Hemfärd

Jag gör detta om och om igen. Skapar starka band som sedan skall paketeras in i minnet och förslutas till nästa gång.

Öppnar upp och stänger ner.

Det är inte så jobbigt som det låter, det är bara sorgligt och ledsamt.

Att få älska mina barn så otvunget, att få två små ekorrar som kryper upp i min ang vid halv 6 på morgonen för att dom vill vara nära är gåvor som jag håller djupt inom mig. Jag uppskattar och värderar dom högre än något annat.

Jag tar sorgen för dom ögonblicken. Jag är stark nog att hantera detta.

Sorg är inget farligt, det behöver bara tid att läkas, ebba ut och sorteras in i känslominnet. Jag vet det.

Nu skall jag hem till ensamheten och fortsätta att vandra på min väg. Jag vet inte vad jag har för mål, men det blir bättre och bättre i min tillvaro i alla fall , så jag måste göra nått rätt.

Stänger ner mina känsloyttringar utåt ett tag, det blir fel om jag blandar sorg och längtan. Det blir fel om jag söker efter någon annans läkande för mina sår. Jag tror inte heller jag har några sår som behöver läkas, bara sorg som behöver bearbetas. Det är en del av livet.

I morgon eftermiddag när jag landar i Sverige, då vid 5 får jag sätta på mig kevlarrocken ett tag. Skydda mig, vårda mig och sedan ta en titt p tillvaron och bestämma mig för vad jag behöver.