Hej igen.Känner att det är dags att börja skriva lite oftare, det är ju så att trycket lättar och känslan klarnar när jag skriver av mig mina grubblerier och funderingar här.
Skrev rubriken med avsikt att återupprepa för mig själv att det faktiskt inte räcker med beslut - de är noll och inget om jag inte implementerar dem i mitt dagliga liv.
Efter en månads beslutstagande (!) så sa jag äntligen upp lägenheten i Hudik med avsikt att förändra och förbättra min livskvalitet. Funderar på Umeå, då jag har ganska bra med jobb i pipelinen och stora möjligheter att få långtids kontrakt. men, tack vare att det är en Universitetsstad så är det jätte svårt att få en bra lägenhet. Men, jag har ju bara mig själv och tänka på så det löser sig alltid på bästa möjliga sätt. Jag får ha is i magen.
Varför inte fast jobb om det finns tillräckligt kanske du tänker, men jag har under årens lopp accepterat min entreprenörs gen och jobbar därför självständigt. Enkelheten att få välja själv gör att jag kan lägga allt i varje jobb (även om jag kanske inte gjort det på ett tag, men möjligheten finns i alla fall och det är den som känslan som gör att jag förblir kreativ och ambitiös.) Så, min situation kommer att förbli ostrukturerad och kaotisk för den oinvigde, men för mig är det lungnet självt. Jobb ordnar sig, bostad ordnar sig - det är känslorna som jag oroar mig för. Ensamhet och min rädsla för att släppa andra in på livet är en primal känsla som jag får kämpa med varje minut - och den kan sätta stora käppar i hjulet...
Men, åter till rubriken och de andra sakerna den relaterar till i mitt liv just nu. Ex-frun! Jag träffade ju henne för två veckor sen för första gången på 1 år. Under detta år har jag inte inlett nått förhållande, flytt i flyktiga bekantskaper eller andra sätt att undvika situationen. Nej, vi har bråkat igenom de flest områdena och det är väl en ömsesidig respekt i att vi tycker olika på ekonomi och vardags struktur och liknande. Jag har släppt försöken att förändra. Det märktes så starkt när jag var där, när vi hamnade i situationer som påminde om förr, och irritationen började växa. Jag tog helt enkelt beslut att gå åt mitt håll utan att kämpa, och har därmed på allvar tagit det där så viktiga första steget - jag erkände min maktlöshet och lät det vara.
Nu har det gått två veckor sen jag kom hem, och resultatet av besöket börjar komma upp till ytan. Under några dagars tid har jag insett att jag måste, utav respekt till mig, barnen och henne, förmedla dessa tankar. För bara några år sedan hoppade jag i situationen direkt och skapade en massa ont på vägen. Men, rädslan för att bli lämnad gjorde att jag hellre höll nått vid liv genom att förändra mig än att jag faktiskt tog tid och funderade på vad jag igentligen känner. Nu har jag gjort det, och jag har stängt det 10 åriga äktenskap jag precis gått igenom. Jag är jättetacksam för att det är hon som är mamma till mina barn. Även om jag kanske har lite småsynpunkter, så är hon idag en mycket bättre förälder än vad jag är - vilket medför att barnen får det mesta av vad de behöver.
Men, nu skall jag så börja om och hitta nästa känslomässiga äventyr. Det är ganska skönt att stå vid sidan av, utan att känna, och utan att relatera - livet blir väldigt förutsägbart och inrutat. Men, jag har märkt att det snabbt blir jättetråkigt och ensamt. Nej, nu måste jag försiktigt försöka lita på andra och börja relatera till vad jag känner i möten med andra männsikor. Jag kommer ju ihåg hur skönt det är att vara kär och ha den där glödande lyckan som bara växer och pryder livet med massor av glädje och optimism. Men, för att få det så krävs det ju att jag faktiskt kliver i och inte dömmer andra innan de sagt bu! Även så krävs det att jag inte bygger sommarstuga och undrar om jag skulle kunna ha semester med personen ifråga innan vi gått på första daten. Nej, det krävs att jag tar en situation i taget och relaterar till den och inte låter min rädsla löpa amock.
Kanske borde jag också bli lite mera ödmjuk och lyhörd för vad som pågår omkring mig. Som det är idag så styr rädslan och besluten jag tar är en sorts flykt undan ansvar.
Kärlek till er alla /p
