Har börjat fundera på hur jag är sedd av min omgivning. Inte så där så att jag blir medveten och ändrar mig - nej, jag funderar på om jag är sedd som en tungsint människa med mörk personlighet.
Jag vill ju vara en förtrollade glad och lycklig människa. Jag har massor av humor och kan i mina glada stunder få människor att skratta väldigt mycket. Har förmågan att lätta på trycket i min omgivning, jag inte så att jag fiser och har en kiss och bajs humor - nej jag kan göra det lätt för människor i min omgivning att slappna av och vara tillbakalutade.
Men, så de senaste åren med skilsmässa, flytt tillbaka till Sverige och svårigheten att finna tillbaka till min personlighet efter att ha levt med en kvinna som fullkomligt åt upp min energi under 10 år har satt ett tungsinne runt min glimmrande personlighet.
Det är ganska enkla saker som jag inser vara vad det är. Men, jag tror ju också att i och med att jag kommit på detta har det vänt. Givetvis så behöver exet låta mig vara med mina barn lite mer. Samma sak när det gäller underhållet - domstolen måste sätta ner foten och bestämma så konflikten inte sitter fast i dessa båda saker längre.
Men, jag tror att jag börjar se ljuset i tunneln. Jag har börjat komma närmare andra och funnit en trygghet i att jag faktiskt finns där under skalet av sårade känslor, förlorad kraft och vilsekomna känslor i en ny värld.
Jag läste en blogg häromdagen där en människa sa att hon behövde kram, närhet och mer därtill - jag kan bara hålla med. Behöver massor av närhet just nu!
No comments:
Post a Comment