Sitter just nu med datorn i knät på underslafen, sonen ligger i överslafen och kollar film och klockan är halv 6 på morgonen. Har varit uppe sen kl. 3 med gruvlig jettlagg.
Är i och för sig van med det, har ju hållit på med resorna i 15 år och barnbesök i 5 - så det är en väldigt avvaktande kalkylerande känsla i kroppen. Vet om att det är som det är, inte mycket att göra nått åt och allt som fungerar är att dricka vatten, vila och ha tålamod.
Dottern är hos sin mamma i natt. Hon längtade nog efter mamma när hon var i sverige, men sa faktiskt inget alls. Kanske var det så mycket som hände och hon vart påmind när hon kom hem - men jag tror det är viktigt att vara flexibel i detta så att barnen känner att dom får sina behov uppfyllda och blir trygga i att kunna uttrycka dem.
Själv känner jag att sommaren snart är över. Hösten är en fin tid för mig. Jag brukar liksom sprudla av kreativitet och inspiration - och ser väldigt mycket fram emot det. Inser i och med semestern att våren var väldigt slitig och jag var mer slutkörd än jag insåg. Har balanserat på utmattningens gräns ofta i mitt liv, jag är liksom en all-in människa som inte riktigt kan balansera min ambition och kraft - men våren i år var helt brutal. Yrsel, sömnsvårigheter, illamående och genomklappningar i motivation är bara några av de tecken som jag nu faktiskt ser varit konstanta under våren.
I och för sig var kanske hösten ännu värre. Jag reste hemskt mycket i jobbet, bodde i dalarna och veckopendlade till Sthlm. Reste till USA och vi var några personer kort på jobbet. Men det är kanske under våren som kroppen började återhämta sig efter en lång period av mycket stress och ovisshet. Jag får inte glömma allt strul med ekonomi och underhåll i skilsmässan heller - den har bidragit rejält till stressen också.
Jag försöker kanske medvetengöra mig med denna blog om hur det ser ut i mitt liv. Jag tänker på gårdagens inlägg om längtan efter lugn och önskan om att få klarhet. Det verkar som jag liksom famlar i mörkret efter en självbild av sinnesro.
Jag måste komma ihåg att säga till mig själv att jag faktiskt har det riktigt bra också. Jag tenderar att fokusera på det som jag behöver förändra och det kan kanske lätt bli en ständig klaga på fel och brister - men jag är ju nöjd med resten och är faktiskt, i grunden, en lycklig och stolt man. Jag har det verkligen bra och, även om jag har en rejält stukad fot runt min självbild gentemot relationer, och har väldigt svårt att se mitt värde mot en annan människa, så har jag det 1000 ggr bättre än jag någonsin kunnat förutse i mitt liv.
Vill gärna skriva mer om min önskan till relation, och om min magkänsla om att jag skall kämpa för att återuppliva relationen som bröts. Vet inte hur djupt jag vågar gå, och hur detta kanske läses - men...
Jag är en man som är övertygad om att magkänslor är varje människas sanning. Det är kroppen sätt att introducera det rätta i våra kontrollerade och rädda sinnen. Vi får instikt och impuls som gåvor när vi föds och ägnar sedan mycket av livet åt att bygga föreställningar, levnadsmönster och motstånd mot detta för att det är lite farligt att hoppa in i magkänslans värld. Infall och impulser är ofta sedda ned på som negativt och inte rekommenderat för att det innebär förändring. Vår omgivning vill att vi stannar kvar i vår personlighet och önskar så lite förändring som möjligt (undermedvetet). Varför kan man undra - jo, det gör ju att vår omgivning utmanas i sina föreställningar när vi själva vågar utmana våra. Vi skapar ringar på vattnet som kanske inte alltid är önskvärda.
Försökte skriva lite mer, men fick lov att radera det. Jag vet inte vad det är hon representerar som får mig att vilja kliva i och kämpa för. Min värld korsar inte riktigt hennes - och jag ser det som positivt. För mig är det så i alla fall. Det konstnärliga i hennes hela person är i alla fall väldigt, och fullkomligt, oemotståndelig.
No comments:
Post a Comment