På väg till Sverige till sist.

Idag är det dags. Äntligen skall Saffi få följa med på resan och se hur pappa har det och hur livet i Sverige kan vara.

Dom sista tre åren så har bara River åkt med mig till Sverige. Han började när han var 6 och är nu 9. Första året var han lite vilse och rädd för det mesta, förra året tog han cykeln när vi var hos farmor och bara drog iväg på egna äventyr. Sverige hade kommit att bli en naturlig del i hans liv och kusinerna kände igen varandra.

Idag är det Saffis tur. Hon fyllde 6 i januari och har sett fram emot detta i 3 år.

Det svårt att veta hur hon känner eller vad hon har för bild inom sig. Men hon har pratat om det så mycket att jag känner att det kommer vara något väldigt stort att få åka - ett sorts bevis att hon blivit äldre.

Det är lite synd om River i detta. Han är van att få min obrutna uppmärksamhet i detta och måste nu dela. Men, dom har ju i och för sig varandra - så det kommer kanske vara jag som inte får lika mycket uppmärksamhet?

Skall bli helt fantastiskt att åka och få visa mitt hem i Sthlm, visa dalarna och kanske gå på grönan eller nått.

Är i alla fall på väg idag. Vaknade 01.30 här i San Francisco och det är ju faktiskt bra.Barnen sover hos mamma i natt. Det är förmiddag i Sverige och jag vänder klockan till svensk tid genom att stanna uppe. Det gör det hela mycket lättare för mig och jag är ju den som måste guida oss.

Tänker ibland på mina svårigheter med relationer när jag sitter så här - ensam på ett hotellrum i San Francisco väntandes. Undrar om någon kan leva med alla dessa resor och min splittrade tillvaro? Det är inte enkelt, och det måste vara en utmaning för andra att relatera till tror jag.

Annars är det med inventering på schemat. Försöker inventera lite av mina mönster. Min sponsor har bett mig göra lite listor i 4:e isolerat till mina göromål för att få tag i mina handlingar och titta om jag gör nått fel i mina relationer. Redan nu kan jag säga att jag ser ett mönster av arrogans och flykt som är väldigt sofistikerat och skapar distans. Jag vill inte , men gör så utan att tänka. Jag skrev om det sist, så ni som följer bloggen förstår vad jag menar.

Vill inte vara den personen. Jag vill bjuda in, visa genom handling och mötas mitt i rädslan och prata öppet om vad jag känner. Det är inte lätt, men det är ett bra mål.

Nu är det 3 veckor med barn kvar. Två i Sverige och en till här i San Francisco.