En timme till semester! Jag åker i morgon och känner i hela min kropp hur det spritter av glädje och känslor. Det är nästan så att tårarna kommer i rent lyckorus. Jag vill krama och pussa på mina barn.
Igår så var jag tvungen att gå på en långpromenad för att skingra mina impulser. Dels har jag lovat mig själv att låta L få vara ifred, dels känner jag att jag flyr från mina känslor genom att bli besatt av situationen med henne. Vill söka, gräva, få svar och känna mig älskad och omtyckt. Visst, så är det generellt, men just nu handlar det lika mycket om att jag nästan är hos barnen och vill matta ut känslorna genom att få utlopp av det i annat. Vet inte om det håller ihop när jag förklarar det, men i alla fall.
Jag gick i 3 timmar igår. Södermalm var inlindat i en vacker sommarskrud och jag gick längs vattnet hela vägen runt. Kände att jag för varje steg jag tog återfick en liten del av mig själv och hann med att hämta hem mig i min vördnad, självrespekt och vision. Det är svårt att bli lämnad. Det öppnar upp lite djupa sår som ingen riktigt är ansvarig för, eller kan göra något åt. Det är helt enkelt lilla jag som kommer fram och visar sin rädsla för den stora världen och dess utmaningar. Han påminner mig om mitt förflutna och de saker jag aldrig förstod eller fick svar på. Det är inte alltid som det går att hantera detta så enkelt, men jag börjar bli mycket bättre på det.
Men, mot slutet av promenaden och under den timmen jag satt mig ner hemma innan jag gick och la mig var väldigt skön. Jag bjöd in längtan och kände på känslan att få känna mina barns händer runt mig i en kram. Jag kände på deras ord och deras blickar, deras undran och deras upptäcktsfärd i livet. Möjligheten av att få dela mina barns tid, om än så lite som jag idag gör är en gåva jag känner oerhörd tacksamhet för. Det är inte självklart att jag kan göra detta, jag känner att jag kommer ihåg hur det såg ut, och hur väldigt nära det var många gånger att jag aldrig skulle fått denna möjlighet som jag får i morgon. Jag är tacksam för mitt arbete med mitt och de sidovinster som kommer med att leva livet på livets villkor.
Jag kände även igår att jag står mig stark i att bli lämnad och vill stå kvar ett tag och vänta. Spelar liksom ingen roll vad hon väljer, jag gör det för min skull och bejakar de känslor jag har. Tror det är ytterst viktigt att se sobert på situationen i och för sig.; att låta verkligheten växa fram med den tid som passerar och lämna framtiden till sig själv. Jag fick, och kommer att få under de kommande veckorna, mycket tid att se på situationen och processa min verklighet. Kanske låter det som om jag överarbetar eller överprocessar - men det känns som det är det jag behöver. Jag tänker inte så mycket på vad som hände, om jag gjort nått fel eller nått sånt, snarare hur det känns i mig och hur jag står i min rädsla runt att bli lämnad. Jag har aldrig haft möjligheten riktigt att fundera på detta, så det är liksom en gåva som kommer precis då när jag är kapabel att fundera på den. Jag griper an den med tillförsikt och försöker se vad som kommer inom mig. Samtidigt väljer jag att inte skriva kärleksbrevet som jag formulerade i mitt huvud - det kan gärna vänta ett tag.
Nu skall jag gå och luncha med Tessan. Hon skall föda barn inom några veckor och är en mycket vis människa. Hon känner även L, men jag har bestämt mig att inte riktigt peta i saker den vägen - nej det som gör att jag ser fram emot vår lunch är att hon för nått år sen stod i min situation och valde att vänta på en människa - nu skall dom få barn och allt verkar ha blivit precis så där bra som det kan bli när man vågar chansa. Jag har mycket att lära när det gäller att skala av känslor och se essensen i vad som verkligen är och inte klä om den i rädslor och sen agera på dom.
Det slog mig att jag håller på att växa. Jag är på väg mot en mognad som handlar om djup respekt och ärliga känslor.
Glad sommar...
No comments:
Post a Comment