Lider mot sitt slut!

Det är tidig morgon här i San Francisco och jag vaknade med den där välkända klumpen i magen. I morgon lämnar jag barnen för denna sommar och tomheten kommer göra sig väldigt påmind.

Jag är van med detta. Det är inte så farligt och är något jag vet hur jag skall hantera - men det gör inte känslan mindre påtaglig och stor!

Sommaren har varit fantastisk. Barnen har njutit, lockat fram massor av skratt och skapat minnen för livet i mig! Deras skratt kommer att eka länge i mitt huvud, känslan av deras kramar kommer att sakta ebba ut. Deras frågor kommer sitta kvar och svaren kommer fortsättas att besvaras inom mig.

Jag är väldigt tacksam för dessa veckor. Jag har fått sett dem växa enormt mycket bara på några korta veckor, fått trösta dem när dom saknat, fått plåstra om dem när dom skrapat sig.

Det är viktigt att framhäva detta nu när jag blir ensam igen. Nu nr det blir tyst och tankarna och saknaden kommer. Jag önskar så ofta att det sett annorlunda ut. Önskar att min relation med exet varit mer samarbetsvilligt. Men, så här ser det ut nu. Jag miste förhålla mig till verkligheten och lära mig se den som den är, inte som jag vill att den skall se ut.

Jag ser i detta vilka konsekvenser det har i mig. Jag riktigt känner hårdheten komma. Skyddet som får mig att härda ut och överleva. Konsekvensen är lite svår att hantera. Jag får en sida inom mig som inte riktigt har råd att vara sårbar, en sida son behöver stabilitet och lugn. En sida som behöver förutsägbarhet och trygghet.


Jag vet att detta är dilemmat i mitt liv. Jag böjer ödmjukt på nacken inför detta och inser att jag inte kan förändra vissa omständigheter. Jag miste acceptera och hantera detta för att klara mig. Jag vet att jag även denna gång kommer att klara av detta och hantera situationen p bästa sätt.

Jag kan sakna den modiga och starka partnern som kanske finns för mig i detta. Att varje gång göra detta helt själv utan att få krypa in i en famn och bara känna, inte få dom där strykningarna på huvudet när jag vilar i någons famn eller nån som stryker bort mina tårar när jag gråter är jobbigt. Ingen kan bära mitt ansvar i detta utom jag. Jag vet det! Jag bara saknar någon som lyssnar, känner och står där och möter mig för en gångs skull.

Jaja, känslor är svåra att bena ut. Längtan likaså. Men, jag är mitt i det och måste lär mig att uttrycka mina behov, oberoende av andra!