Så var jag tillbaka i SF igen. Barnen har sovit hos sin mamma i natt och vi skall snart ses igen. Har denna gång fått lov att hyra ett rum på ett hostel för 3 personer, men det skall väl fungera det med.
Barnen får lite äventyr och lite mysigt med våningssäng och så. Dom hanterar nog det bättre än vi vuxna i alla fall.
Känner mig ganska tom på insidan. Skrev ganska utelämnande om hur jag känner igår. Känner att det får tala lite för sig självt. Jag är ganska öppen med mina känslor, och kände att jag kanske är lite för öppen ibland. Skall inte ohämmat hänga ut oreflekterade rädslor kanske - jag behöver inte det.
Men, men.
Funderar annars på det mesta i livet. Skall försöka ta en 10 mila vandring längs El Camino i Spanien under hösten. Kanske i slutet av september eller så. Behöver finna vägen inom mig igen. Framförallt handlar det om jobbet och trycket som kommer med att jobba med riskkapital och investerare som dagarna i ända trycker på och vill ha mer resultat. Jag lyckas i och för sig ganska långt utöver alla förväntningar, men jag blir alldeles för tom av det. Det blir som en motreaktion i mig som nästan gränsar mot ilska för att det är så många smådetaljer som gör mig riktigt irriterad i stunden - men i det stora är det min väg som är vägvinnande. Jag borde ha lugnet och veta att jag är rätt ute - men det är svårt när stressen och pressen är så brutal.
Sen funderar jag en hel del på det att barnen skall bo i Mexico ett helt år. Dom flyttar till San Miguel de Allende i nästa vecka och har väldigt lösa planer på situationen. Dom skall gå i en internationell skola som är ganska tuff i akademiska krav, och eftersom det blir allt mer klart att sonen inte riktigt är i par med jämnåroga är jag väldigt orolig för utslagningen. Dottern kommer klara sig väldigt bra. Hon är tvärtom mot sonen - går i förskolan och läser, skriver och räknar redan. Hon ligger tydligen på en 3-4 klassarens nivå innan hon ens börjat skolan. Det beror väl kanske mycket på den extra hjälp som sonen fått i alla år med dottern sittande bredvid och insupit allt som sagts i en längtan efter uppmärksamhet. Lite sorgligt, men så är verkligheten.
Annat som snurrar är att jag längtar efter att köpa hus eller tomt. Just nu är det lite dragning mot Leksand, eller i närheten. Jag har sett några intressanta objekt, en tomt med milsvida utsikt och ett hus som skall halvfärdigt i en renovering runt om kring Leksand. Men, men - jag agerar efter teorin att man måste våga släppa upp drömmarna för att kunna hitta det som är värt att offra för och gå all in på. Vi får se hur det går - det är mer en affärsrelation till det ännu. Jag letar bra affär med logik snarare än att jag måste bara ha nått! Sunt och avvägt - och utan färdiga måsten. Det är lite så jag fungerar - jobbar fram bilder genom drömmar och dagdrömmeri - avväger det mot logik och vilja att skära bort annat. När det passar in så är det en kalkylerad situation som är väl genomtänkt och sitter djupt förankrad i mig.
Skall man sammanfatta läget så är det förändring på gång. Jag behöver inte bekräfta mig genom att bygga stora företag och dra in miljoner i investering. Jag behöver inte vara framgångsrik och i händelsernas centrum för att acceptera mig själv. Vad som tidigare varit en enorm drivkraft av revansch och bekräftan börjar vittra sönder allt mer. Jag vill hitta en plats, en relation, ett lugn och en mindre värld än den globala jojo värld som jag nu lever i med resor fram och tillbaka överallt hela tiden. Jag vill ha ett rött timmerhus med vita fönster och en lada på mitt gårdstun. Jag vill ha en sommaräng utanför köksfönstret och plats för många gäster som kommer och besöker mig hela tiden.
Jag är kanske inte kapabel att jobba med annat än att starta nya företag - det är ok, dom behöver kanske inte ha en global strategi och vara riskkapitals finansierade! Nej, lite mindre cirklar tack! Lite mer vänskap och närhet tack! Lite mer lugn tack!
No comments:
Post a Comment