Vemodets tunga

Känner mig tom. Ensam, övergiven och trött. Saknaden är så gigantisk stor att det inte finns begrepp som förklarar hålet inom mig.

Klockan är halv 4 på morgonen och jag ligger vaken med jetlag. Har halsont, känner mig dagvill och kan inte slå av huvudet för att sova.

Saknaden, sorgen och tomrummet som blir efter varje avsked blir inte lättare, snarare tvärt om - det blir svårare och svårare att skiljas från mina barn. Att se deras små hjärtan krossas återigen. Att se deras sorgsna ögon söka efter svar. Blicken som läser mina avsikter och sorterar deras små känslor och undrar varför? Varför överger pappa mig igen? Varför får inte jag behålla min pappa som andra får? Varför kan du inte stanna pappa?

Jag märkte denna gång att det blir svårare med åren. Deras mognad gör att frågorna blir direktare, dialogen mer känslosam och kopplingen djupare. Detta var det svåraste avskedet hitintills.

Nu ligger jag här. Ensam, trött och sjuk. Tankarna flyger igenom huvudet, störtar fram i raketfart. Känslorna åker på sin berg-och-dalbana och jag försöker fly ifrån, gömma mig, glömma för ett ögonblick.

Jag gör tvärtom. Jag skriver som det är. Jag låter min sorg bubbla upp. Växa, visa sig och skrika ut sin lidelse. Det känns som jag skall spricka.

Varför undrar jag? Varför gör jag så här? Är det rätt beslut?gör jag det för min skull, deras skull? Vilka motiv och anledningar har jag?

Det är svårt att veta vilka beslut som är rätt. Det är omöjligt att i förväg veta hur det blir efteråt.

Jag vet i alla fall att min kärlek till mina barn är starkare, större och kraftfullare än något annat jag känt. Jag är beredd att gå över vatten, flyga över hav och offra mycket för dem. Jag vet det.

I dag är det sorg. I dag är det ledsamt. Jag är tom och saknar. Deras ord, deras små händer, deras små kluriga förklaringar ekar i mitt huvud och känns i mitt hjärta. Jag måste acceptera det först och inte fly, sen får vi se vad som händer sen. Antagligen studsar jag igen, cykeln börjar om. Mötet blir fantastiskt och vi lever vidare på detta sätt länge ännu. Men min kärlek växer sig starkare.

Höjdsjuka och lyckorus

Nu börjar besöket lida mot sitt slut för denna gång. Massor av kramar, diskussioner och känslor har berört och etsat sig fast.

San Miguel Allende, staden dom bor i är en helt fantastiskt vacker plats. Finns på FNs världsarvslista och hör verkligen hemma där.

Massor med kullerstensgator, konst och vackra miljöer.

Han med lite sol och bad i Zihuantanejo också - ett ställe jag varit i förut och truvs som fisken i.

Nu (i morgon) bär det av hemåt. Kanske är jag lite vuxnare, lite modigare, lite mer lycklig? Jag vet att jag kommer vara ledsnare i alla fall. Mina barn växer sig stor och jag älskar dom med hela mitt hjärta!