Sitter nu på planet när jag skriver det här. Har lämnat barnen och kommit iväg. Känner hur jag slagit av känslorna, hur det blivit kallt inom mig. Jag gör det för att klara av det, vare sig jag vill eller inte så är det så här det blir varje gång. En kyla som tar några dagar eller en vecka, det beror lite på sömnen och hur utvilad jag blir.
Men, det har varit helt fantastiskt. Jag har fått knyta ihop banden mellan oss ytterligare lite till. Känner lite mer koppling och kan känna in att mina barn älskar mig bortom allt förklarligt, likasom jag älskar dom. Det är konstigt hur mycket man kan älska någon, speciellt en barn, det bara växer och blir större hela tiden. Verkar inte finnas något stopp eller någon gräns.
Känner mig trygg ned att barnen åker till Mexico med sin mamma. Hon kommer att fixa det där. Det kommer bli bra och hon kanske får lite utrymme att komma till ro. Får lite utrymme att känna in och leva i lite lugnare tempo med mindre planer varje dag. Jag är övertygad om att man behöver lära sig hantera lugnet för att hitta ro, det går inte att fly genom planer och stress. Märker lite på barnen att det är intensivt, likt exet, när man skall göra saker. Hoppas året i Mexico kommer ge dom något sånt. Allt annat kommer fungera, det är jag helt övertygad om.
Dottern har växt till sig. 6 år gammal med fullt utvecklad logik, känslomässiga argument och en taktik i sin argument. Ett väldans humör och snabb i att lära sig. Jag blev alldeles stum i bland när hon satte igång, överraskningarna haglade tätt hela sommaren. Jag är däremot övertygad om att det är en neurologisk skada hos sonen, han har inte samma förutsättning att hänga med eller klara av logik. Jobbigt, men jag älskar honom för det han är, inte vad jag kanske önskar han skulle fått vara eller nått. Allt kommer bli bra med honom också, kvaliteterna tar bara längre tid att lirka fram - hans hjärta är dock större än nån jag mött. Alla djur skall hälsas på, svaga skall hjälpas och han delar gärna med sig av allt han har - jämt.
Jag tror jag gör ett bra jobb också. Det var lite si och så med rutinerna denna sista veckan dock, men dubbel jetlag efter alla resor fram och tillbaka och resa ensam med två barn runt halva jordklotet är svårt kan jag berätta. Det är många prövningar som avlöser varandra som på ett snöre under dessa veckor. Jag är inte så van att vara pappa, och vet vad jag bör göra, så det finns liksom inga undanflykter för att inte göra det man skall. Då blir det kämpigt.
Det viktigaste som jag tar med mig från denna sommar är dock lite annorlunda. Jag är trygg i mig. Jag står på båda benen och känner en stark röst inom mig om vad som skall göras, vad jag vill göra och klarar av att hålla mig själv engagerad under hela tiden. Dagdrömmer mig inte bort lika mycket. Önskar inte mig nån annanstans lika mycket. Njuter mer av nuet. Det är nog det som är störst, världen och tiden har saktat ned. I bland känns det som om det går i slowmotion. Jag ser precis vad som händer, hör allt alla säger och har tid att ta ställning i saker. Känner att jag kontrollerar reaktioner i mig och väljer innan det händer hur jag skall agera. Väldigt skön känsla av kontroll. Inte sån där destruktiv och begränsande kontroll, nej en sån där kontroll som öppnar upp och serverar möjligheter bortom all förväntan. Sån där som skapar mer möjligheter till insikt, klarhet och överblick.
Jag gör rätt, jag känner det. Jag vågar även sörja, och får till och med en massa kraft av det. Känner att jag är en man.
...
Nu är jag hemma igen. Nu börjat nästa kapitel...
No comments:
Post a Comment