Livet känns härligt idag. Efter ha fått tillbringat en vecka med barnen och återinträtt i deras liv, känns det som jag åter funnit min mening i livet.
Jag var jätte nere i julas, och trodde inte riktigt att jag skulle orka med. Livet kändes som det var för tungt och jag började känna på att flytta tillbaka till San Francisco för att längtan till barnen var så stor så jag trodde jag skulle dö.
Men, jag höll ut och gick igenom det hela. Kanske inte riktigt med högsta betyg, men med flaggan i topp och känslorna i behåll. Jag känner väl kanske idag att jag borde ha gjort lite annorlunda, men gjort är gjort och kommer aldrig igen.
Men, nu så - efter att ha fått tillbringat denna vecka med barnen här i San Francisco så känner jag att det är dags att ta hand om Patric´s behov. Barnen mår bra, de kommer ihåg pappa och jag kan komma på besök med jämna mellanrum och de är ok.
vad jag kanske inte riktigt såg innan var att jag vägrade att släppa in någon i mitt liv som kunde ge och hjälpa med att skapa glädje, närhet, trygghet och kärlek.
Det är ganska konsigt hur människan fungerar, då barnens behov är först och främst, då sätter jag mina helt åt sidan och lever i ett vakum för att vänta och se. Nu när jag varit här och fått den där påfyllningen av deras kärlek och värme så saknar jag en partner. Nån som jag kan busa, drömma, leka och gråta med. Nån som kanske ser mig och mina strider och får mig att känna lugn och harmoni. Nån som vågar säga älskar dig när jag är arg, n¨n som stryker mig på kinden när jag är ledsen. Samt nån som vill sova sked med.
Livet tar mig på en massa prövningar. denm senaste varade i 11 månader som höll mig borta från mina barn. Men efter denna vecka så känns jag hel igen och jag kommer att växa av detta. jag känner mig fylld av kraft och värme som jag nu vill dela med någon annan.
Undrar vem det är?
No comments:
Post a Comment