Facebook och jag har gått och blivit ganska goda bekanta. Detta både på gott och ont. Jag har fått tillbaka kontakten med folk jag inte haft någon kontakt med - och jag har fått kontakt med folk jag inte haft kontakt med av en anledning.
Så idag så upptäckte jag en kvinna som var min första och hitintills största kärlek. Vi var ihop när jag var 17 -21 eller så och det var ett riktigt stormigt förhållande. Men, hon har kommit och betytt mycket i mitt inre - då hon representerar den period jag gjorde hemska val och valde bort henne.
Vi har synts ibland och hejjat - men det har legat i mitt samvete att jag måste finna ett sätt att göra gottgörelse när jag är redo, speciellt till henne.
När mitt äktenskap började fallera för 3 år sen, och jag besökte Sverige messade jag henne och villa ha någon form av kontakt. Hennes svar var att hon inte kunde ha det, och jag accepterade detta.
Men, så idag dök hon så upp igen på Facebook. Jag har med jämna mellanrum kollat efter henne, men nu var det nog ett halvår sedan. Givetvis bad jag om kompis bekräftan, och sen är jag nu utelämnad till hennes avgörande runt detta.
Om hon står kvar där hon gjorde för 3 år sen, kommer hon att säga nej och strunta i det. Om saker har ändrats blir det förnyad bekantskap - men poängen är nått annat. I själva verket handlar det inte så mycket om henne. Jag har ingen avsikt att gå tillbaka och försöka göra om, prova eller på annat sätt älta i det förgågna. Jag är rädd bara.
Jag är rädd för att inte vara accepterad. Jag är rädd att jag inte är bra nog. Jag är rädd att mitt förflutna har stängt dörrar för min framtid. Mest av allt kanske jag har mycket dåligt samvete som spökar - speciellt mot denna kvinna. Jag valde något annat framför henne och sa det till henne. Jag kommer så väl ihåg stunden när hon gav upp på mig och stängde dörren till fortsatt relation. jag kommer ihåg mitt tokiga agerande och de klavertramp jag gjorde. Jag kommer också ihåg min svartsjuka som höll på att ta kål på mig innifrån.
Kanske är detta vad som skall hända just nu. Jag får ett tillfälle att möta mina tankar och känslor. Jag får känna på mitt samvete och möta verkligheten. Tack än en gång du speciella människa som dyker upp i mitt liv när det behövs. Kanske är det inte så viktigt att bli vänner på Facebook, men i mitt hjärta är jag redo att säga förlåt och ge plats för försoning - speciellt inom mig, för mig.
No comments:
Post a Comment