Hej igen, sist jag skrev var jag fortfarande hos barnen i San Francisco och mådde bra. Efter att ha kommit hem i slutet av förra veckan och betat av jetlagg bland annat så kom då den där känslostormen jag trodde skulle komma.
I dag när jag pratade med min son, River så undrade han varför jag inte kunde säga när jag kommer tillbaka, eller om jag kanske, kanske kunde hämta honom från dagis. Han försökte säga det så riktigt och rätt att det lös igenom telefonen av ambition och på en femårings vis försökte att strukturera och kontrollera sina känslor. Jag kände att kniven i magen gick några frivarv, och känslan att behöva säga att jag inte vet till min käraste guldklimp i världen är obeskrivlig. Men, efter att ha diskuterat lite fram och tillbaka drog hans sig tillbaka och blev tyst.
TIll saken hör att jag sedan tidiga år även har haft ADHD. I och för sig så har jag kämpat genom åren med att hantera vardagen och relationen till andra, men till barnen är en helt annan visa...Det brus som kommer i öronen och den illamående känsla som jag fick efteråt sitter, nu så här två timmar senare kvar lite, och jag försöker skriva av mig det värsta.
Men, detta är priset med min verklighet, och jag känner att relationen som höll i 10år är över! Jag har inget i San Francisco att göra. Till råga på allt skrev jag min uppsägnming till lägenheten idag. Den lilla och gemytliga staden Hudiksvall är inget för mig. Vidare, nästa ställe. Det slog mig idag att det bor lika många männsikor i Bay Area som i hela Sverige, så jag har det ju lite jobbigt med alla nyfikna hälsinge-bor ;-)
Men, livet är hanterbart. Jag vet vad jag skall göra. Det enda som saknas är en hjärtevän. Det var 1 1/2 år sen jag sov i samma säng som en kvinna. Men jag har väntat på den här resan för att se om jag längtar tillbaka till henne, men jag har slutat älska henne - nu måste jag bara klura ut hur jag skall berätta det...
Må bra och tänk på mig - snälla...
Monday, January 28, 2008
Tuesday, January 22, 2008
En härlig vecka
Livet känns härligt idag. Efter ha fått tillbringat en vecka med barnen och återinträtt i deras liv, känns det som jag åter funnit min mening i livet.
Jag var jätte nere i julas, och trodde inte riktigt att jag skulle orka med. Livet kändes som det var för tungt och jag började känna på att flytta tillbaka till San Francisco för att längtan till barnen var så stor så jag trodde jag skulle dö.
Men, jag höll ut och gick igenom det hela. Kanske inte riktigt med högsta betyg, men med flaggan i topp och känslorna i behåll. Jag känner väl kanske idag att jag borde ha gjort lite annorlunda, men gjort är gjort och kommer aldrig igen.
Men, nu så - efter att ha fått tillbringat denna vecka med barnen här i San Francisco så känner jag att det är dags att ta hand om Patric´s behov. Barnen mår bra, de kommer ihåg pappa och jag kan komma på besök med jämna mellanrum och de är ok.
vad jag kanske inte riktigt såg innan var att jag vägrade att släppa in någon i mitt liv som kunde ge och hjälpa med att skapa glädje, närhet, trygghet och kärlek.
Det är ganska konsigt hur människan fungerar, då barnens behov är först och främst, då sätter jag mina helt åt sidan och lever i ett vakum för att vänta och se. Nu när jag varit här och fått den där påfyllningen av deras kärlek och värme så saknar jag en partner. Nån som jag kan busa, drömma, leka och gråta med. Nån som kanske ser mig och mina strider och får mig att känna lugn och harmoni. Nån som vågar säga älskar dig när jag är arg, n¨n som stryker mig på kinden när jag är ledsen. Samt nån som vill sova sked med.
Livet tar mig på en massa prövningar. denm senaste varade i 11 månader som höll mig borta från mina barn. Men efter denna vecka så känns jag hel igen och jag kommer att växa av detta. jag känner mig fylld av kraft och värme som jag nu vill dela med någon annan.
Undrar vem det är?
Jag var jätte nere i julas, och trodde inte riktigt att jag skulle orka med. Livet kändes som det var för tungt och jag började känna på att flytta tillbaka till San Francisco för att längtan till barnen var så stor så jag trodde jag skulle dö.
Men, jag höll ut och gick igenom det hela. Kanske inte riktigt med högsta betyg, men med flaggan i topp och känslorna i behåll. Jag känner väl kanske idag att jag borde ha gjort lite annorlunda, men gjort är gjort och kommer aldrig igen.
Men, nu så - efter att ha fått tillbringat denna vecka med barnen här i San Francisco så känner jag att det är dags att ta hand om Patric´s behov. Barnen mår bra, de kommer ihåg pappa och jag kan komma på besök med jämna mellanrum och de är ok.
vad jag kanske inte riktigt såg innan var att jag vägrade att släppa in någon i mitt liv som kunde ge och hjälpa med att skapa glädje, närhet, trygghet och kärlek.
Det är ganska konsigt hur människan fungerar, då barnens behov är först och främst, då sätter jag mina helt åt sidan och lever i ett vakum för att vänta och se. Nu när jag varit här och fått den där påfyllningen av deras kärlek och värme så saknar jag en partner. Nån som jag kan busa, drömma, leka och gråta med. Nån som kanske ser mig och mina strider och får mig att känna lugn och harmoni. Nån som vågar säga älskar dig när jag är arg, n¨n som stryker mig på kinden när jag är ledsen. Samt nån som vill sova sked med.
Livet tar mig på en massa prövningar. denm senaste varade i 11 månader som höll mig borta från mina barn. Men efter denna vecka så känns jag hel igen och jag kommer att växa av detta. jag känner mig fylld av kraft och värme som jag nu vill dela med någon annan.
Undrar vem det är?
Thursday, January 17, 2008
Äntligen
Oj vilken resa jag fick göra igår. Eller, jag kanske skall backa lite... Jag är just nu i San Francisco. Åkte hit i början av veckan för att äntligen få träffa mina små kära barn. Efter många, långa timmar enraute så kom jag då äntligen fram.
Så, i går kväll så var det så dags att efter 11 månader få träffa barnen igen. Min son, River var så uppspelt hela dagen att han hade somnat i bilen på väg till mig. Men Saffi, min lilla tvååriga dotter som jag endast bott tillsammans med i 6 månader,och som jag trodde inte skulle komma ihåg mig var vaken. Och till min totala lycka så sprack hon upp i ett leende när hon först såg mig. Jag var helt säker på att hon kände igen mig.
Så, efter lite kramar och trevande blygheter så var det så dags att väcka River. Efter många försök så spratt han upp och satt i mitt knä hela kvällen.
I dag skall jag få komma över till deras hus och få läsa gonatt sagor och säga gonatt.
Jag är lycklig, och känslomässigt slutkörd - men känner att jag faktiskt är klar med ex frun och redo att gå vidare. Jag behöver inte vara omtyckt av henne för barnens skull eller vad det nu var hon sa...
Det skall bli skönt att få fylla upp mina fadersinstinkter igen och tillbringa helgen på beachen med dem.
Men, jag hör inte riktigt hemma här, det amerikanska livet är inte nått för mig. Ytligheten och stressen gör mig galen och gör att jag känner mig isolerad, ensam och försvunnen. Nej, jag skall åka hem och flytta till Umeå tror jag.
;-)
Så, i går kväll så var det så dags att efter 11 månader få träffa barnen igen. Min son, River var så uppspelt hela dagen att han hade somnat i bilen på väg till mig. Men Saffi, min lilla tvååriga dotter som jag endast bott tillsammans med i 6 månader,och som jag trodde inte skulle komma ihåg mig var vaken. Och till min totala lycka så sprack hon upp i ett leende när hon först såg mig. Jag var helt säker på att hon kände igen mig.
Så, efter lite kramar och trevande blygheter så var det så dags att väcka River. Efter många försök så spratt han upp och satt i mitt knä hela kvällen.
I dag skall jag få komma över till deras hus och få läsa gonatt sagor och säga gonatt.
Jag är lycklig, och känslomässigt slutkörd - men känner att jag faktiskt är klar med ex frun och redo att gå vidare. Jag behöver inte vara omtyckt av henne för barnens skull eller vad det nu var hon sa...
Det skall bli skönt att få fylla upp mina fadersinstinkter igen och tillbringa helgen på beachen med dem.
Men, jag hör inte riktigt hemma här, det amerikanska livet är inte nått för mig. Ytligheten och stressen gör mig galen och gör att jag känner mig isolerad, ensam och försvunnen. Nej, jag skall åka hem och flytta till Umeå tror jag.
;-)
Subscribe to:
Posts (Atom)