Gick upp klockan 4 i morse. Är på väg till Malmö över dagen på möte för jobbet. Lite för tidigt, lite för mörkt - men jag gick och la mig vid 21 i går så jag har sovit tillräckligt.
Fick stänga ner mina tankar igår mot L, eller snarare stänga ner processen i mig. Nu är det så här och jag går vidare.
Tyckte det var viktigt att skicka mina tankar och orda ut min tacksamhet för tiden som varit, samt fråga dom där svåra frågorna som brukat ställa till det i mig. Fick fina svar och kände lättnad.
Nu så, nu sitter jag med en rad erfarenheter igen. Sitter med mer insikt och har brutit igenom en stor barriär. Får nästan lite dåligt samvete för att det känns så här - men det kanske var dags att vi klippte av? Det hade kanske inte fungerat ändå? Livet runt omkring oss kanske inte tillät oss att vara med varandra. Ibland måste man acceptera vad livet berättar för en och böja på huvudet och ta sorgeprocessen.
Jag är inte rädd för den. Jag kan det. Jag vet hur man gör!
Hoppet som känns inom mig, glädjen över det andra i livet - huset och självkänslan - gör att jag inte riktigt behöver grotta ner mig i en massa "tänk om". Jag är nöjd. Jag gjorde precis det jag kunde och rörde inte till. Det är ok och jag är tillfreds med det.
Nu får jag bara hålla ögonen på mitt mående och göra det som behövs för att hålla den nya kunskapen vid liv. Bjuda in lyckan återigen och fokusera på det som ger kraft.
Jag är tacksam för den tid som var. Jag accepterar att omständigheter ibland skapar skillnader som vilja och önskan inte kan överbrygga. Jag accepterar även att jag duger som jag är, jag behöver inte vara någon annan för att bli älskad och att älska.
Jag ser med öppna ögon och inser att jag inte är rädd. Jag är nöjd med det jag gjort och försökt så gott jag kan!
No comments:
Post a Comment