Igår kväll höll jag på att göra nått som jag kanske fått ångrat i mig själv. Satt och skrev ett inlägg om att jag saknade barnen och sakta men säkert så gled jag bort från ämnet och hamnade på att spy ur mig mot en speciell människa. Ensamheten och längtan blev snabbt ett anklagande och en irritation över insikter om hur det återigen blev som det blivit så många gånger förr.
Jag skall inte ägna mig åt sånt.
Att sakna och känna att det blir tomt, långt till besöket och att jag är frustrerad över Mexicos bristande bredbandskvalite är en sak - att jag är lite knäppt på näsan i en relation är nått helt annat. Jag får inte blanda ihop känslorna, det känns fel.
Visst, en viss del av den kritik som jag kände och kanske känner är väl kanske riktigt och berättigad - vad vet jag. Men frågan är vad jag vinner på att vädra den i det publika medium som detta ändå är?
Faktum är att jag ser ett mönster i mina relationer och skuldbördan ligger därför på mig. Jag bör inte sätta mig i situationer där jag inte får plats som den jag är! Enkelt. Sen kan andra agera i ett mönster och jag tenderar att hamna i en sits som påminner om att jag står och dunkar huvudet i väggen, men det är mänskligt - jag förlåter mig själv utan omsvep.
Den konstruktiva frågan är istället vad jag skall göra annorlunda. Hur skall jag agera och kommer jag våga ställa krav som är bra för mig och bygger på en insikt om att jag i utgångsläget är en attraktiv och en helt ok man? Det är ändå det som är kärnan här, saken går tillbaka till mig och handlar uteslutande om hur jag värderar mig själv i en relation.
Saknaden efter barnen har en enkel lösning. Jag får åka dit när jag inte längre står ut med att vänta, även detta är enkelt.
Däremot är det lite krångligare att inse att jag inte står kvar i mig själv när jag möter kärlek och relation. Jag tenderar att glömma mina krav, tenderar att tömma mig i en längtan att passa in och framför allt glömma magkänslan. Det är väldigt allvarligt och är ett brott mot mig själv.
Jag måste aktivt lämna det förflutna bakom mig, ta det jag behöver och väga insikten om vad jag skall acceptera i mig själv och vad jag skall förändra. En insikt som börjar bli allt klarare är att jag förminskar mig i relationer och det leder till att jag tummar på min insikt och kunskap och börjar deala med mig själv om att jag kanske kan fixa, hjälpa, ändra och stå ut med saker som är direkt skadliga för mig. Det är inte bra.
En vän sa igår till mig att jag skall göra tvärt om. Vänd på steken och visa hela dig - det är ju det som är dig!
Om jag tänker efter hur denna relation då sett ut tror jag den skulle varit bra mycket kortare. Den raka feedback som ändå låg inom mig och skapade oro hade ställt raka krav om kommunikation, rädslor och känslor. Icke att förväxla med framtidsplaner eller löften - men öppenhet i känsla och rädsla.
Den som utmanar sin rädsla blir ofta överraskad över vad som döljer sig bakom den!
No comments:
Post a Comment