Anletets svett...

Känner mig sliten efter gårdagens resa. Gick upp 4 och var hemma halv 10. Somnade ovaggat vid 22.30 och vaknade kvart i 7.

Vet inte riktigt hur jag skall åstadkomma sovmornar. Jag vaknar av att han som har sin borrfirma under mig kommer till jobbet halv 7 och slår i sin entrédörr. Det är vardagsproblem av värsta (minsta) sorten.

Men, men - åter till jobbet.

Jag skall idag fortsätta mina galna vecka och åka till Arlanda på morgonen och sen vidare till Grand Hotel på eftermiddagen.

Vart jag vill komma är att jag har så mycket möten att jag igår blev påmind om baksidan. Hos en kund, mitt i lunchen, kommer en herre fram till mig och säger hej. Jag kom inte ihåg vem han var. Han agerade som han kände mig och var nästan lite privat i sin kommentar om att han förstod varför vi var där och log lite illmarigt.

Jag hatar den känslan av att stå där som ett myntinkast med öppen mun och inte kunna koppla ansiktet mot en situation, plats eller namn.

Det är väl ingen stor sak - men jag är överstimulerad av mitt jobb. Massor med trådar ute, processer som jag styr och situationer jag hanterar. Alla anställda har sin utgångspunkt och förutsättning, och jag måste sy ihop processer, personligheter och länka det till alldeles inhumana målsättningar från ägare och investerare. Pressen är helt brutal och jag känner ibland hur trycket över bröstet blir alldeles sjukt hårt och att jag nästan får kippa efter andan.


Men, jag trivs i det jag gör. Jag är rätt i min kunskap och erfarenhet, det är det här jag kan. Jag kan växa bolag, jag kan hitta kunder, jag kan skapa arbetstillfällen för 15 personer och har tiodubblat omsättningen på 3 år.

Nu står jag inför nästa trappsteg. Den 1 oktober åker jag till England och påbörjar vår expansion i Europa. Den kommer snart att ske, vet inte när, men mitt jobb är att bryta ny mark och hitta nya kunder, definiera behovet, räkna på kostnaden, hitta personerna som kan göra markjobbet och investerare som betalar för kalaset.

Lite oroväckande att jag då inte på lunchen igår kunde placera den här personen som antydde att han var min vän.

Men men. Livet är inte jobb. Nu skall jag bearbeta min del i min spruckna relation och ta mig vidare i livet. Jag har lärt mig mycket, och är väldigt tacksam. Jag känner mig stärkt av sättet vi kommunicerade runt detta och ser med hopp hur det gett mig massor.

Svammel svammel så här mitt i veckan...