Äntligen

Oj vilken resa jag fick göra igår. Eller, jag kanske skall backa lite... Jag är just nu i San Francisco. Åkte hit i början av veckan för att äntligen få träffa mina små kära barn. Efter många, långa timmar enraute så kom jag då äntligen fram.

Så, i går kväll så var det så dags att efter 11 månader få träffa barnen igen. Min son, River var så uppspelt hela dagen att han hade somnat i bilen på väg till mig. Men Saffi, min lilla tvååriga dotter som jag endast bott tillsammans med i 6 månader,och som jag trodde inte skulle komma ihåg mig var vaken. Och till min totala lycka så sprack hon upp i ett leende när hon först såg mig. Jag var helt säker på att hon kände igen mig.

Så, efter lite kramar och trevande blygheter så var det så dags att väcka River. Efter många försök så spratt han upp och satt i mitt knä hela kvällen.

I dag skall jag få komma över till deras hus och få läsa gonatt sagor och säga gonatt.

Jag är lycklig, och känslomässigt slutkörd - men känner att jag faktiskt är klar med ex frun och redo att gå vidare. Jag behöver inte vara omtyckt av henne för barnens skull eller vad det nu var hon sa...

Det skall bli skönt att få fylla upp mina fadersinstinkter igen och tillbringa helgen på beachen med dem.

Men, jag hör inte riktigt hemma här, det amerikanska livet är inte nått för mig. Ytligheten och stressen gör mig galen och gör att jag känner mig isolerad, ensam och försvunnen. Nej, jag skall åka hem och flytta till Umeå tror jag.

;-)