On the road again...

halla dar. Sa, nu skall jag aka buss till Saigon i morgon och spendera tva natter dar innan jag flyger hem. Skall faktiskt bli skont att aka. Jag ar less pa detta och har fatt det jag behovde - mycket vila och sinnesro. Det har faktiskt inte varit nagra problem med att halla mig klar, utan snarare en lugn och skon tid for mig sjalv.

Pa den goda sidan ar det storsta att jag faktiskt kunna gora detta utan att falera i massa skit och dumheter. Jag ar overtygad om att mitt beslut om att leva bara for idag ar ratt och det ar sa det maste vara for att jag skall ma battre. Ingen som helst oklarhet om det fungerar eller inte, pa mig gor det de och jag borjar skorda sidovinster. En semester pa detta satt var otankbart under en valdigt lang tid. alla pengar gick till annat och jag sag det inte som en investering. Nu har det blivit sa att jag klart och tydligt litar pa min formaga att ta mitt eget ansvar i alla situationer och trivs mycket bra med mig sjalv.

Pa den inte sa roliga sidan borjar det bli klart for mig att jag maste vara narma mina barn. Att sitta pa stranden och se foraldrar ga med sina barn skar som knivar i mig. Se dem sitta pa restauranger, plagar mig och jag marker hur jag skjuter bort mina barn for att klara av. Det ar inget jag vill - mina barn ar det viktigaste som finns och jag ser styrkan i mig sjalv komma for att klara av att bo nara dem. Detta kanske inte ar det roligaste, men sa ar det. Barn gar fore vuxna, och jag maste borja planera for att komma dit. Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst, men jag kan bara tanka mig en kraftig foralskelse och relation som det enda som skulle hindra mig. Men kanske ar det omojligt tack vare min langtan till barnen. Man kanske sander ut nagra signaler som gor att tjejer haller sig borta, vem vet?

Sa, med detta sitter jag sa i en prikar situation. Vad skall jag gora? Nar skall detr handa? Kommer det att handa? Finner jag nya tankar bakom hornet? Troligen, det verkar som att nar jag val skriver ner det jag kanner och tanker pa det sa oppnas det en ny lucka och kunskap och styrkor kommer till mig. Jag ar saker pa att detta beslut kommer att andras manga ganger - jag har inte tagit det annu! Men, jag har jattesvart att kunna se och orka kanna den pina som jag kanner nar jag ser en pappa ga med sina barn och prata och halla handen. Den oerhort tunga sorg som kommer och sjalvforaktet som bubblar upp nar jag star dar ensam och skor. Varje gang vill jag bara satta mig ner och grata. De ganger jag klarat av att lata tararna komma har inte lost det eller tagit bort kanslan nasta gang. Kort sagt sitter jag i ett skruvstad som bara mening och karlek kan vaga upp mot. Men, jag ar ju feg i detta for jag vill inte sara de omkring mig. Jag agnar jattemycket tid at att ta hand om andras kanslor, sa ar det!

P