Ibland är det ok, ibland inte - idag är det helt ok. Jag börjar faktiskt förstå lite hur det fungerar inom mig. det börjar kännas lite som det är en del av mig som är ok.
Länge gick jag omkring med en tomhet inom mig som jag inte kunde sätta namn på eller ens känna på. Jag agerade i ett flyende agerande hela tiden. Nytt, nytt - nya platser, nya jobb, nya människor, nya kläder; ja du fattar! Nya saker tog tillfälligt bort tomhetskänslan inom mig och jag stannade aldrig upp för att ta itu med det jag kände.
Det gick ofta till absurditeter där mitt beteende var grunden till min ensamhet. Jag knöt inga band med folk, jag utnyttjade förhållanden till att glömma mina känslor. I längden kom dock känslorna tillbaka, och jag drog så att säga vidare i jakt på substitut.
Numera börjar jag bli varse om vad som pågått så länge och tvingar mig själv att stanna upp när den så välkända känslan kommer upp igen. Jo, för så är det, känslan har inte försvunnit för att jag jobbar mera aktivt med mig själv, nej den finns där och kommer med jämna mellanrum. Men, skillnaden är att jag först och främst inte är rädd för den. jag vet att det är en del av mig, och jag väljer att acceptera den. Men, skillnaden kanske mest känns när den sitter där och slår på mig. Jag är ok med utanförskapet och känslan av att inte höra till. Jag accepterar att det är så här och kan faktiskt skratta lite när den dyker upp. Ungefär som en gammal vän som gör sig påmind och visar sig.
Jag är ok med att känna mig ensam. Jag har många fina vänner runt mig och tillbringar mycket tid med dem. Men, även om det är så kommer känslan med jämna mellanrum. Ibland även när jag är bland mina vänner. Så även idag. Jag satt med en gammal gammal vän från tonåren som jag inte träffat på 15-20 år (Tack facebook). Mitt i alla goda diskussions ämnen och minnen så slår så känslan till. Jag vill bara bort. Jag vill isolera mig och gömma mig i min självömkan. Konstigt hur det blir. Men, jag bet ihop, satt kvar i en halvtimme och gick sen vidare till en annan gemenskap. Pratade dock inte om det, men jag berättar ju för dig!
Livet är nyckfullt, fyllt av spännande avkrokar i känslornas värld - det slår aldrig fel.
3 comments:
Du har ju ändå kommit en bra bit på väg när du har insett det eller hur?! Sen får det väl ta sin tid tills man kommer till nästa stadie/fas. Hoppas att du har det bra i Götet iaf :)
Tack för din fina kommentar, den stärker! Jo, det har varit ok här i gbg. kanske lite ensamt, men jag är ju van så att säga...
Jag är glad att du inte längre är rädd... Rädd är åter bara en känsla även om den känns. Men att gå genom livet utan känslor funkar ju inte heller. Jag tror på dej :)
Post a Comment