Flyttlasset går söderut.

Nu sitter jag här i en nedpackad lägenhet och inväntar flyttgubbarna. Som det lät igår kväll så kommer dom efter 5 eller så. Så, det är bara att köra på och och bli klar i tid. Kanske hinner jag städa lite innan de kommer och stänga av lite rum och liknande för att göra det enkelt för mig. I morgon bitti kommer hyresvärden och inspekterar det sista och jag lämnar nycklarna.

Flyttlassen går till ett magasin i Stockholm, och jag tar min lilla bil och mina blommor och åker till mamma i Dalarna för att fira långjul.

Ser faktiskt fram emot att få flytta söderut igen. I och för sig har Umeå varit väldigt snällt mot mig och jag har haft det väldigt bra här. Men, den lilla staden långt uppe i norr är inte riktigt den plats jag vill slå rot på och stanna i. För det är faktiskt så det känns - jag letar efter en plats där jag hör hemma och känner frid. Kanske skulle det hjälpa med lite kärlek, men det kommer nog det också.

Annars saknar jag lilla Nelson, katten som förgyllt mitt liv sen han kom till mig i somras. Han bor hemma hos morsan och lever lyxliv har jag hört.

Jag känner att det är rätt att förflytta mig. Jag känner att det skall bli skönt att få kliva in i mina barns liv lite mer. Jag känner mycket glädje och ser en ljus framtid där jag känner mig stabil, trygg och centrerad - det ni!

Pratade med sonen.

Hallå. Jag la precis på telefonen efter att ha pratat med barnen. Jag blev helt förbluffad. Som ni kanske vet så har jag i domstol bett om att få stanna längre, 4 veckor med sonen för att hjälpa med läxor och liknande.

Under samtalet sa jag att jag skall försöka stanna lite längre den här gången, att jag bett om det. Då svarar han, du kanske borde stanna 4 veckor!

Undrar om exet har berättat detta? Jag tror inte det, eftersom hon sätter sig mot detta. Men, på något sätt vet nu river detta och tycker att 4 veckor är bra.

Det är inte första gången detta har hänt, att han "vet" vad som är på gång. Så även denna gång. Jag blev i alla fall väldigt glad över den dialog vi lyckades ha lite kort och kände att jag är på rätt väg.

:-)

Nu är det ett år sen du försvann ur våra liv!

Pappa, först och främst måste jag säga att jag saknar dig väldigt mycket. Våra pratstunder de sista åren i ditt liv gjorde mig gott och jag känner att jag fick sluta en cirkel som allt för länge var öppen.

Idag är det så exakt ett år sen du gick bort. Den där eftermiddagspromenaden som blev din sista. När jag pratade med dig på förmiddagen sa du att du höll på att tvätta och skulle gå upp på Hornsgatan och köpa en ljusslinga till balkongräcket. Men, det blev inte så. Du föll ihop i backen, de som försökte rädda dig sa att det inte fanns något att göra. 64 år gammal var du så klar att gå vidare i livet - för så är det ju. Döden är även den en del av livet.

Jag måste erkänna att det var på gränsen av vad jag klarade av. När Christer ringde och berättade vad som hänt kände jag hur avgrunden öppnade sig och jag blev helt domnad.

Men, efter ett år av händelser känns det i alla fall efter omständigheterna ganska bra. Begravningen har vacker. Jag och Christer har försökt att gjort vårt bästa med allt bohag och ditt namn står under Sigge´s.

Men du skall veta att vi saknar dig allihopa. Det vart tomt efter dig. Din synpunkt var så mycket viktigare än vad jag insåg innan du försvann. I bland brukar jag prata lite med dig. Fråga hur det är, berätta att jag saknar dig och dela med mig av de vinster jag gör i mitt liv.

Tack pappa för att du var just det - min pappa. Jag är så stolt och glad över att få bära vidare dina ideer, ideal och syn på livet. Resorna, det stora perspektivet, kämpandet efter de mål man sätter och förmågan att relatera till alla.

Jag kan nu berätta att jag tror jag börjar bli en man. Känner en egen riktning och ser en klarare bild över vem jag är och vart jag är på väg. Jag hoppas du med stolthet tittar ner och tar åt dig en del av äran du och mamma lagt grunden för.

För evigt, saknar dig och tack så mycket för allt pappa. Och jag menar verkligen allt, utan det hade det inte varit vad som är idag, och jag hade inte bytt för något i världen.

Kram.

Ibland trillar insikten in...

Har inte skrivit så mycket på ett tag. Dels handlar det väl om att mitt liv är i positiv förändring, dels att en förbrukande process hållit mig i sitt grepp igen.

För idag så insåg jag en riktigt stor sak. Exet sa i går kväll nej till att låta mig stanna 3 veckor extra med barnen för att hjälpa River med läxor, stavning och räkning. Anledningen är att de senaste rapporterna från skolan har påpekat att han ligger efter och behöver extra hjälp - och min ide var att jag nu kunde hjälpa till. Så, avsikten är ren och rak - stötta min son´s skolutveckling. Inte för att jag behöver hålla nått försvarstal, men jag blir väldigt fokuserad på detaljerna nu.

Så, igår - efter en veckas betänketid - pratade vi dock igenom detta. Hennes syn är att det kan vara destruktivt att jag kommer och stannar längre. Hon vill att det skall vara 10 dagar, och sen 30 dagar på sommaren. Men, efter att ha varit där i oktober så fick jag ta del av skolrapporter och tester, vilket skapade denna önskan att få hjälpa.

Efter vårt samtal igår så bestämde jag mig för att söka denna rätt i domstol i Januari. Sagt och gjort har jag så idag skickat in en resningsansökan för rätten att tillbringa 4 extra nätter och 10 extra eftermiddagar med dom/han i januari/ februari. 19 januari är det så dags. Jag åker med övertygelsen att det kommer att gå bra, och chansar med att planera för en hel månad där.

Så, nu tillbaka till titeln som handlar om insikten. I eftermiddags stod jag och pratade med en vän. Vi pratade om relationer, historian och ovanan att reagera på gamla känslor i nya situationer. Där nånstans så slog det mig vad som egentligen händer runt sonens skola och min förhandling med exet.

Jag var gift med henne i 10 år. Under i stort sett hela förhållandet så var min skuldkänsla över min sjukdom drivande i vår maktbalans. Jag lät mig styras, riktas och gjorde som hon sa. Rädslan att bli avvisad var större än jaget, oron för mitt beteende och skuld och skam la lock på viljan och situationen blev bara värre och värre. Till slut visste jag att vi inte skulle lyckas och skilsmässan blev ett faktum.

Under de här åren som gått sen dess har jag dels lärt mig att leva med min sjukdom, dels rensat ut skulden och prioriterat om i mitt liv. Sakta men säkert har det skapats en fristående, stolt och förhoppningsvis god människa. Under de senaste 15 månaderna som vi legat i skilsmässa och gått fram och tillbaka inför domaren har jag känt en allt starkare övertygan inom mig. Rösten har blivit starkare och målet allt klarare.

Så, för en stund sen så trillade så polletten ner på allvar. Jag har under de senaste två åren rensat ut de situationer, beteenden och känslor inom mig som hållit mig tillbaka. Jag har haft tid att växa till mig. Modet och självkänslan blivit stark nog för att nu gå emot det som inte är rätt utan rädsla för konsekvensen eller tvivel på vad som kommer att hända om...

Det sköljde liksom över mig en stark övertygelse om att jag är redo att gå vidare. Jag är stark nog att göra det som är rätt. Jag klarar av att hantera ovissheten och är inte rädd för att den skall förstöra. Jag har fått insikten, kunskapen och övertygelsen om vad jag behöver göra för att klara det som kommer till mig. Med min övertygelse, mitt nätverk av människor med samma känslomässiga sjukdom och en spirande självkänsla känner jag mig nu redo att möta exet rakt på. Jag skall inte agera ut, straffa eller konspirera - nej jag skall säga vad jag känner, göra det jag behöver och göra det nu. Barnen kommer inte att acceptera att jag inte provade, att jag ursäktar. Får jag ett nej har jag i alla fall provat, och kommer att prova igen.

Insikter handlar även om att jag i detta måste komma hit innan jag kan gå vidare. Ingen annan har kunnat komma in tack vare denna oro och rädsla. Jag har helt enkelt suttit kvar i hennes grepp genom mitt ickeagerande och är nu redo att gå min väg. Kanske kommer de vackra sakerna att komma till mig efter detta. :-)

Omotiverad

Kom hem från Dalarna igår kväll. Trött efter 6 timmars bilkörning, helt klart. Somnade runt midnatt och känner mig helt omotiverad idag.

Känner mig lite deppad, trög, bitter och lite sur i allmänhet. Kanske är det vädret - för idag är det grådassigt och halvdunkelt. Några plus i alla fall - men ingen snö som skulle lysa upp det hela lite i alla fall.

Skall börja packa ihop mitt hem denna vecka. har lite motstånd, eftersom jag inte riktigt vet var jag skall ta vägen. Skall till San Francisco i Januari - sen skall jag ju ta lite stora beslut.

Så fort jag kommer till dalarna så drar det i att köpa ett gammalt missionshus som jag tycker är riktigt schysst. Enligt min plan så har jag två år på mig att rusta det och få lite equity ut av det.

Kanske är det så det skall bli - två års jobb i Stockholm, rustande av ett gammalt missionshus och sen kanske acceptera in lite närhet i mitt liv. Som det är nu så håller jag alla känslor långt borta och vågar inte riktigt ta tag i denna rädsla av att inte duga, räcka till eller möjligheten att bli sårad.
Men, men...

På tåget

I går var det så sista dagen med förra firman. Jag lämnade in de papper som jag skulle och frigjorde mig från allt ansvar. Ojoj, va skönt. Kände att jag tar chansen med fakturan och väljer att kliva åt sidan. Om det blir probelm så får jag väl skicka den till fogden bara.

Men, efter att ha gjort färdigt så satte jag mig i bilen med katten Jansson ocg körde från Umeå till Falun. Katten var inte glad. Mycket jamande och ylande. Men, efter nån timme så började han ta det lugnt och vi satt där och pratade lite. Jag pratade om mitt, och katten klagade.

Nu sitter jag på tåget mellan Falun och Stockholm. Skall jobba på eftermiddagen och kolla på en lägenhet på söder innan jag sätter mig på tåget igen. Tror att det blir Avesta och brorsan i kväll. Styvmor är där och jag har inte sett henne sen mars månad eller nått.

Sen åker jag tillbaka till Falun, skall nog fika med nån kompis, handla jullklappar till barnen och försöka skola in katten med hundarna hos morsan. Men, jag tror att katten tar det bättre är min oro. Hoppas i alla fall att det går bra.

Söndag åker jag tillbaka till Umeå och börjar packa ihop lägenheten. Skall sälja lite dubbletter - har två likadana sängar och lite sånt.

Men, livet är helt ok. Hade svårt att somna igår - kände att det var så där massor med grejjor som snurrade och bilresan var lite stressig. Ser fram emot en lugn helg i alla fall som bara handlar om distans och julklappar till mina fina barn.

Kram på er alla.

Känns inte alls bra.

Hej. Som jag skrivit tidigare så har jag sagt upp mig från ett jobb där det inte fungerat alls bra på ett långt tag.

Igår så var det så formellt sista dagen, men vissa saker skulle städas undan idag. När jag skulle göra lite pappersexercis så upptäckte jag att de inte betalat min sista lön.

Då jag i samma veva skall lämna in en årsredovisning som jag skall skriva under kände jag att nu jävlar. Jag tog helt sonika med mig alla papper, skickade ett mail till ägarna och begärde en garanti för löneutbetalningen innan jag lämnar in några som helst papper.

Killarna i bolaget är gröngölingar som inte drivit bolag innan och började argumentera om att de inte tyckte jag skulle ha den etc. Situationen blev direkt hotfull då en kille blev superfrustrerad och nästan gick i taket.

Jävlar vad det tar på krafterna att ha att göra med killar som inte har nån erfarenhet i nått som detta. De gör helt enkelt jobb personligt och agerar i affekt. Kände mig helt utpumpad efteråt. Kom hem, skulle fokusera på ett annat projekt men kände riktigt hur kroppen skriker och huvudet bultar av frustration/ lättnad efter att ha tagit ett sunt beslut.

Det är för mig helt sant att det finns två sortens människor - de som skapar energi och de som suger ut energi av andra. De två (oerfarna) grundarna i företaget är definitivt sådana som suger ur all kraft och klagar. De manövrerar av okunskap och agerar på idiotiska sätt. Jävlar va jobbigt det har varit.

Kunskapen som kommer av detta är att man med precision skall välja sina medarbetare. Det är dom man skall tillbringa bra och dåliga dagar med - och i detta fall har jag i två företag i rad valt fel miljö. Jag hoppas att den konstellation jag nu arbetar i kan vara mer givande än tagande - det känns så i alla fall. Mer erfarenhet, mindre ego, mer kunskap och mindre kamp.

:-)