Sitter på arlanda och skall åka med barnen till deras mamma i san francisco. Väldigt mycket känslor som bubblar upp.
Inte helt hanterbart, och kaotiskt!
Igår skrev jag ett långt mail till L, där jag bad om att hon skulle lämna framtiden öppen. Skapar en massa känslor av rädsla i mig om att inte vara omtyckt och attraktiv. Gamla rädslor om att inte duga dyker upp och jag skriker inombords efter bekräftan, livlinor eller något tecken på att jag duger.
Börjar känna att jag plågar mig själv lite i detta. Början undra om det ens är möjligt att det blir något igen. Många tankar i mig vill hitta tecken på att det gör för ont och att hon egentligen inte är intresserad, och jag borde slå på försvarsmuren och vända mig bort.
Jag är duktig på att göra konkreta avslut. Det är lätt för mig att hitta argument i mig som gör att jag vänder bort. Jag känner att det är nära...
Men det är inte det jag vill! Jag är ju förälskad och vill utforska ett partnerskap med henne in i hennes värld. Sakta och försiktigt vill jag utmana mig att våga bjuda in en annan människa i mitt liv och få beundra en människa.
Kanske blir det så, kanske inte...men det är svårt att leva i ovisshet när jag är van att bestämma mig och kontrollera situationen för att inte bli sårad. Rädslorna är mitt försvar och jag är trött på dom.
Det handlar inte bara om henne - jag kommer alldeles säkert att möta någon som är modig, kreativ och stark i sin bräcklighet - och som vågar träda in i en gemensam bubbla med mig.
Jag känner just nu i precis hela min kropp att jag önskar hon vågar komma tillbaka till mig sakta och försiktigt, steg för steg. Om inte, och om hon bestämt sig och stängt dörren vill jag kanske veta det. Jag fick inget svar igår, det kanske är bättre än jag är rädd för!
Men, detta är ju i och för sig impulsiva och oreflekterade reaktioner av nurt - och dom betyder kanske inte så mycket i det stora hela!
No comments:
Post a Comment