Suttit och klurat under dagen när jag körde till Stockholm från dalarna. Vet inte riktigt vad det är men det handlar om att välja en ny väg och tro på att det blir rätt hur än det blir.
Kvinnan jag träffat under de senaste 3 månader betyder mycket mer för mig än jag liksom förstått. Under den senaste veckan har hon dragit sig tillbaka och sagt sig vara okapabel att kliva in längre i relation och kände inte att hon har det som krävs för att gå vidare.
För mig lät det som att jag inte räckte till, att det handlade om mig som människa och att jag inte är rätt eller värt det. Men efter att ha setts lite kort i fredags och lördags på Peace & Love i blge så infann det sig en känsla igår om att jag måste stänga ner vissa saker och blicka inåt i mig. Givetvis inser jag att bli lämnad skapar ett sårat ego eller en tilltufsad självkänsla, och det var nog det som kändes fram tills i går. Jagade lite bekräftan och ville veta om en framtid som inte är här etc...
Men det som hände igår var att jag liksom gjorde ett litet bokslut om situationen och min del i den. Jag är förälskad i denna kvinna och tror på den känslan. Omständigheterna just nu gör att jag inte får plats, jag köper det. När hon reder ut sitt och känner att hon landar i ökad självkänsla och trygghet över hennes situation och hennes barn, då kanske det är dags att titta varandra i ögonen och se om vi fortfarande attraheras av varandra då! Jag kände att jag är tvungen att stå kvar i min övertygelse och låta osäkerheten vara en lärdom för mig i mitt liv. Jag får ett gyllene tillfälle att titta på mina issues runt att bli lämnad och får träna på att göra det mitt hjärta säger åt mig att göra.
På eftermiddagen kontaktade hon mig via FB och vi pratade lite om väder och vind. Kändes som hon ville kommunicera med mig lite - festivaler är svåra, speciellt om det är på hemmaplan med allt vad det innebär. Kändes skönt för mig i detta lilla samtal att hålla mig inom en zon av säkerhet men ärlighet att inte söka bekräftan heller.
Jag undrar ju givetvis om hon är kvinnan i mitt liv, eller vad det nu är. Men en sak är väldigt säker i alla fall, jag får lära mig något just nu som är väldigt viktigt om min egen självkänsla och får acceptera det jag inte kan förändra i realtid.
Jag vet att jag under de senaste två veckorna varit under ytan både fysiskt och psykiskt. Sovit hemskt mycket och haft en stor, stor längtan efter mina barn. I relationen så har vi inte riktigt haft utrymme att koppla. Hennes situation har eskalerat utanför kontroll och hon sitter i ett skruvstäd. Nu är det som det är. Hon fick stärka sig i sitt genom att kommunicera ett behov, jag får träna på att hämta hem mig när jag drar iväg.
Känns skönt idag att fått prata lite enkelt om saker som inte ligger mitt i ett minfält. Jag känner hur min självkänsla ökar och jag vet med mig själv att jag gör och gjort det jag kan. Det går inte att ändra andra människor, det går heller inte att påverka dom att ta beslut som jag vill. Det slår liksom tillbaka. Nej, det känns bra idag och just nu.
Jag lämnar framtiden till sig själv. Är det meningen så blir det så, är det inte det så glider vi isär och det är som det är.
Jag åker ju och hämtar mina barn på Onsdag och har ett inrutat schema de kommande 4 veckorna. Barn, barn och barn med massor av kärlek, behov och stora resor framför oss. Dottern som är 6 skall åka med mig och sonen för första gången. Han har blivit 9 och varit här i 3 år i följd nu.Dottern har inte träffat min sida av familjen sen hon var 6 månader, och då kommer hon ju inte ihåg nått alls. Så, jag får massor att tänka på och göra i hela juli. Får skicka lite meddelanden när det känns som det behövs och se hur det känns.
Men det är konstigt att en kvinna kommit att beröra mig så djupt på så kort tid. Finns ett hjärta hos henne som jag vill vara närma och en kärlek som jag blir djupt berörd av. Hon är en av väldigt få personer som trängt igenom mitt skal med allt vad det innebär och kommit upp så högt på prioriteten att jag känner saknad efter hennes ord och hennes resonemang.
Det slog mig faktiskt i helgen någon gång att den starka och fristående kvinna hon var i april är ju den jag föll pladask för, så om hon kan komma tillbaka ditt kanske vi möts igen!
Jag har i alla fall fått möta mig själv i detta, och det är en gåva stor nog för att bli tacksam.
No comments:
Post a Comment