Möten

Hej igen.

Denna vecka skall jag maila mina svar till exet om underhåll och ekonomi - känner hur stressen kryper på mig och att jag kvävs lite. Men, men - jag har gjort det förut och kan igen. ...men det var inte därför jag ville skriva.

Jag håller på att möte en helt fantastisk människa! Jag vet inte riktigt hur mycket jag vågar skriva, är nästan rädd att det försvinner och bara visar sig vara en bubbla. Jag vet, det är vad man gör det till och allt sånt. Men jag vill så gärna att det skall fortsätta och växa som det gjort hitintills.

Ska berätta lite mer...om min del i det hela.

Under dom sista 5 åren har jag ju jobbat i efterdyningarna av en dysfunktionell relation som resulterade i 2 barn och en värld i mellan. Alla mina rädslor för att barnen skall glömma mig eller sluta älska mig har visat sig vara ogrundade. Jag har även fått lära mig att hantera längtan och frustrationer för saker jag inte kan påverka på en nivå som jag inte trodde var möjligt.

Parallellt har jag under de senaste 5 åren jobbat väldigt intensivt med att hitta mening och verktyg i mitt liv för att inte implodera. Jag känner även här att jag börjar få vinster djupt inom mig som jag aldrig kunde ha föreställt mig. Självkänsla och självacceptans, tillsammans med en tålmodighet och sund planering gör att jag sakta med väldigt säkert börjar växa till den man jag önskar vara.

Jag visste redan för några år sedan att mina relationer inte riktigt var sunda och valde att kliva av en bekräftelsestege där jag i slutändan hamnade i destruktiva relationer och stängde av mina känslor. SÅ, jag börja helt enkelt säga nej till det destruktiva, och till det enkla...för att ha en chans att "komma ikapp" med mig själv och våga se det som faktiskt kan vara bra för mig.

Sagt och gjort har det under 1,5 år varit en process att kolla, dubbelkolla och trippelkolla mina avsikter och mina reaktioner. Framförallt känna in hur det känns i magen och hur länge jag vågar stå närvarande och vara sårbar. Det är en viktig liten punkt för mig, för om jag inte vågar behålla sårbarheten så börjar mitt endgame. Jag börjar skapa avslut och sågar personen i fråga. Snabbt går det till ett undvikande och banden klipps ofta väldigt snabbt.

Jaja, nog om det.

För snart 4 månader sen försökte jag bli vän med en tjej få FB som jag träffat en gång för många år sen. Vet inte riktigt varför, men det var nog mest lite oskyldigt och nyfiket. Till ingens förvåning så hände det inget. Jag la det åt sidan och drog tillbaka vänförfrågan. Sen hände det nått som jag inte styr över för ca. två månader sen. Jag började småprata på fejjan med en skolbekant som jag inte haft kontakt med på 25 år på FB. Av någon anledning kom denna tjej upp igen på tal som jag två månader tidigare försökt bli vän med. Sagt och gjort introducerade hon oss och lyckades få oss till "vänner". Detta med kommentaren att det kanske inte var bra timing just nu, men vänner kunde man alltid ha!

Snabbspolning framåt nån vecka, och jag började få små meddelanden på fejjan som var kluriga och oerhört lockande. Efter några veckors pratande på fejjan så tog vi det stora steget att ringas. Efter ytterligare nån vecka så sågs vi på kaffe o.s.v.

Jag skall inte beskriva allt, men det går i alla fall sakta men säkert rakt framåt. Själva poängen är dock något annat...

Jag står mitt i något jag aldrig stått i förut. Jag håller på att möta en vuxen kvinna som vågar visa sin bräcklighet. Jag vågar visa mina rädslor. Vi båda tror på filosofien att man skall ta ett steg i taget och inte fundera för mycket på framtiden, och jag lyckas (nästan) med det. :-)

Det som dock är kraftigast, och varför jag skriver ned det här är vad som jag inser håller på att hända inom mig - jag börjar tro på kärlek!

Oj va kraftigt ordet kändes. Jag känner mig nästan tvungen att sudda, men väljer att låta det stå kvar! Det står lite nyckelord: börjar och tro. Jag får låta det vara så.

Men, en viktig signal inom mig är önskan att stanna kvar i situationen. Att inte få flyktkänslor och inte känna en självdestruktiv oro med obegränsad kritik om hur dålig jag är. Jag kan säga att det inte finns i mig. Jag vet inte om det någonsin inte funnits en brinnande självdestruktivitet inom mig i relationer, men nu är den i alla fall inte med i detta.

Sakta börjar en ridå lyfta sig. Sakta känns det som jag får en belöning för det hårda arbete jag medvetet ägnat så mycket tid åt. Sakta börjar jag tro på mötet igen.

Jag gör bara detta om det är på riktigt!

Hur?

Sitter just mitt i en process om att vi skall försöka komma till avslut runt underhåll och så runt barnen. Exet har under de senaste 6 månaderna tänjt på summan och lägger en stor kraft på att förhandla till sig mer och mer och mer.

Jag vet att detta är för att hon nu i den ansökan som kommer kräver den summa som blivit medel under våren och att det är en avsikt att visa att jag kan betala det.

I alla fall så sa jag ifrån nu och inte inkluderade vissa saker som uttryckligen beskrivs i domen att det ingår.

...men det känns jobbigt!

För det som kommer är ju argumenten för att barnen blir lidande. Att dom kommer bli ledsna för att dom inte kan ägna sig åt vissa saker och så.

Vad är rätt? Faktum är att jag betalar nästan 12000 kr i månaden i underhåll och känner att det på bristningsgränsen över vad jag mäktar med. Ja, summan är hög, men barnen bor i USA och det är lite normen där.

Ja, jag vet inte och söker efter min magkänsla för att ta rätt beslut. Exet kommer alltid att fråga efter mer - jag accepterar det. Men, att stå mitt i en konflikt om pengar och inte få utrymme att känna vad som är rätt är väldigt svårt.

Ge mig sinnesro...

Vårkänslor och oro

Försöker igen...

Livet är snällt mot mig för tiden...eller lite i alla fall. Jag trivs, har flyttat till Stockholm och försöker utmana livet för att växa och bli hel.

I och för sig är min skilsmässa inte klar, jag skall upp i domstolen den 21 Maj för att försöka igen. Men, det är som det är och jag får försöka hålla tätt i mina känsloengagemang mot exet för att inte bli dränerad.

Annars har det hänt en hel del, precis som vanligt, i mitt liv!

Det som kanske känns mest är en justering i möten med andra människor, och mitt självförakt börjar faktiskt försvinna.

Jag börjar bli förmögen att ta emot uppskattning. Jag börjar bli förmögen att bli sedd, och jag börjar våga tro på att jag faktiskt kommer att finna kärlek igen. (Som du kanske förstår är det nått som lurar i min vass!!!)

Jag är väldigt rädd för framtiden runt min barn. Jag jobbar med att möta oron med tillförsikt och skall försöka förklara lite mer senare.

hej.