltid är anledningen - det kanske ligger utanför mig.

Att acceptera det jag inte kan förändra ger mig faktiskt väldigt mycket kraft just nu. Jag vet vad jag känner och behöver inte veta just nu, och behöver ingen bekräftan eller svar på något.

Just nu är det ro inom mig. Vad framtiden utvisar blir som det är meningen. Jag ser min del och är klar över det. Jag inser också att jag inte kan förändra en annan människa och behöver bara vänta på att hon vet i sig.

Hur det nu blir är bara förhoppningar, önskningar och rädslor. Det kan jag hantera.

Jag är bra, det finns inte många som mig och om någon annan inte vågar tro på mig som ett kompliment i sin tillvaro kan jag inte göra mer! ;-)

Härligheten

Har landat i Sverige på många sätt med barnen nu. Vi har sovit ut lite och fått till tidskillnaden och vänt på dygnet.

Fick tag i cyklar igår och det är nog tur det - vaknade kl. 8 i morse och upptäckte att River gått upp och redan var ute på dagens första tur. Han skulle bara kolla till hästarna nere efter vägen.

Känns underbart och fantastiskt.

Jag saknar dock dialogen med L. Har inte hört nått på några dagar, och tror inom mig att det är klart. Det är säkert min rädsla som hörs mest, men tystnad är vad det är - tyst.

Jag vet inte riktigt hur livet kommer att te sig, men jag har det bra och trivs med livet i alla fall. Sorg är inte så farligt. Jag har mina barn och ser att jag är en bra människa som är attraktiv och fin som det är. Jag behöver inte vända ut och in på mig själv kanske.

Kram på er.

På väg till Sverige till sist.

Idag är det dags. Äntligen skall Saffi få följa med på resan och se hur pappa har det och hur livet i Sverige kan vara.

Dom sista tre åren så har bara River åkt med mig till Sverige. Han började när han var 6 och är nu 9. Första året var han lite vilse och rädd för det mesta, förra året tog han cykeln när vi var hos farmor och bara drog iväg på egna äventyr. Sverige hade kommit att bli en naturlig del i hans liv och kusinerna kände igen varandra.

Idag är det Saffis tur. Hon fyllde 6 i januari och har sett fram emot detta i 3 år.

Det svårt att veta hur hon känner eller vad hon har för bild inom sig. Men hon har pratat om det så mycket att jag känner att det kommer vara något väldigt stort att få åka - ett sorts bevis att hon blivit äldre.

Det är lite synd om River i detta. Han är van att få min obrutna uppmärksamhet i detta och måste nu dela. Men, dom har ju i och för sig varandra - så det kommer kanske vara jag som inte får lika mycket uppmärksamhet?

Skall bli helt fantastiskt att åka och få visa mitt hem i Sthlm, visa dalarna och kanske gå på grönan eller nått.

Är i alla fall på väg idag. Vaknade 01.30 här i San Francisco och det är ju faktiskt bra.Barnen sover hos mamma i natt. Det är förmiddag i Sverige och jag vänder klockan till svensk tid genom att stanna uppe. Det gör det hela mycket lättare för mig och jag är ju den som måste guida oss.

Tänker ibland på mina svårigheter med relationer när jag sitter så här - ensam på ett hotellrum i San Francisco väntandes. Undrar om någon kan leva med alla dessa resor och min splittrade tillvaro? Det är inte enkelt, och det måste vara en utmaning för andra att relatera till tror jag.

Annars är det med inventering på schemat. Försöker inventera lite av mina mönster. Min sponsor har bett mig göra lite listor i 4:e isolerat till mina göromål för att få tag i mina handlingar och titta om jag gör nått fel i mina relationer. Redan nu kan jag säga att jag ser ett mönster av arrogans och flykt som är väldigt sofistikerat och skapar distans. Jag vill inte , men gör så utan att tänka. Jag skrev om det sist, så ni som följer bloggen förstår vad jag menar.

Vill inte vara den personen. Jag vill bjuda in, visa genom handling och mötas mitt i rädslan och prata öppet om vad jag känner. Det är inte lätt, men det är ett bra mål.

Nu är det 3 veckor med barn kvar. Två i Sverige och en till här i San Francisco.

Bummer

Fick just ett samtal från mäklaren, det högsta budet låg på dubbla summan mot utgångspris och det var fyra budgivare kvar! Jag får hoppa av den drömmen och inse att det inte var meningen.

Tänkte just på det häromdagen - jag måste lära mig att lyssna lite djupare på vad som är meningen tror jag! Vill inte göra sånt här själv.

Tankar.

Vill skriva lite mer.

När jag kom fram igår efter 24 timmars resande, så mötte jag exet och barnen på en restaurang. Mötet var ju precis så där fantastiskt som jag ville, dottern kramade mig hela kvällen och sonen satt och spelade på mobilen.

Men, det var två saker som slog mig - dels börjar dottern försöka att få mamma och pappa att bo ihop. Det är säkert helt normalt, och hon njuter väl så mycket av att jag kommer, men det var lite roligt hur hon så där bara sa att jag skulle säkert få sova på soffan om jag ville - för då kunde jag ju hänga med dom. Hon är klurig lillgumman, längtar man efter nått så kanske man kan trixa ihop en lösning.

Exet började också prata om att hon tydligen fått en varning på jobbet för sina verbala påhopp! En gång till så får hon gå. Ojoj. Det är tydligen inte bara jag som känner av hennes boarderline liknande person som kan flippa helt och köra över. Jag tyckte synd om henne och försökt se det som en möjlighet att visa min omtanke. Hon skall ju flytta till Mexico (San Miguel de Alliende) med barnen i augusti och vara ledig i ett år. Min kommentar var "Det är nog bra för dig att komma ifrån, samla kraft och titta på ditt liv. Stressen som ditt jobb gör med dig har varit något som jag under hela vår tid varit orolig för.". Hon tog det bra, och kanske kan vi faktiskt, så här efter 5 år börja prata lite med varandra. Jag hoppas så, eftersom jag liksom aldrig får nån info om barnen.

Det andra som hände var att jag blev lite reaktiv mot att bli lämnad. Jag kände besvikelse och slogs av hur fort allt gick. Ena dan fick jag ett meddelande med varma kramar och pussar i - andra dan en önskan om distans. Kände mig lite duperad kanske. Vet inte. Men, känslan av att jag inte hade en susning gjorde mig lite irriterad och funderingar för framtiden kommer ju då.

Helt klar för mig så var detta en reaktion mot att gå närmare efter 3 dagar med nya typer av möten. Mötte mina vänner, mötte hennes familj och umgicks med hennes son.

Det är klart att det blir en reaktion kanske. Många tankar kommer säkert upp i varje situation, det gör det till och med för mig. Hennes omständighet är lite mer pressad än min, med andra saker som ligger i vägen - så det är helt och fullt förståeligt.

Men själva grejen som kom fram efter att jag fått suttit på planet och fundera är att jag gärna kunna träda tillbaka, det är liksom ok.

Det kanske är det hon säger, jag har alltid haft svårt att höra sånt här. Men i mitt huvud är det andra saker som spökar ibland, jag passar inte in, jag är inte tillräckligt bra, det kom in någon annan i hennes närhet som skapade nytt fokus etc. etc.

Det är detta som är essensen i själva situationen för mig. Jag börjar slå på mig själv, börjar konstruera motreaktioner och skapar svar inom mig som leder till reaktioner som är baserade på min rädsla, inte hennes ord.

Jag är så trött på mig själv. Varför kan jag inte bara vara lugn och känna mig lite utelämnad utan att det skall bli en apparat i huvudet? Varför måste det gå så fort? Varför måste det förändra min självkänsla till att bli en ostabil och vacklande människa när det var hon som har det jobbigt, inte jag!

Jag är trots allt så innerligt nyfiken på henne. Jag beundrar hennes kreativa sinne och ser upp till henne som en kvinna, mamma, människa och individ. Jag vill fortsätta våra timslånga samtal som vi under april, maj och halva juni varje kväll har ägnat oss åt.

Samtidigt börjar jag också titta på mitt eget beteende. Jag är inte helt felfri, det skall ni veta. Jag är arrogant. Jag åkte hux flux bort en helg med kort varsel med människor jag inte riktigt förklarade vem dom var. I och för sig till ett konvent, men det gjordes inte på ett schysst sätt. Jag gav sken av att jag skulle komma en lördag när hon hade barn, och åkte från sthlm till dalarna för att fastna i soffan med en kompis med ursäkten att jag var för trött! Riktigt dåligt av mig. Sen att jag nästan pushade fram lite möten som sen visade sig vara för djupgående som hon inte hade kraft att kliva in i. Det finns säkert en hel del saker mer som jag inte ens sjölv ser som är minst lika arroganta.

Jag kan bara ta ansvar för min del i det hela. Jag gör det genom att nu inventera mig och titta på det. Den gottgörelse jag kan göra är att lyssna och visa respekt. Jag vill mer med denna kvinna. Jag är beredd att hoppa, men sakta och försiktigt. Inte med hull och hår på en gång, utan sakta och försiktigt, steg för steg, och jobba upp en relation som bygger på lyhördhet och respekt inför individernas behov. Alltså bådas behov i en öppen dialog i gränslandet av rädsla och mod.

Pratade med T om min del i detta. Jag fick erkänna, eller kom fram till att, L är en magnetisk kraft jag ohämmat dras till. Jag respekterar och beundrar henne i djupet. Tyvärr kanske man skall säga, och lyckligtvis, så är det något jag inte kan komma ihåg att jag känt förut. Det är det som skapar den stora saknaden i mig. Det är det som skapar rädslan att det är över i mig. Det är det som skapar längtan i mig.

Det är lite roligt hur det kan bli. Jag får enorma gåvor av henne utan att hon är närvarande. Jag får en insikt i saker jag inte förstår och jag känner saker jag inte kännt - utan att vi har en relation idag.

Resor

Skrev nått igår som kanske sammanfattar lite hur jag ser på min situation.

Like a bird I cross these oceans time and time again. Accepting the fragility of longing and awaiting the joy of arrival. 

Humbly I accept my journey and solemly prey for guidance, strenght and clarity. 

Life brings the most amazing journeys upon us - embrace them for what they are, not for what your fear keeps telling you they might be!

Nu så.

Lugnet har infunnit sig, jag är äntligen på väg till SF för att hämta barnen. Sov inte mycket i natt, men det känns lite som det kanske är bra, jag har ju 16 timmar på olika flygplan att vila på!

Känns lite som jag kommer få den bästa tiden i mitt liv den kommande månaden - att få ta med dottern, tillsammans med sonen och visa mitt Sverige, mitt liv och min verklighet är guldkorn som är riktigt svåra att beskriva. Sockersött, ljuvligt och stort - men och skört och bräckligt på samma gång.

Är säker på att vår bubbla kommer att skapa fina bilder so. Räcker lång tid.

Står på Arlanda redo att checka in, lilla ryggan packad med 2 ombyten. 3 nätter i sf, sen tillbaka på lördag. Kommer till Sverige på söndag och spritter av glädje.

Nu riktar jag uppmärksamheten mot de mina och låter det fina ta över...

Känner mig redo...

En timme till semester! Jag åker i morgon och känner i hela min kropp hur det spritter av glädje och känslor. Det är nästan så att tårarna kommer i rent lyckorus. Jag vill krama och pussa på mina barn.

Igår så var jag tvungen att gå på en långpromenad för att skingra mina impulser. Dels har jag lovat mig själv att låta L få vara ifred, dels känner jag att jag flyr från mina känslor genom att bli besatt av situationen med henne. Vill söka, gräva, få svar och känna mig älskad och omtyckt. Visst, så är det generellt, men just nu handlar det lika mycket om att jag nästan är hos barnen och vill matta ut känslorna genom att få utlopp av det i annat. Vet inte om det håller ihop när jag förklarar det, men i alla fall.

Jag gick i 3 timmar igår. Södermalm var inlindat i en vacker sommarskrud och jag gick längs vattnet hela vägen runt. Kände att jag för varje steg jag tog återfick en liten del av mig själv och hann med att hämta hem mig i min vördnad, självrespekt och vision. Det är svårt att bli lämnad. Det öppnar upp lite djupa sår som ingen riktigt är ansvarig för, eller kan göra något åt. Det är helt enkelt lilla jag som kommer fram och visar sin rädsla för den stora världen och dess utmaningar. Han påminner mig om mitt förflutna och de saker jag aldrig förstod eller fick svar på. Det är inte alltid som det går att hantera detta så enkelt, men jag börjar bli mycket bättre på det.

Men, mot slutet av promenaden och under den timmen jag satt mig ner hemma innan jag gick och la mig var väldigt skön. Jag bjöd in längtan och kände på känslan att få känna mina barns händer runt mig i en kram. Jag kände på deras ord och deras blickar, deras undran och deras upptäcktsfärd i livet. Möjligheten av att få dela mina barns tid, om än så lite som jag idag gör är en gåva jag känner oerhörd tacksamhet för. Det är inte självklart att jag kan göra detta, jag känner att jag kommer ihåg hur det såg ut, och hur väldigt nära det var många gånger att jag aldrig skulle fått denna möjlighet som jag får i morgon. Jag är tacksam för mitt arbete med mitt och de sidovinster som kommer med att leva livet på livets villkor.

Jag kände även igår att jag står mig stark i att bli lämnad och vill stå kvar ett tag och vänta. Spelar liksom ingen roll vad hon väljer, jag gör det för min skull och bejakar de känslor jag har. Tror det är ytterst viktigt att se sobert på situationen i och för sig.; att låta verkligheten växa fram med den tid som passerar och lämna framtiden till sig själv. Jag fick, och kommer att få under de kommande veckorna, mycket tid att se på situationen och processa min verklighet. Kanske låter det som om jag överarbetar eller överprocessar - men det känns som det är det jag behöver. Jag tänker inte så mycket på vad som hände, om jag gjort nått fel eller nått sånt, snarare hur det känns i mig och hur jag står i min rädsla runt att bli lämnad. Jag har aldrig haft möjligheten riktigt att fundera på detta, så det är liksom en gåva som kommer precis då när jag är kapabel att fundera på den. Jag griper an den med tillförsikt och försöker se vad som kommer inom mig. Samtidigt väljer jag att inte skriva kärleksbrevet som jag formulerade i mitt huvud - det kan gärna vänta ett tag.

Nu skall jag gå och luncha med Tessan. Hon skall föda barn inom några veckor och är en mycket vis människa. Hon känner även L, men jag har bestämt mig att inte riktigt peta i saker den vägen - nej det som gör att jag ser fram emot vår lunch är att hon för nått år sen stod i min situation och valde att vänta på en människa - nu skall dom få barn och allt verkar ha blivit precis så där bra som det kan bli när man vågar chansa. Jag har mycket att lära när det gäller att skala av känslor och se essensen i vad som verkligen är och inte klä om den i rädslor och sen agera på dom.

Det slog mig att jag håller på att växa. Jag är på väg mot en mognad som handlar om djup respekt och ärliga känslor.

Glad sommar...

Motivation och ambition...och lite annat

Känner att jag har en enorm skrivarlust just nu. Vet i och för sig varför, men det är skönt att skrivandet liksom förlöser tankar. Tror det handlar om att när jag fått skriva ner något så öppnas det för nya tankar.

I och med att jag på onsdag får återse mina guldklimpar, är det en enorm aktivitet inom mig just nu. Jag pendlar mellan att känna mig övergiven och ensam, mellan hopp och sorg för att det ser ut som det gör och mellan rastlöshet och lugn. Det är som om jag ligger i träningsläger på att känna.

Åter till titeln som födde tanken idag. Under min uppväxt och mognad så har jag drivits av att prestera. Jag har nått väldigt långt och sitter i en lyckosam situation idag. Jag behöver inte oroa mig för jobb och kan välja. Jag har inte varit arbetslös på 10 år och känner att jag idag, för första gången i mitt liv har en så pass ordnad ekonomi att jag i stort sett kan göra precis vad som faller mig in inom rimliga gränser. Jobben som jag gjort sedan mitten av 00-talet har stegvis jobbat mig närmare en vision av skapande och ansvarstagande. Det var ju ändå målet runt 1993 - då jag tittade på min situation och beslutade att gå all-in på att bli den jag vill och göra det jag drömmer om.

Här kommer så essensen i min tanke. Jag är inte speciellt tillfredsställd av min position på jobbet eller jobbet i sig för den delen. Det går lite på rutin och jag får konstruera utmaningarna för att lockas med. Jag bestämmer idag helt själv och firman blir så bra som jag kan skapa med hjälp av andra givetvis, men själva grejen är att jag anställer de andra och skapar kulturen och bestämmer riktningen för firman. Jag sätter ribban för de andra och formar en kultur baserat på min vision. Bra, bra - men är det det jag vill?

Jag har hamnat i Stockholm och bor i och för sig i ganska fint. Jag jobbar 10-12 timmar om dagen och känner mig väldigt trött. Livet i Stockholm är kanske intensivt och stimulerande, men faktum är att jag dras till Dalarna och känner mig hemma där.

3-års planen börjar komma till sin ända. I oktober öppnas så möjligheten för en exit från firman, och det kanske är det som börjar göra sig påmint. Jag tittar allt intensivare på hus i dalarna. Är just nu med i en budgivning för ett hus som nästan är rätt. Men tvivlar lite i maggropen, något i det hela känns för snabbt och inte helt klart. Huset ligger precis bredvid vägen och är inte ett timmerhus med sommarängar runt om kring! Väl ett missionshus med enorm potential - men i alla fall. Jag tar inget beslut idag i alla fall. Men det var lite roligt igår kväll - jag browsade på Hemnet och såg ett hus i Torsång med älvtomt - priset skulle tvinga mig till att bo där premanent och jag lekte i alla fall med tanken.

Det är det som är grejen. Att öppna upp och leka med tanken. Att låta fantasin sätta riktning och skapa målbild värd att lockas och dras med av.

Som titeln anspelar så är det lite det jag står i. Min motivation och ambition börjar ändras. Jag söker efter omständigheten att helt förändra mitt liv och göra nytt. Någon sa åt mig i veckan apropå min rotlöshet att det kanske inte handlar om en plats som mina rötter skall planteras, utan ett möte med en människa som jag flätar ihop mina rötter med och startar familj med. Det stämmer nog. Var, vem, när och hur är liksom inget jag vet något om - men den djupa sanningen som konstaterandet framkallar i mig handlar just om det - min plats finns med en annan människa, inte på ett ställe eller en specifik plats.

Som den rikstagare jag är så känner jag lite som att det är dags för nya saker just nu. Jag behöver blicka inåt för att höra rösten lite klarare. Den lockades fram i våras i mötet med L. Sen vet jag inte var just det mötet kommer att ta vägen, men den spirande kreativiteten och djupa övertygelsen om att återigen upptäcka en ny motivation och därmed finna ambitionen som ger mig modet att förändra mina inre bilder görs sig allt mer påmind. Jag vill stå brevid någon och upptäcka en ny värld fylld av respekt och ambition.

Som ni ser så har jag flikat in mina barn. Åker och hämtar dom på onsdag. Kommer till Sverige på söndag igen och vibrerar av förväntan. Kastas mellan alla känslor som finns att beskriva - men litar på att det kommer att blir precis så där bra som det bara går - precis som allt annat jag inte riktigt kan kontrollera här i världen.

Att välja det man inte vet hur det blir...

Suttit och klurat under dagen när jag körde till Stockholm från dalarna. Vet inte riktigt vad det är men det handlar om att välja en ny väg och tro på att det blir rätt hur än det blir.

Kvinnan jag träffat under de senaste 3 månader betyder mycket mer för mig än jag liksom förstått. Under den senaste veckan har hon dragit sig tillbaka och sagt sig vara okapabel att kliva in längre i relation och kände inte att hon har det som krävs för att gå vidare.

För mig lät det som att jag inte räckte till, att det handlade om mig som människa och att jag inte är rätt eller värt det. Men efter att ha setts lite kort i fredags och lördags på Peace & Love i blge så infann det sig en känsla igår om att jag måste stänga ner vissa saker och blicka inåt i mig. Givetvis inser jag att bli lämnad skapar ett sårat ego eller en tilltufsad självkänsla, och det var nog det som kändes fram tills i går. Jagade lite bekräftan och ville veta om en framtid som inte är här etc...

Men det som hände igår var att jag liksom gjorde ett litet bokslut om situationen och min del i den. Jag är förälskad i denna kvinna och tror på den känslan. Omständigheterna just nu gör att jag inte får plats, jag köper det. När hon reder ut sitt och känner att hon landar i ökad självkänsla och trygghet över hennes situation och hennes barn, då kanske det är dags att titta varandra i ögonen och se om vi fortfarande attraheras av varandra då! Jag kände att jag är tvungen att stå kvar i min övertygelse och låta osäkerheten vara en lärdom för mig i mitt liv. Jag får ett gyllene tillfälle att titta på mina issues runt att bli lämnad och får träna på att göra det mitt hjärta säger åt mig att göra.

På eftermiddagen kontaktade hon mig via FB och vi pratade lite om väder och vind. Kändes som hon ville kommunicera med mig lite - festivaler är svåra, speciellt om det är på hemmaplan med allt vad det innebär. Kändes skönt för mig i detta lilla samtal att hålla mig inom en zon av säkerhet men ärlighet att inte söka bekräftan heller.

Jag undrar ju givetvis om hon är kvinnan i mitt liv, eller vad det nu är. Men en sak är väldigt säker i alla fall, jag får lära mig något just nu som är väldigt viktigt om min egen självkänsla och får acceptera det jag inte kan förändra i realtid.

Jag vet att jag under de senaste två veckorna varit under ytan både fysiskt och psykiskt. Sovit hemskt mycket och haft en stor, stor längtan efter mina barn. I relationen så har vi inte riktigt haft utrymme att koppla. Hennes situation har eskalerat utanför kontroll och hon sitter i ett skruvstäd. Nu är det som det är. Hon fick stärka sig i sitt genom att kommunicera ett behov, jag får träna på att hämta hem mig när jag drar iväg.

Känns skönt idag att fått prata lite enkelt om saker som inte ligger mitt i ett minfält. Jag känner hur min självkänsla ökar och jag vet med mig själv att jag gör och gjort det jag kan. Det går inte att ändra andra människor, det går heller inte att påverka dom att ta beslut som jag vill. Det slår liksom tillbaka. Nej, det känns bra idag och just nu.

Jag lämnar framtiden till sig själv. Är det meningen så blir det så, är det inte det så glider vi isär och det är som det är.

Jag åker ju och hämtar mina barn på Onsdag och har ett inrutat schema de kommande 4 veckorna. Barn, barn och barn med massor av kärlek, behov och stora resor framför oss. Dottern som är 6 skall åka med mig och sonen för första gången. Han har blivit 9 och varit här i 3 år i följd nu.Dottern har inte träffat min sida av familjen sen hon var 6 månader, och då kommer hon ju inte ihåg nått alls. Så, jag får massor att tänka på och göra i hela juli. Får skicka lite meddelanden när det känns som det behövs och se hur det känns.

Men det är konstigt att en kvinna kommit att beröra mig så djupt på så kort tid. Finns ett hjärta hos henne som jag vill vara närma och en kärlek som jag blir djupt berörd av. Hon är en av väldigt få personer som trängt igenom mitt skal med allt vad det innebär och kommit upp så högt på prioriteten att jag känner saknad efter hennes ord och hennes resonemang.

Det slog mig faktiskt i helgen någon gång att den starka och fristående kvinna hon var i april är ju den jag föll pladask för, så om hon kan komma tillbaka ditt kanske vi möts igen!

Jag har i alla fall fått möta mig själv i detta, och det är en gåva stor nog för att bli tacksam.