Lyckan kommer...och stannar kvar!

Under ganska många år har jag haft det svårt att bara släcka lampan och sova. Tankarna som kommit in i mitt huvud har varit väldigt skräckfyllda och uppstressande. Skillsmässa, dåligt samvete, saker jag gjort och situationer jag först långt efteråt förstått jag varit rädd - har alla dykt upp och bläddrat fram och tillbaka under mina ögonlock likt en mardröms film.

När jag inte kunnat använda TV´n som distraktion har jag läst eller lyssnat på ljudbok. Ofta, och under långa perioder har jag somnat till en film eller tv - och vaknat mitt i natten av ljudet igen.

Det slog mig i går kväll att jag på något sätt börjat sakteliga byta ut dessa rädslor mot hoppfulla saker. Jag kollade om det fanns nått på SVT play, men inget passade, jag läste lite i boken men tröttnade och släckte lampan och la mig tillrätta. Sen måste jag ha somnat utan problem, för jag minns ingen oro eller obekväm känsla som brukar vara med jämt.

Det arbete jag fortsatt gör med mig själv har tagit skriv. Jag känner trygghet i mig själv, jag börjar kunna hantera andra i min omgivning runt jobbet och deras rädslor på ett lugnare sätt och framför allt, jag börjar kunna somna lugnt och stilla på kvällen.

Alla dessa situationer, platser, tokiga beslut och sjukliga beteenden börjar bli förlåtna tror jag. Jag har processat färdigt till den grad att jag får ro i själen i alla fall i korta stunder, och livet börjar bli hoppfullt.

Kanske är det meningen att jag skall komma till en bra plats i mitt liv också, jag tror det. För det kan ju inte vara meningen att en människa skall bära allas lidande.

Jag älskar mig själv, lite mer idag än i går i alla fall.

Nyanserad tillvaro

Känner mig utkörd och trött idag. Lite så där tom på kraft, tålamod och idéer. Barnen får lov att sitta framför TV´n lite för länge och jag hoppas det inte är något större fel med det.

I och med att vi bor inneboende i en bottenvåning så känner jag lite jagande dåligt samvete för att vi för mycket liv. Men, jag kanske inte skall tänka på det, utan bara tänka på att barnen försöker säga nått med sin oro och rastlöshet. Jag vet ju att de inte har min syn på omgivning, och det är ok.

Skall försöka vara lite mer ok med att inte vara perfekt tror jag - ibland behöver man bara ta det lugnt och få lite space.

Längtar hem lite också. Känner att jag behöver jobba lite mer för att få ihop pengar inför sommaren och jag är ganska fylld av inspiration - så det skall nog bli jättebra.

Barnen är i alla fall lyckliga ibland, jag försöker att vara en god förälder och ge så mycket jag kan, när jag kan.

Livet är gott.

Drömmar om ett liv med...

Livet tickar på så sakteliga. Känns lite som tiden står stilla nu när jag är med barnen och vi lever i nuet. Inte många saker som hinns med att tänka på eller funderas över.

Även om det är svårt att få tid till reflektion har det slagit mig lite under de senaste dagarna att jag är redo för att finna en ny relation i mitt liv. Jag har fullt accepterat att USA inte är för mig igen, och känner mig glad för lägenheten i Falun. Spännande nya vänner och gamla bekanta ansikten har gjort mig ödmjuk i nuet.

Jag har även fått insikten om att dra tillbaka lite av min ambition och låta andra följa med lite på resan. Kan vara så att jag förändras och blir äldre - men det står klart att jag inte kan ta det så personligt som jag gjort tidigare. Det tär enormt på krafterna att trycka på för att bli frustrerad när andra inte hänger med i min takt.

Så även måste jag fundera lite över mina gränser och få plats för mig. Som det är nu jobbar jag i stort sett dygnet runt och är alltid tillgänglig. Effekten är att om någon ringer när jag är med barnen så blir jag stressad och klarar inte av att njuta av det som är viktigt.

Men, jag tror att min resa återigen tagit en sväng mot något fint och gott. Jag är i balans och känner mig stark. :-)

Tillbaka i SF

Kom till San Francisco i går eftermiddag igen efter att ha varit hemma i sverige i 6 veckor denna gång. Skönt som bara den att få se barnen igen, men lite jobbigt med att inte få upprätta lite mer rutiner hemma i min nya lägenhet i Falun.

Skall vara här tills påskdagen den här gången och jag och barnen skall vara tillsammans dag som natt i 10 dagar. Skall bli skönt och jobbigt på samma gång, då jag vet att det är ingen vila, och med min jetlagg som jag har nu är det inte nådigt att vara "på".

Skall upp i rättegång om besöksschemat med barnen idag. Vi har i och för sig inte något att förhandla om tycker jag, utan det är en rutindag där upptrappningen är avslutat och permanent schema tar vid. Så, jag känner mig ganska trygg och harmoniskt i detta.

Vaknade halv 3 nu på morgonen och har väl sovit i 7 timmar eller nått. Så, eftermiddagen kommer att bli sjukt trött, men lyckan med barnen i min närhet måste få väga upp det hela. Påsklovet som kommer får kompensera och jag får väl använda TV´n som hjälp om det blir för mycket. Vila och lugn brukar bära mig igenom tröttheten.

Så, nu är det i alla fall så att jag är här, även om min ekonomi ser för jävlig ut. Men, jag är man och ansvarig - och har fixat situationer som denna många gånger förr. Lite oro kan jag leva med, och livet är så mycket mer än trygghet och rädsla.

Ha det så bra alliohopa.

Nu var det länge sen...

Hej.
Det var riktigt länge sen jag skrev här. Har inte riktigt känt att jag har nått att säga eller klura på. I och för sig är det ju inte riktigt sant, mycket har hänt och jag borde kanske skrivit nått för att bearbeta det ännu mer. Men, men. I bland är tystnad också en process som hjälper.

Sitter idag och skall packa väskan igen för att åka till barnen. Flyget går i morgon bitti och vi skall fira påsklov ihop. 10 dagar av kärlek, närhet, upptäcksfärd och lycka. Jag får bara hoppas att jag har styrkan och orken för att klara tempot.

Månaden som gått har fått mig att tänka efter. Jag har flyttat in till en ny lägenhet i Falun och stortrivs. Känns lite som jag hittat hem efter så många år utomlands, och har nu behovet av kända mönster och miljöer ett tag.

Jag får hoppas att det går bra med jobbet, det är lite skakigt och osäkert, sitter just nu i en förhandling om det och är ganska hård i mina krav. Jag är inte orättvis eller ber om för mycket, men jag kräver garantier och lite långsiktighet. Behöver verkligen göra detta för min självkänsla och min framtid. Annars hamnar jag i samma situationen igen, där jag riskerar att bli blåst på konfekten, även om jag gör arbetet.

Men, men - livet går vidare och jag klarar detta med. Kanske är det meningen att jag skall få känna på oro för att kunna skapa lugn, vem vet.

Ha det så bra.