Norrlänsk reagge med kraft

Jag hade glädjen att få lyssna på lite ny musik i helgen på KulturNatta i Umeå. Glesbygd´n från Umeå är riktigt bra-iga.

Kolla deras MySpace sida här

Lyssna och njut mina vänner..."Parasita" är en blanding mellan hipp Jazz, reagge och dub som jag får rysningar av. En blanding mellan Nationalteatern och Matisyahu och Esbjörn Svensson - de du!

Melankoli

Hej alla vänner.
Först måste jag säga att allt är ganska bra med mig. Jag trivs med vardagen och har börjat hitta en meningsfull tillvaro här i Umeå. Så sakteliga har jag börjat hitta en social situation som känns bra. Jag börjar känna igen lite människor som jag häslar på när man stöter på varandra. Det är skoj och skapar en tillhörighet.

Även så känner jag att jag börjar komma i form, cykeln jag köpte har gjort under med mig. Aktiv, pigg och vältränad.

Jobbet går jättebra - jag växer, får ta det där ansvaret som jag växer med och föder av. Kanske är det sant att livet på toppen i varje organisation är ensamt, för jag har nu fått en sorts ensamhet som jag inte riktigt känner igen. Men, det är ju en del av det hela. Ansvar skapar rädsla och sporrar till fokus. Skön känsla.

Men, mitt i all denna medgång så finns den där svarta själen som inte finner mening eller långsiktig trygghet. Rotlösheten som funnits inom mig sen jag var barn är konstant. Frustrerande att det inte försvinner... Undrar ofta varför det är så. Varför inte jag kan finna lycka i vardagsslitet och glädje i att ta hand om hemmet. Nej, jag behöver de stora vidderna där jag måste skärpa sinnena.

Mitt i denna fundering så damp följande text ner från en mycket god vän som vet min hela historia.
Two Wolves: A Parable of Discernment

One evening an old Cherokee told his grandson about a battle that goes on inside of all people.
He said, 'My son, the battle is between two 'wolves' inside us all.

One is Evil. It is anger, envy, jealousy, sorrow, regret, greed, arrogance, self-pity, guilt, resentment,
inferiority, lies, false pride, superiority, and ego.

The other is Good. It is joy, peace, love, hope, serenity, humility, kindness, benevolence, empathy, generosity,
truth, compassion and faith.'

The grandson thought about it for a minute and then asked his grandfather: 'Which wolf wins?'

The old Cherokee simply replied, 'The one you feed.'

Denna kvinna har en förmåga att känna in på distans, kanske omedvetet, vad jag behöver i den stunden. Om det finns yttre, kosmiska krafter, så är det henne förkroppsligat. Jag blir överraskad över mitt påstående, jag är annars väldigt pragmatisk, men hon förvånar mig!

Summa sumarum, så handlar det ju kanske mest om att vårda de kvaliteter som efterstävas, och de skall växa och gro. Jag måste ha tålamod för att det skall ge utslag i trygghet. Ofta längtar jag bort för den enorma koncentration av intryck som kommer med det, men kanske har jag aldrig fokuserat innåt på allvar för att nå den kraften. Vem vet!!!

Kram och good spirit mrs, castner...

Jag var tvungen...

Juni månad

Förra veckan fick jag en överaskning som heter duga. Gotlands högskola skall den 6ee juni ha en spel gala och önskade att jag skall sitta i juryn. Jag får åka till Visby på deras bekostnad, sova på Strand hotel i 3 nätter och en betald minisemester. Ibland skall man ha tur!

Sen bokade jag hotell rum i Härnösand för midsommar. Skall bli så skönt att få ägna en hel helg åt mina medmännsikor, lyssna och få inspiration samt komma ihåg vart jag kommer ifrån.

Jag känner att det behövs lite semester nu, jag jobbar alldeles för mycket och har en konstant stress på insidan just nu. Ansvaret med att vara chef och söka lösa alla de problem som jag blev tillsatt att lösa är ingen enkel uppgift. Ibland vill inte människor bli ledda eller tillsagda, så är det.

Annars letar jag bostad igen, mitt kontrakt går ut den 1a Juli. Det skall säkert gå bra, men det är lite jobbigt. Jag hoppas att allt kommer att gå bra!

Vilar ikapp

Jag är helt slut. Känner en utmattning efter resandet och att varit sjuk. I går somnade jag runt 6 på kvällen och sov i stort sett fram till 6 i morse. Ändå så vaknade jag med trötthet och matthet igen. Huvudvärken ger heller inte riktigt med sig.

Oj va jag klagar, jag har det ju ganska bra. Men efter alla resor, de som varit och den jag skall göra idag, så längtar jag till helgen då jag får ta det lite lungt igen. Spela lite innebandy, ta en prommenad och kanske spela badminton eller så.

Kände idag när jag fick ett sånt där okänsligt, direkt mail från exet att jag reagerade, men efter en stund slog det mig att jag måste släppa taget och titta på mig själv - hon är som hom är. Och jag låter henne bara komma under skinnet tack vare att jag är trött och inte har balans - hon är som hon alltid varit, det är jag som måste kliva åt sidan från hennes göranden.

Idag skall jag äta middag med en snubbe som jag jobbade med för 12 år sen. Vi jobbade båda för Leif Edvinsson som hade fått utmärkelsen "Brain of the Year" - de ni! Sven-Olov är en av de som har samma personlighet som jag, inte backar för en utmaning och tar ansvaret hela resan igenom om så krävs. Skall bli jätte skoj att få knyta tillbaka den kontakten.

:-)

Som planerat, men med mer därtill...

Hej.
Efter en veckas sjukdom och jetlagg så börjar dimman lätta runt pannan och jag känner hur våren och solen ger mig massor av kraft. Efter en cykeltur efter Ume älv i några timmar så grillade jag med några vänner och åt så mycket god mat att jag storknade. sov som ett litet barn som varit på tivoli och vaknade med förnyad glädje och tacksamhet över hur bra det gick med barnen.

Exet var jätteorolig innan jag kom för hur mycket det skulle röra om med att jag träffade barnen och åkte, att de skulle bli oroliga och hon skulle bli körd i botten. Det är ju en sund tan ke, och efter att vi kom överenns om att jag bidrog med en tusenlapp i barnvaktspengar så trodde hon sig orka. Konstigt hur pengar ger kraft! Men, min känsla var och är att barnen anpassar sig efter vad som är, och genom att prata om när jag kommer tillbaka och på sås ätt undvika övergivenheten som verkar vara exets demon, ansåg jag att de jobbiga känslorna som kom upp efter första besöket inte skulle komma efter det andra. Givetvis blev jag tillsagd att jag inte visste hur saker och ting fungerade, att jag genom att jag övergett dem inte visste hur mina barn reagerade o.s.v. Jobbigt, men...

Nu sitter jag här med facit i hand. Och jag skall inte slå mig för bröstet. Men, faktum är att jag, hans som övergav dem och inte hade kunskap om barnen av alla möjliga konstiga anledningar, faktiskt hade rätt. Barnen har redan anpassat sig till vad som är och livet ser nu ut som det gör för dem - och det verkar vara helt ok! Inga känslomässiga diskussioner om varför jag inte kan stanna, inga frågor om när jag kommer eller någonting. Härligt med att intutionen hade rätt, och att jag kan landa i att barnen kommer att kunna hantera detta. Livet ligger nu mera öppet känns det som.

Så, trygghet i magkänsla ser ut som om det är en av läxorna jag måste ta till mig. jag har en sund syn på vad mina barn behöver och är en ganska ok förälder, även om jag inte är så nära som jag önskat.

Den andra saker som slagit mig är att det är dags för mig att stiga fram i rampjluset lite mer i jobbet. Jag har under de senaste åren stått bakom många roliga nya företag och hela tiden blivit blåst tackvare att jag inte haft allmänt support för mina ideer. I fredags startade så en ny fas i mitt arbetsliv. Jag blev befodrad och fick denna utmaning lagt i mitt knä. Så, enormt skoj och utmanande, men nervöst och kittlande på samma gång.

Skall till Malmö i veckan under några dagar. Ser även ut som om jag under denna månad skall resa till England också. Skoj att få röra på mig, men jag måste vara försiktig med kraften, speciellt nu efter det att jag varit sjuk.

Kram på er!

Kontroll på läget

Hej alla.
Nu är jag så hemma igen. Eller, jag har ju varit hemma i några dagar, men jag har legat i feber och kännt mig som en sorglig trasa och tyckt synd om mig själv. Men, sånt är livet.

Känner mig tacksam för det arbete jag lagt ner på att jobba igenom de svåra saker jag känner gentemot barnen, för idag känns det ganska bra med allt. Livet går vidare. Och jag fixar detta. Skall åka tillbaka i Juli som planen ser ut, så jag ser fram emot det.

Skriver mer sen, men tack för alla fina tankar och omtankar.:-)


P

Tacksamhet och glädje

Nu har jag sagt farväl igen. Planen säger att jag skall åka tillbaka hit i Juli för att träffa barnen, så det är inte allt för långt borta. Men, aj aj aj vad det gör ont i mitt arma hjärta just nu.

Efter en dag fylld av kramar, lek stoj och stim var det i alla fall tid för ett adjö till slut. Givetvis så hade exet inte hållt sig till planen, utan planerat in ytterligare en utflykt då jag skulle få ha barnen under några timmar på eftermiddagen. Helt plötsligt var det en fest hos en kompis där hon försöker att hitta surrogat morföräldrar där hennes egen mamma inte kan ge någon familj till barnen. Jag sa nej till att följa med, utan bad om att få möta dem innan middagen och fick en halvtimme med barnen innan middagen.

Vi la lite pussel tillsammans och brottades på golvet lite. Stora leenden och jag tänkte verkligen på att inte visa för mycket sorg och ledsenhet med tanke på dem. Men på vägen från huset där de bor och hostellet satt jag på bussen och de började göra så hemska ont. Jag kände hur hela min kropp domnade och jag bara ville fly. När vi passerade sextonde och mission som är ökänt för komersen som pågår där slog dig mig hur lätt det skulle vara att fly. Men med guds hjälp kom jag till hotellet och har nu suttit en stund och landat. Det är ok, det är så här livet ser ut. Dom små liven vet att pappa tycker om dem.

Jag önskar inte denna pina till någon, inte ens mina värsta fiender. Det är så svårt att vinka adjö och veta att det tar 3 månader innan jag får krama dem igen. Men jag kan klara detta. Jag är en stark människa som inte glömmer målet. Jag klarar allt jag bestämmer mig för, och jag har bestämmt mig att klara denna skillsmässa och återfå min rättighet att få vara med mina barn. Jag hoppas att jag skall kunna få 6 veckor om året med dem där exet inte är med och stör och styr. kanske nästa sommar kan de komma med mig till Sverige och tillbringa några veckor hos farmor ute på landet.

Jag drömmer om att få ta River i handen och gå ner efter vägen hos morsan en sommarkväll och meta i tjärnen bredvid. Sitta där och prata om saker och ting och titta på flötena ihop. Kanske saffi också vill följa med en stund. Det är målet, det är min önskan. Om jag gör det jag skall och står kavr kommer det goda att komma till mig. jag är övertygar att så länge jag inte kliver på eller i, så kommer jag att bli överraskad över de belöningar som komma skall. Det är denna tanke som just nu får mig att orka, våga och be om guds hjälp att göra för mig det jag inte kan göra själv!

Oj va jag älskar er mina små härliga barn. Pappa älskar er!!!

God morgon

Hej,

Allt är bra här med mig. Har fått tillbringat mycket tid med barnen de sista dagarna. Det börjar kännas som om jag får en härlig tillstömmning av goda känslor och lycka.

Va och spelade baseball med River och Saffi i morse, och fick glida om kring runt bernal heights och känna mig riktigt ansvarsfull. Vi stannade för kopp kaffe, lite juice och en bulle. Precis som vi brukade göra.

Det börjar kännas att jag är på väg hem. På Måndag morgon är det dags. Jobbigt, men skönt. Jag har haft lite hårda diskutioner med exet om saker, vilket gjort att jag längtat hem till mitt och tryggheten.

Kram på er alla.

P

Trött idag

Hej,

idag är jag riktigt trött. Jag tillbringade eftermiddagen igår med River hos hans terapeut och fick prata lite om vilka svårigheter han har. Mitt ex var med och sitter med all kunskap och har inte pratat med mig. Hon har under lång tid vetat om att River kommer behöva assistans i skolan, per terapeutens rekomendans, och har inte berättat något.

Det var jättejobbigt att processa allt på samma gång som jag blev frustrerad över hennes användande av informations makt för att skapa dåligt samvete. Jag fick kastat i ansiktet, med dålig attityd att jag kanske borde fråga mer, eller inte borde lämnat dem... Men oj vad jag får bita i tungan ibland.

Jag sov 10 timmar i natt, vaknade med spänningshuvudvärk, kände mig riktigt i obalans. Tog mig till ett möte runt lunch och har sedan dess fäktats med tankar om flykt undan känslan. Alldeles nyss så skrev jag ett brev där jag tackade för hennes försök att lösa hans problem, höll med om att vi borde kommunicera mer runt detta och tackade.

I stället för att gå rätt på, och påpeka alla fel och brister som till slut kommer att knäcka människor omkring mig, måste jag erkänna min maktlöshet för dem, bestämma mig för vad som är mitt ansvar och göra det efter bästa förmåga. Jag tror att det kommer att fungera, det känns då så just nu! jag känner i alla fall en lättnad från min "obsessions to use".

P