Sitter i Stockholm och planerar dom sista två dagarna i Sverige med barnen. Känns lite vemodigt och sorgligt - men på samma gång så är jag genomlycklig och känner mig otroligt uppfylld ända in i djupet av kärlek och samhörighet med barnen.
Det är en gåva att få visa Sverige och få umgås med mina barn. Jag är tacksam för att livet ser ut som det gör och vet någonstans i hjärtat att omständigheterna kanske kunde sett annorlunda ut. Det är ingen självklarhet.
Barnen trivdes mycket bra i dalarna och hos farmor och Staffan. Livet på landet passar nog dom ganska bra.
Saffi som är 6 år har hanterat resan med glans, ibland bättre än sin 9-åriga bror. Han har i och för sig en neurologiska skada och hanterar världen lite annorlunda, men han har ju åkt fram och tillbaka 4 gånger.
Jag är också riktigt glad för hur jag hanterar situationen. Känner en stabilitet och grundlycka som gör att jag hanterar stress och utmaningar med glatt humör och, nästan hela tiden, vänlig ton.
Men, men - man är mänsklig och har sina stunder.
Idag skall vi åka på Gröna Lund och leka hejdlöst. Skall åka precis så mycket karuseller som det går och köra 5-kamp tills vi vinner något stort.
Känner att jag är nöjd med livet, klarar mig bra och trivs med situationen.
Tänker inte så mycket på min tidigare relation, det är utanför min kontroll hur framtiden ser ut. Jag står kvar i mina känslor och vill gärna, men måste släppa och betrakta.
På söndag så åker vi till San Francisco igen. Lång resa och rolig vecka. Barnen längtar nog efter sin mamma även om dom inte säger något.
No comments:
Post a Comment