Sitter för fullt och jobbar med 4:e, och har kommit till avsnittet runt skuld och skam. Ibland slår det mig att jag jobbat och jobbat med mig själv, men det verkar inte riktigt lossna. Men, i samma ögonblick så kommer så följd tanken - jag förväntar mig en explosion av lycka, optimism och välmående.
Det är ju så att den synen i sig själv är problemet. Jag har en hel massa orealistiska förväntningar på livet och allt runt om kring. Det är ok att inse detta, men inte roligt att ta itu med. ...vilket jag nu gör.
Förhållanden, vänskap, ekonomi, trygghet, ro, målsättningar, skuld, skam, känslor, harm och allt skall synas. Avsikten är ju att ge mig själv en insyn i varför det blir som det blivit tidigare. Jävlar va jobbigt det är. Jag måste verkligen anstränga mig för att möta världen just nu. Vill bara isolera mig och komma igenom det.
Men, sånt är livet och jag är faktiskt helt ok med det. Det är som det är och jag kanske borde vara för mig själv ett tag till för att ta itu med detta för första gången i mitt liv och få en chans att gå vidare. Jag tror faktiskt det.
No comments:
Post a Comment