Livet på livets villkor...

Hur mår jag då? Jo, upp och ner kanske man kan säga. Lycka och tacksamhet under helgen och enorm frustration och en känsla av maktlöshet runt jobbet idag.

Det är lite så det är - fram och tillbaka, upp och ner mest hela tiden. Känner mig som inkastad i en karusell och vet inte riktigt hur eller vad jag skall göra för att hinna med mig själv i allt. I och för sig är det inte nått stort som behövs tas tag i, utan lite så där naggande, gnagande av en känsla som är obekväm. ...att jag inte riktigt hinner ikapp mina känslor eller mig själv.

Så...kanske dags att checka in lite.

Känner mig ensam. Saknar någon att längta efter och längta till. Ibland är det lugnt, men ibland slår det till och jag får en känsla av att jag inte riktigt kommer hitta en relation. Rädslan för att inte duga och att jag kanske slår lite för hårt på mig själv för att inte duga till att vara älskad. Jag vet att det inte är sant, men ibland så drar det iväg lite för långt och jag slår på mig själv.

Barnen...jag saknar mina barn och vill krama dom varje dag. Det gör ont i magen och jag gråter inombords. Saknaden är så stor att jag inte riktigt vet vart jag skall kanalisera ut det. Men, det är en period som jag känner igen och den kommer också att mattas ut lite. Om inte annat så åker jag till mexico under jul och får ta igen kramarna då.

Huset. Rätt så rätt är allt jag behöver säga. Sover som en gud, känner glädje för att få ägna tid och kraft på det och lugnet som kommer med att vara där är en av de bästa saker jag gjort för mig själv. Känns lite paniskt ibland med att ha tagit ett så pass stort beslut, men jag andas då djupt och låter det sjunka in.

Jobbet. Känns alldeles överväldigande just nu. Så mycket att göra och så stora mål att jag känner mig alldeles paralyserad när jag kommer dit och jag har ändå en enormt hög stresströskel. Jag måste allvarligt ta det lite lugnare för att landa i en mer hälsosammare situation, annars kommer konsekvenserna börja rada upp sig för mig. Känner en enorm frustration för att det inte klickar och att inte alla gör det dom skall. Jag har så mycket runt detta att jag nästan borde starta en egen blogg som bara handlar om att starta och växa ett bolag. Stora varningsflaggor viftar framför ögonen på mig och jag är rädd om min hälsa. Måste, måste skärpa mig runt detta.

Jaja, så är det. Jag får slicka mina sår och maka mig vidare i livet. Det är så här det är och jag är ansvarig för att ta fram det glada. Jag är den som gör mig lycklig och öppnar för det som står och väntar på att komma in. Livet på livets villkor...och jag är ansvarig.