Tankar.

Vill skriva lite mer.

När jag kom fram igår efter 24 timmars resande, så mötte jag exet och barnen på en restaurang. Mötet var ju precis så där fantastiskt som jag ville, dottern kramade mig hela kvällen och sonen satt och spelade på mobilen.

Men, det var två saker som slog mig - dels börjar dottern försöka att få mamma och pappa att bo ihop. Det är säkert helt normalt, och hon njuter väl så mycket av att jag kommer, men det var lite roligt hur hon så där bara sa att jag skulle säkert få sova på soffan om jag ville - för då kunde jag ju hänga med dom. Hon är klurig lillgumman, längtar man efter nått så kanske man kan trixa ihop en lösning.

Exet började också prata om att hon tydligen fått en varning på jobbet för sina verbala påhopp! En gång till så får hon gå. Ojoj. Det är tydligen inte bara jag som känner av hennes boarderline liknande person som kan flippa helt och köra över. Jag tyckte synd om henne och försökt se det som en möjlighet att visa min omtanke. Hon skall ju flytta till Mexico (San Miguel de Alliende) med barnen i augusti och vara ledig i ett år. Min kommentar var "Det är nog bra för dig att komma ifrån, samla kraft och titta på ditt liv. Stressen som ditt jobb gör med dig har varit något som jag under hela vår tid varit orolig för.". Hon tog det bra, och kanske kan vi faktiskt, så här efter 5 år börja prata lite med varandra. Jag hoppas så, eftersom jag liksom aldrig får nån info om barnen.

Det andra som hände var att jag blev lite reaktiv mot att bli lämnad. Jag kände besvikelse och slogs av hur fort allt gick. Ena dan fick jag ett meddelande med varma kramar och pussar i - andra dan en önskan om distans. Kände mig lite duperad kanske. Vet inte. Men, känslan av att jag inte hade en susning gjorde mig lite irriterad och funderingar för framtiden kommer ju då.

Helt klar för mig så var detta en reaktion mot att gå närmare efter 3 dagar med nya typer av möten. Mötte mina vänner, mötte hennes familj och umgicks med hennes son.

Det är klart att det blir en reaktion kanske. Många tankar kommer säkert upp i varje situation, det gör det till och med för mig. Hennes omständighet är lite mer pressad än min, med andra saker som ligger i vägen - så det är helt och fullt förståeligt.

Men själva grejen som kom fram efter att jag fått suttit på planet och fundera är att jag gärna kunna träda tillbaka, det är liksom ok.

Det kanske är det hon säger, jag har alltid haft svårt att höra sånt här. Men i mitt huvud är det andra saker som spökar ibland, jag passar inte in, jag är inte tillräckligt bra, det kom in någon annan i hennes närhet som skapade nytt fokus etc. etc.

Det är detta som är essensen i själva situationen för mig. Jag börjar slå på mig själv, börjar konstruera motreaktioner och skapar svar inom mig som leder till reaktioner som är baserade på min rädsla, inte hennes ord.

Jag är så trött på mig själv. Varför kan jag inte bara vara lugn och känna mig lite utelämnad utan att det skall bli en apparat i huvudet? Varför måste det gå så fort? Varför måste det förändra min självkänsla till att bli en ostabil och vacklande människa när det var hon som har det jobbigt, inte jag!

Jag är trots allt så innerligt nyfiken på henne. Jag beundrar hennes kreativa sinne och ser upp till henne som en kvinna, mamma, människa och individ. Jag vill fortsätta våra timslånga samtal som vi under april, maj och halva juni varje kväll har ägnat oss åt.

Samtidigt börjar jag också titta på mitt eget beteende. Jag är inte helt felfri, det skall ni veta. Jag är arrogant. Jag åkte hux flux bort en helg med kort varsel med människor jag inte riktigt förklarade vem dom var. I och för sig till ett konvent, men det gjordes inte på ett schysst sätt. Jag gav sken av att jag skulle komma en lördag när hon hade barn, och åkte från sthlm till dalarna för att fastna i soffan med en kompis med ursäkten att jag var för trött! Riktigt dåligt av mig. Sen att jag nästan pushade fram lite möten som sen visade sig vara för djupgående som hon inte hade kraft att kliva in i. Det finns säkert en hel del saker mer som jag inte ens sjölv ser som är minst lika arroganta.

Jag kan bara ta ansvar för min del i det hela. Jag gör det genom att nu inventera mig och titta på det. Den gottgörelse jag kan göra är att lyssna och visa respekt. Jag vill mer med denna kvinna. Jag är beredd att hoppa, men sakta och försiktigt. Inte med hull och hår på en gång, utan sakta och försiktigt, steg för steg, och jobba upp en relation som bygger på lyhördhet och respekt inför individernas behov. Alltså bådas behov i en öppen dialog i gränslandet av rädsla och mod.

Pratade med T om min del i detta. Jag fick erkänna, eller kom fram till att, L är en magnetisk kraft jag ohämmat dras till. Jag respekterar och beundrar henne i djupet. Tyvärr kanske man skall säga, och lyckligtvis, så är det något jag inte kan komma ihåg att jag känt förut. Det är det som skapar den stora saknaden i mig. Det är det som skapar rädslan att det är över i mig. Det är det som skapar längtan i mig.

Det är lite roligt hur det kan bli. Jag får enorma gåvor av henne utan att hon är närvarande. Jag får en insikt i saker jag inte förstår och jag känner saker jag inte kännt - utan att vi har en relation idag.