Så kom samma känsla igen

Ibland undrar jag om det alltid kommer att vara så här! Så där tomt inombords. Avståndet till andra verkar ibland krympa, med så kommer det stunder som det gjorde idag – då världen bara glider bort mot horisonten och jag kryper in i mitt skal av ensamhet och avstånd.

Jag säger inte så mycket om det. Jag gör inte så mycket när det kommer – jag sluter mig bara runt mig själv och tystnar. Tankarna mörknar och våndan över mina beslut växer; har jag gjort fel? Kommer jag att klara att bryta detta? Finner jag någonsin en tillhörighet?

Det är jobbigt att fäktas med detta. Jag börjar i och för sig bli van och vet vad som pågår till viss del – jag är trött, ensam och utlämnad, lång ifrån mitt hem och min trygghet.

Jag vet ju att det kommer att släppa sitt grepp om mig den här gången också.

Ofta är det ungefär som när solen går upp i gryningen och nyanserna blir starkare och starkare. Ljuset återvänder inom mig och glädjen, viljan och modet kommer åter in i mitt liv.

Jag funderar ofta på hur länge detta funnits. Jag kommer inte ihåg den första gången, men det har varit en del av mig sen tidiga år i alla fall. De ändlösa resorna mellan Sköllersta och Askersund, då fanns det där i alla fall. Då var jag 9-10 år och hade busskortet runt halsen och fick tillbringa 40 minuter på Hallsbergs Busstation för att byta buss varje måndag och fredag. På fredagarna hade jag Sockerkakan med mig, på måndagen hade jag ensamheten.

Tåg resorna mellan Falun och Örebro likaså – 3 timmar och byte i Borlänge. Jag kunde sitta i timmar och drömma mig bort, fly från de som var och det som jagade mig i känslan. Jag drömde jag var stor och tuff, alla såg upp till mig och jag hade mycket pengar.

Tomhet och vakuum

Kom just tillbaka till hotellet efter en ganska god middag på "Creperie och Logi", efter att ha stått och pratat framför en grupp i nästan en och en halv timme. Kändes som om det gick riktigt bra och att jag fick berättat det jag skulle.

Men, jag känner att det var ganska uttömmande. Jag får en sorts vakuum inombords och en genomgående tomhet efteråt. Kanske är det tack vare att jag pratade om saker jag brinner för och la mycket kraft i, kanske var det att stå framför människor.

Till råga på allt så var det några stöddiga ynglingar som muckade gräl med mig alldeles innan jag kom till hotellet. Dom kanske var runt 17-18 år. Biran i hand och brudar på släp. Dom här 3 killarna började orda och käfta. Jag bara tittade på dom och visade min öppna hand för att på nått sätt visa att jag inte ville gräla tillbaka. Men, det slog mig att jag varit en av dem. Jag har varit den där slyngeln. Det slog mig en stund efteråt, när jag kommit in på hotellet! Undrar vad som hade hänt om de hyttat ett slag eller tagit mig i armen eller på nått sätt gått över nån gräns. Jag, som är trött och tom kanske inte är den mest resonliga eller kvick-tänkte just nu!

Jaja, inga fara skedd. Jag skall upp tidigt i morgon bitti och ha en till föreläsning på en nätverksfrukost. Kvart över sju skall jag ditt och min stund är nånstans vid halv nio. Hoppas jag inte blir sjuk, det känns lite som om mina långa jogg-turer gett mig lite förkylning. Jag klädde mig för lite och det började blåsa.

Gonatt på er goa vänner och ta vara på er. Go natt på er andra också.

När det blir så där bra-igt!

Sitter just nu på mitt hotellrum i Visby. Kom nu på eftermiddagen och skall hålla ett föredrag om en timme. I morgon bitti är jag också talare på någon företagsfrukost, sen bär det hem igen. Kanske skulle jag ha bokat om hemresan, så jag kan få lite minisemester - jag skall fundera lite och se om det går.

Men, i vilket fall som helst känns det bra idag. Så där lugnt, harmoniskt och soft. Har gått en timmes promenad innanför statsmuren här i Visby och knäppt lite kort, funderat på gamla saker och ting och beundrat staden. allt är liksom så där bra-igt.

Ska som sagt föreläsa här på en företags inkubator om hur man bygger företag och lever på sin passion. Känner mig lite nervös, för det handlar mycket om mitt sätt att vara och mina förmågor - i en sorts enkel form där andra kan dra nytta av det som färdigheter. Men det känns lite nervöst som sagt, jag gillar inte riktigt att prata om mig själv och stå inför andra som en förebild. Jag tror att det har mycket att göra med mitt samvete och min skuldkänsla.

Men, jag tror som sagt att det är dags att gräva ner den dåliga känslan - för jag är något annat i dag. Jag har ro i själen, jag åstadkommer de mål jag sätter mig, och mest av allt - jag försöker vara den människa jag är skapt att vara!

Gamla kärlekar och dåligt samvete

Facebook och jag har gått och blivit ganska goda bekanta. Detta både på gott och ont. Jag har fått tillbaka kontakten med folk jag inte haft någon kontakt med - och jag har fått kontakt med folk jag inte haft kontakt med av en anledning.

Så idag så upptäckte jag en kvinna som var min första och hitintills största kärlek. Vi var ihop när jag var 17 -21 eller så och det var ett riktigt stormigt förhållande. Men, hon har kommit och betytt mycket i mitt inre - då hon representerar den period jag gjorde hemska val och valde bort henne.

Vi har synts ibland och hejjat - men det har legat i mitt samvete att jag måste finna ett sätt att göra gottgörelse när jag är redo, speciellt till henne.

När mitt äktenskap började fallera för 3 år sen, och jag besökte Sverige messade jag henne och villa ha någon form av kontakt. Hennes svar var att hon inte kunde ha det, och jag accepterade detta.

Men, så idag dök hon så upp igen på Facebook. Jag har med jämna mellanrum kollat efter henne, men nu var det nog ett halvår sedan. Givetvis bad jag om kompis bekräftan, och sen är jag nu utelämnad till hennes avgörande runt detta.

Om hon står kvar där hon gjorde för 3 år sen, kommer hon att säga nej och strunta i det. Om saker har ändrats blir det förnyad bekantskap - men poängen är nått annat. I själva verket handlar det inte så mycket om henne. Jag har ingen avsikt att gå tillbaka och försöka göra om, prova eller på annat sätt älta i det förgågna. Jag är rädd bara.

Jag är rädd för att inte vara accepterad. Jag är rädd att jag inte är bra nog. Jag är rädd att mitt förflutna har stängt dörrar för min framtid. Mest av allt kanske jag har mycket dåligt samvete som spökar - speciellt mot denna kvinna. Jag valde något annat framför henne och sa det till henne. Jag kommer så väl ihåg stunden när hon gav upp på mig och stängde dörren till fortsatt relation. jag kommer ihåg mitt tokiga agerande och de klavertramp jag gjorde. Jag kommer också ihåg min svartsjuka som höll på att ta kål på mig innifrån.

Kanske är detta vad som skall hända just nu. Jag får ett tillfälle att möta mina tankar och känslor. Jag får känna på mitt samvete och möta verkligheten. Tack än en gång du speciella människa som dyker upp i mitt liv när det behövs. Kanske är det inte så viktigt att bli vänner på Facebook, men i mitt hjärta är jag redo att säga förlåt och ge plats för försoning - speciellt inom mig, för mig.

Shopping torsk

Jag erkänner! Jag har gått och blivit torsk på online shopping. har suttit i flera dagar och bjudit på kläder på tradera och slog till på allvar med att köpa ett par svindyra True Religion jeans idag. Kolla bilden!

Inte för att jag lider så mycket av det, men det är skoj att jag går och blir så här.

Annars är allt ganska bra, har sprungit långrundan en gång till och känner inte lika mycket i benen. Jag har också skrivit färdigt ett jobb som skall överlämnas i morgon, så jag får hoppas dom är ok med det.

Skall faktiskt åka till Gotland på Torsdag till fredag. Skall hålla ett föredrag för lite nya entreprenörer som är sugna på att starta eget. Får resa och hotell för mödan - så ser fram emot lite promenader i Visby och tid för nya vyer.

17 km och supernöjd.

Jag sprang längre än vad jag brukar idag. Eller för att vara mera exakt - längre än jag någonsin sprungit. 17 km blev det. Känner mig allmänt bort domnad i benen och trött, men glad och stolt över en bedrift som tog musten ur mig. Jag höll på runt 1,45 - 1,50, men då hade jag håll under de sista 6 km och var tvungen att springa lite saktare för att klara det.

Jag hade Ebba grön i lurarna och diggade loss totalt. Det slog mig under rundan att det inte är så konstigt att jag gått igenom det jag gjort - när mina första riktiga idoler var Thåström och grabbarna i Ebba Grön. Ja var 11 år och var klädd som punkare. Attityden var totalt och nitar, kedjor och säkerhetsnålar väckte en stor uppmärksamhet i den frikyrkliga byn vi bodde då. Snacka om att sätta mig upp för trubbel med att gå emot dem alla från början och sticka ut, både hur jag såg ut och vilken musik jag lyssnade på. Jag mindes också vilken romantisk bild jag hade om förortsgäng, bråk på stan och uppror. ...och på den vägen är det!

Acceeptans och ro

Sitter för fullt och jobbar med 4:e, och har kommit till avsnittet runt skuld och skam. Ibland slår det mig att jag jobbat och jobbat med mig själv, men det verkar inte riktigt lossna. Men, i samma ögonblick så kommer så följd tanken - jag förväntar mig en explosion av lycka, optimism och välmående.

Det är ju så att den synen i sig själv är problemet. Jag har en hel massa orealistiska förväntningar på livet och allt runt om kring. Det är ok att inse detta, men inte roligt att ta itu med. ...vilket jag nu gör.

Förhållanden, vänskap, ekonomi, trygghet, ro, målsättningar, skuld, skam, känslor, harm och allt skall synas. Avsikten är ju att ge mig själv en insyn i varför det blir som det blivit tidigare. Jävlar va jobbigt det är. Jag måste verkligen anstränga mig för att möta världen just nu. Vill bara isolera mig och komma igenom det.

Men, sånt är livet och jag är faktiskt helt ok med det. Det är som det är och jag kanske borde vara för mig själv ett tag till för att ta itu med detta för första gången i mitt liv och få en chans att gå vidare. Jag tror faktiskt det.

SloMo

Det känns som livet går lite i SloMo (Slow Motion) just nu. saker och ting händer i och för sig, jag deltar i mycket, känner mig aktiv och prövar lyckan. jag betalar räkningar, skall besikta bilen, gör deklarationer efter mina döda pappa, städar, köper spegel, jobbar med 3 olika projekt, reser och planerar en grillfest hemma hos mig på Lördag.

Så, visst det händer en massa saker, men mitt i allt så känns det som tiden flyter förbi likt en gyttjeflod. Sakta, sakta glider livet fram och även om det händer mycket är stunderna dess i mellan brutalt långsamma och sega. När jag sätter mig ner och funderar på nått känns det som en fallskärm håller framtiden från att komma, och en blytyngd håller dåtiden kvar liket ett ankare.

Jag känner lite att jag inte riktigt kan vara helt öppen i bloggen, men mycket handlar givetvis om längtan till barnen, men lika mycket handlar om relationer.

Jag känner att jag gör mig upptagen för att inte känna efter, jag drar mig tillbaka för att inte överreagera, och kämpar för att få det hela att hålla samman.

Det handlar ju inte så mycket om andra människor detta. jag vet att det handlar om mig och min sinne. Jag är idag ansvarig för vem jag är, vad jag tycker och tänker, vem jag anses vara av andra och framförallt ansvarig för varje situation jag är delaktig i - till den grad att jag kan påverka min del i det hela och tar så att säga ansvaret för det.

Vet inte riktigt var denna tanke kommer att ta mig, men det är nytt.

Mycket funderingar och allergi

Våren har äntligen kommit till Umeå. Till slut så slog alla träden, buskarna och gräset ut och visade sig i all sin prakt - och min allergi kom som ett brev på posten. Visst, det är vackert och fint och härligt och allt på en gång, men jag vill bara sova hela tiden. Näsan rinner och kroppen är tung. Känns som jag ahr ätit betong till frukost varje dag. I lördags så sov jag 2,5 timme på eftermiddagen, i går sov jag mest hela dagen.

Det ger ju sig, det vet jag. Jag är inte orolig för att det är så här, och jag brukar komma igång efter en stund. Sen är det ju så att kroppen vänjer sig ganska snabbt, det brukar ta en vecka eller så, sen är allt som vanligt igen. Det jobbiga är att under dessa allergitider så blir faktiskt jobbet lidande. Jag har lite svårt med motivationen och får kämpa lite för att hålla lågan uppe.

Mitt i detta så är det en hel massa funderingar som snurrar i skallen. Jag har utmanat min ensamhet lite och har det ganska jobbigt med det. Vill allt som oftast gömma mig och inte känna på stressen som kommer - men det är ju ganska väntat att det skulle vara så här. Bilder av gamla situationer och sår som finns inom mig gör sig ohyggligt påminda och jag lider ganska mycket i de bilder och känslor som kommer upp. Men, jag tänker utmana mitt öde, och det kommer nog att bli bra. En dag i taget så fixar det sig.

Nintendo Wii till barnen

Jag har ju skrivit lite om River´s utveckling och terapi. Nu har han på allvar kommit igång igen och det är ju bra. Igår hade exet pratat med honom om hur det går, och till min glädje rekommenderade han att River skulle få ett Nintendo Wii med ett fotbolls spel.

Jag blev ju jätteglad, för det är motoriken med river som är grejen och hans självförtroende runt att göra saker. Så, direkt när jag såg att de rekommenderade detta gick jag till Amazon och köpte ett till honom och skickade det direkt till dom.

Känns bra att få bidra med vad jag kan, när jag inte kan vara där - det roliga i det hela är att jag till vardags också jobbar med att utveckla spel och teknologi för det - så är det nått jag vet är det hur dessa fungerar och så.

Jag gjorde en grej av att adressera paketet till River, köpte även kontroller till Saffi och hoppas att exet nu också låter honom använda det. Kanske är det bra att göra detta i stället för att titta TV.

Exet har traditionellt varit rädd för teknologi för barnen och hindrat spel och liknande. Nu när en doktor säger att det vore bra, reagerar hon bra tycker jag.

Dötid och tokiga tankar

Sitter just nu på Landvetters flygplats och väntar på mitt plan. kom lite tidigt, men var så trött att jag bara ville åka hit och sitta och vänta. Skall faktiskt bli skönt att få åka hem till min ny-städade lägenhet. Bra-igt också att jag hinner hem till 10, då Entourage är på TV´n.

Men, det slog mig idag att när jag reser så här så drar min hjärna iväg på lite små loopar hela tiden. Kanske är det sammanhanget där forskare står och pratar om det de har studerat i åratal - kanske är det det faktum att jag ser nya saker. Men i alla fall; jag funderar en massa runt allt möjligt. Här är ett axplock från dagen:

- Jag är ett UFO. Ibland känner jag mig så långt ifrån alla människor omkring mig att jag tror att jag har nått fel på mig. kanske är det nått i min blick kanske luktar jag illa, kanske är jag ful - vem vet. Jag är i alla fall oförmögen att knyta ann till andra människor. Det är skitsvårt.

- Jag är rädd för att knyta ann känslor till en annan människa. Jag vet ju att jag längtar tillbaka till en relation, men jag är också rädd för jobbet som krävs att knyta ann.

- Jag hör till den där gruppen de pratade om på TV i förra veckan, jag vill bli kär, men finner det jättesvårt att hitta nån.

- Jag saknar min pappa.

- Jag är arg på pappa för de saker han lärde oss som inte var riktigt sunda eller hjälper mig i livet så som synen på relationer, umgänge, man/kvinna, ansvar och medkänsla.

- Jag ser fram emot att få träffa barnen i sommar och speciellt ta hit River. Har i och för sig dåligt samvete gentemot Saffi för att hon inte kan komma.

Nåja, nu måste jag sluta, det börjar bli som i skallen - snurrigt och rörigt med stora och små tankar.

ps. det är kanske inte så allvarligt som jag skriver, men tankarna kommer och går i alla fall.

Me, Myself and my loneliness

Ibland är det ok, ibland inte - idag är det helt ok. Jag börjar faktiskt förstå lite hur det fungerar inom mig. det börjar kännas lite som det är en del av mig som är ok.

Länge gick jag omkring med en tomhet inom mig som jag inte kunde sätta namn på eller ens känna på. Jag agerade i ett flyende agerande hela tiden. Nytt, nytt - nya platser, nya jobb, nya människor, nya kläder; ja du fattar! Nya saker tog tillfälligt bort tomhetskänslan inom mig och jag stannade aldrig upp för att ta itu med det jag kände.

Det gick ofta till absurditeter där mitt beteende var grunden till min ensamhet. Jag knöt inga band med folk, jag utnyttjade förhållanden till att glömma mina känslor. I längden kom dock känslorna tillbaka, och jag drog så att säga vidare i jakt på substitut.

Numera börjar jag bli varse om vad som pågått så länge och tvingar mig själv att stanna upp när den så välkända känslan kommer upp igen. Jo, för så är det, känslan har inte försvunnit för att jag jobbar mera aktivt med mig själv, nej den finns där och kommer med jämna mellanrum. Men, skillnaden är att jag först och främst inte är rädd för den. jag vet att det är en del av mig, och jag väljer att acceptera den. Men, skillnaden kanske mest känns när den sitter där och slår på mig. Jag är ok med utanförskapet och känslan av att inte höra till. Jag accepterar att det är så här och kan faktiskt skratta lite när den dyker upp. Ungefär som en gammal vän som gör sig påmind och visar sig.

Jag är ok med att känna mig ensam. Jag har många fina vänner runt mig och tillbringar mycket tid med dem. Men, även om det är så kommer känslan med jämna mellanrum. Ibland även när jag är bland mina vänner. Så även idag. Jag satt med en gammal gammal vän från tonåren som jag inte träffat på 15-20 år (Tack facebook). Mitt i alla goda diskussions ämnen och minnen så slår så känslan till. Jag vill bara bort. Jag vill isolera mig och gömma mig i min självömkan. Konstigt hur det blir. Men, jag bet ihop, satt kvar i en halvtimme och gick sen vidare till en annan gemenskap. Pratade dock inte om det, men jag berättar ju för dig!

Livet är nyckfullt, fyllt av spännande avkrokar i känslornas värld - det slår aldrig fel.

soligt och skönt

Gick upp riktigt tidigt i morse, kvart över fem ringde klockan. Efter att ha hunnit med flyget som jag skulle var jag så här runt 10 i morse. Skall sitta och lyssna på akademiker i 3 dagar, ganska torrt, men väl intressanta ämnen.

Checkade just in på mitt hotell, ett schysst litet nyrenoverat ett precis vid saluhallen. Så, stan ligger inom gångavstånd, och konferensen med. Skall på mingel på Börsen ikväll och kolla läget.

Men, i helgen så tog jag tag i mitt hem och fixade i ordning - satte upp persienner, hängde upp lite mer tavlor, tvättade, damsög, tömde ut vinter grejor i förrådet, fixade högtalar sladdar och höll på mest hela dan. Oj va skönt med lite hempyssel. Jag hade en känsla i morse när jag gick upp, och hade persiennerna nere, att jag kände mig helt ok. Mitt hem kändes som ett riktigt hem. Lunka omkring i kallingar och drack kaffe, packade väskan och strök skjortan - kvart över fem på morgonen. Bara att känna så även om klockan är så tidigt var en aha upplevelse. Om man gör rätt blir det rätt.

Blir lite ensamt här i några dagar, men jag har massor med jobb som måste stökas undan, och genom att det inte riktigt finns alternativ så brukar jag få en massa gjort.

Våren är helt annorlunda här, det är riktigt grönt och vårens speciella lukt är i full prakt. Skönt med lite omväxling från umeå, där våren verkar gå i slowmotion.

Göteborg

Ser fram emot måndag, jag skall åka till Göteborg på en konferens! Kanske inte den mest lätttillgängliga konferensen, men skoj att få se lite nytt. Tror det var 1995/96 sist jag var där, och livet såg väldigt annorlunda ut.

Men, två nätter på hotell vid Grönsakstorget är inte fel så här mitt i den sena våren i Umeå. Jag tror ju att det kommit lite längre på västkusten och ser fram emot lite stadsvandring i kortärmat, solglasögon och glass.

Härligt!

Kontrollförlust, oro och godis...

Ojoj. Det fungerade inte att delta per telefon. Jag fick tag i exet som agerade väldigt konstigt, och berättade att inget hände - men agerade väldans konstigt och avslutade samtalet och svarar inte i sin telefon för att förklara.

Jag sitter och lider med den oro jag känner och den stress som kommer. Kanske hade hon rätt i vad hon som om vad som hänt - men använder situationen att skapa oro - kanske satt hon i förhandling och höll på och var tvungen att rusa tillbaka in i rättssalen.

Jag känner en väldans massa adrenalin som väller upp och skapar en massa harm. Det är kanske det hon vill, se mig lida i det hela av nån satans anledning. Men, kanske inte.

Nu ikväll va jag på jazzklubb och köpte mig en påse godis på väg hem. Jag får hoppas att godiset bedövar min oro och lugnar mitt sinne - för jag är redo att skrika rakt ut!

Snälla hjälp mig att klara detta, jag blir tokig!

Ännu en gång

Idag är det så dags för resnings förhandling i USA. Jag sitter i och för sig här i Umeå och ugglar, men jag skall delta via telefon om allt fungerar som det skall.

Känner mig ganska lugn i frågan, eftersom det handlar om ganska lite, och nått så opersonligt som pengar. Exet vill att domstolen skall räkna hennes lön annorlunda,att lönen är lägre. Till råga på allt så la hon in lite mer argument i sin ansökan som är ganska felaktiga och motsätter sig domstolens tidigare beslut.

Men, enligt mina beräkningar - och min bästa förmåga - så har jag kalkylerat hennes inkomst på timpenning och antalet timmar per år och kommit fram till mycket mer än vad hon hävdar i sin resning. Samma gäller sjukförsäkringen som man i USA måste betala själv. Jag delar gärna på barnens kostnader, men motsätter mig att betala hälften av hennes. I fråga om Pension har jag ingen åsikt.

Så, hennes resning var ostrukturerad, osaklig och lögnaktig - konstigt hur en advokat som varje dag ägnar sitt jobb att stå framför en domare inte ber om hjälp mer än vad hon gör. Men, kanske är det nycken i det hela. Egot stoppar henne från att be om sunda råd - de som hjälper henne försöker bara få henne att må bättre, inte hjälpa henne till att acceptera sanningen.

Men, det är vägen hon måste vandra för att få sinnesro. Jag är övertygad om att hon har en bild av hur det borde vara och har jättesvårt att se världen på något annat sätt. Det var ju så igenom hela vårt förhållande, hennes agerande var ofta baserat på reaktion och rädsla.

Men, nu är det dags att gå vidare. Jag skall sitta vid telefonen i kväll och vänta på att domstolen ringer. Det kommer säkert att bli lite kompromiss, men det är ok. Det är i alla fall barnen som är min motivation, om hon gör allt en fråga om pengar så får hon det - jag behöver inte följa med på de beslutet längre.

I kväll blir det jazzklubben, i morgon MADE festivalen. Livskvalitet.

Känns riktigt bra faktiskt

Det slog mig nu på eftermiddagen - jag mår riktigt bra just nu. Känner mig riktigt tillfreds med livet. Trivs med de jobb jag har. tror på framtiden, och har massor att se fram emot i sommar när River får komma hem till pappa på besök.

Jag tror att jag även får behålla stumpen på tummen, det känns som den håller på att växa fast igen. Det är ganska schysst att jag inte haft en tanke på att bedöva smärtan, utan jag har accepterat läget och andats djupt när det gjort ont.

Men faktum är att jag håller på att finna sinnesro! Jag tittade mig om i mitt vackra hem här idag och njöt över att jag på två år byggt upp ett nytt hem igen - för exet har ju behållit rubbet av våra saker. Numera har jag allt som behövs, jag har faktiskt fina saker och njuter av att vara hemma hos mig själv. Ibland kan jag slås av rädslan att det måste vara nått fel på mitt hem, för ingen är här - men när man blivit 39 år gammal så kanske man inte hänger med polarna lika mycket som när man var ung.

Nått förhållande har det ju inte blivit ännu, jag undrar om mycket om varför. Men, det är väl så att jag inte riktigt träffar den typ av människa som vågar dra mig ur mitt skal - jag är helt enkelt inte redo. Det kommer nog det med, jag känner faktiskt det på mig - det finns någon som lurar i vassen som jag inte varit kapabel att se.

Men, livet är faktiskt gott just nu. En kraft vakar över mig och ger mig den riktning som är min och mening ges till min vardag. Det är så underbart härligt att vara mig själv i denna stund - för jag känner mig så där levande och närvarande.

Gott!

Måndag och ont

Hej, det var ett tag sen. Jag har varit ute och åkt bil hela helgen och kört över 180 mil.

Var ned till Falun på begravning. Min lilla kusin Ullis dog ju för några veckor sen. Väldigt tragiskt och synd. Ibland kändes det som hon var en lillasyster till mig - men tyvärr så medförde utlandsvistelsen att jag kanske förlorade mycket av den kontakt jag hade med henne. Men, det var en fin begravning och hela släkten var där.

Sen bar det av till Västerås på Valborgs fest. Kanske borde jag inte ha åkt, för jag blev riktigt trött av det och kände att jag borde ha vilat. Men, jag träffade min sponsor och fick prata med honom vilket alltid är super. Träffade en gammal kompis jag inte sett sen 1992. vi var båda två väldigt sjuka när vi sist sågs, så det var underbart att få se varandra igen och i gott skick.

Första Maj var det lungt. Jag körde motorcross hela förmiddagen och blev helt slut av det. Åkte runt i skogarna runt morsan i nån timme och kände att det var helt perfekt.

Efter att ha grillat med Familj och släkt vart det ett möte i Falun. Träffade ännu en gammal vän som hjälpte mig mycket i min ungdom och betyder mycket för mig. På kvällen åkte jag till Björn, min gamla kontakt familj. Jag är så oerhört tacksam för att björn finns i mitt liv - mannen har visat mig manlighet, ansvar, samvete, ambition och medkänsla. Genom de samtal vi haft har jag funnit en enorm styrka och insikt. Hans kommentar den här gången var att jag skall komma ihåg att klappa mig på axeln och tycka om mig själv. Jag kan älta lite för mycket i problemlösning och glömma hur myckat jag gjort.

Lördag var jag hos brorsan. Vi åkte till Stockholm och tog rätt på lite grejor efter farsan och fick tillbringa en hel dag ihop. Skönt att kunna hänga med brorsan så här. Vi kanske inte pratar så mycket, men vi är polare och värnar om varandra riktigt schysst. På kvällen åkte jag från Avesta till Bollnäs och Stefan via Falun och Morsan.

Söndag så körde jag från Bollnäs, via Ikea i Sundsvall till Umeå. Var hemma runt 3 och skulle koka mig en kopp kaffe. Trött som jag var så tänkte jag inte riktigt på vad jag gjorde, och när jag skulle öppna ett paket med kökskniven så slant jag och skar bort toppen av vänster tumme. Så, med blodet sprutande och ilskan kokande så virade jag in tummen i en handduk, vek tillbaka toppen av tummen och hoppade in i bilen för att köra till sjukhuset och akuten. Väl där så tog det en timme innan de kunde kolla på det. Kirurgens förslag var att jag skulle kasta kort stumpen och sy ihop toppen. Jag sa åt honom att han var en idiot och bad dem sy på biten. Eftersom jag jobbar med datorer och skriver med tummen hela dagarna ville jag i alla fall prova att behålla biten. Han kollade inte ens på tummen innan han föreslog att vi skulle slänga den. Men, jag får hoppas den fastnar, för det skulle nog se bättre ut med en bit utan känsel, än en sned topp.

I dag är det måndag och jag skall försöka ta itu med jobbet lite och komma igång. Skall på börja ett andra projekt i morgon och jobba parallellt i två månader. Ser lite fram emot det hela och skall göra mitt bästa för att göra ett bra jobb.

Ha det så bra allihopa, och var försiktiga med knivar och sånt - det skall i alla fall jag.