17 km och supernöjd.

Jag sprang längre än vad jag brukar idag. Eller för att vara mera exakt - längre än jag någonsin sprungit. 17 km blev det. Känner mig allmänt bort domnad i benen och trött, men glad och stolt över en bedrift som tog musten ur mig. Jag höll på runt 1,45 - 1,50, men då hade jag håll under de sista 6 km och var tvungen att springa lite saktare för att klara det.

Jag hade Ebba grön i lurarna och diggade loss totalt. Det slog mig under rundan att det inte är så konstigt att jag gått igenom det jag gjort - när mina första riktiga idoler var Thåström och grabbarna i Ebba Grön. Ja var 11 år och var klädd som punkare. Attityden var totalt och nitar, kedjor och säkerhetsnålar väckte en stor uppmärksamhet i den frikyrkliga byn vi bodde då. Snacka om att sätta mig upp för trubbel med att gå emot dem alla från början och sticka ut, både hur jag såg ut och vilken musik jag lyssnade på. Jag mindes också vilken romantisk bild jag hade om förortsgäng, bråk på stan och uppror. ...och på den vägen är det!