Mitt i!

Sitter med barnen och kollar lite tv. Känns lite som lugnet kommit och att jag är i balans med mitt föräldrarskap.

Tittar på barnen och försöker förstå vad dom tycker om att vara iväg från mamma, och känner att dom faktiskt får jättemycket, och tillräcklig trygghet från mig. Är en riktigt skön känsla att räcka till.

Funderar lite på jobbet och känner att jag börjar få distans, måste innebära att semestern börjar verka och göra sitt.

Funderar inte så mycket på relationen, jag förstår helt enkelt inte. Det är ok, jag känner inte att jag behöver förstå just nu heller för barnen tar all tid och kraft. Mina teorier och förklaringar är ju bara mina som föder en massa funderingar.

Distansen börjar så sakta krypa sig in vilket är lite sorgligt, men känslan är kvar.

Jag önskar vara attraktiv och tillräckligt intressant och "rätt" för att passa i en relation/ familj igen. Jag vet bara inte vad jag gör för fel här i världen. Men, men - jag mår bra, känner en enorm styrka och trivs med den jag är, jag kan liksom inte göra så mycket mer.

Det vore kanske enkelt och bara klippa för att jag känner osäkerheten, men så har jag alltid gjort och känner att jag nu vill stå kvar ett tag till utan förväntan och bara låta verkligheten ha sin gång.

Jag är inte rädd för sorg, det är lyckan som är skrämmande - måste komma ihåg den devisen.