Sitter och funderar ganska mycket för tiden. På mig själv, min omgivning, mitt liv och min historia. Kanske inte så djupa eller kritiska saker, snarare en påminnelse om planen och riktningen. Om valen och om förmågan. Vet inte om jag behöver ta nått beslut, lösa nån knut eller förändra speciellt mycket - men det är en rad reflektioner som poppar upp som är ganska nyttiga i alla fall.
Jag börjar inse att jag i valet runt mina relationer inte tillåter mig själv det värde jag kanske har. Jag vänder tillbaka till en värld som hör till mitt förflutna och därmed sänker mitt egenvärde. Jag lockas av drama, svårigheter och oklarheter. Min attraktion dras mot det omöjliga, mot det trasiga, mot det kaotiska. De senaste relationerna har aldrig haft nån chans att överleva en vacker dag, det trasiga, det svåra har legat som en förtrollning i början av varje förälskelse och samtidigt dolt rädslorna och litenheten i mig. När vardagen gör sig påmind dör konversationerna och olikheterna överskuggar alla dialoger. Jag måste börja våga ställa fråga om jag är värd nått bättre, nån större, nått annat!
Mitt liv behöver också förändras lite. Jag lever i en bubbla som stänger andra ute. Det är en vana jag har som levt med mig under lång tid. Jag gillar mitt eget sällskap, jag är bekväm med mig själv - men jag är också väldigt ensam och isolerad. Kanske inte som förr där skam och skuld skapade en olust att visa mig i det öppna, utan snarare en rasande fart i tillvaron runt jobbet, huset, alla resor till barnen och allt annat som gör att ingen följer med på tåget. Kanske är det jag som måste offra i detta läge för att öppna upp, kanske inte - vem vet? Jag är ganska avslappnad runt det hela, men börjar identifiera det mönster som ligger, och är faktiskt ganska uttråkad i tillvaron.
Det positiva som börjar stärka min självkänsla är insikten runt jobbet. Jag håller på att bygga ett system med bolaget som jag inte trodde jag skulle kunna vara kapabel att vara med att skapa. Jag växer varje dag i min roll, jag vågar styra mina medarbetare med en varligare hand och agera med säkerhet. Kände tidigare i år när relationen med L var som mest strulig att jag var väldigt tvär och konsumerad. Detta har helt släppt och jag har gjort de bokslut runt det, och som sedermera friade upp mig och gav mig den kraft som är min tillbaka. Måste vara väldigt försiktig runt detta framgent så jag inte dras in i nått liknande igen. Mina målsättningar börjar möjliga, min kreativitet blomstrar och min kraft växer sig oändligt stark igen. I bland känns det som det amerikanska kommer tillbaka, den där självbilden av att allt är möjligt och jag är kapabel så länge ödmjukheten finns med och jag inser mina begränsningar.
Vad har jag så för mål egentligen? Vem vill jag vara? Vart vill jag komma? Vem vill jag möta? Massor med frågor och nästan inga svar. Jag vet att jag vill möta någon som förstår min värld, nån som vågar se omvärlden på mitt sätt och utmana mig att se nya vinklar. Nån som är modig nog att prata öppet, bräckligt och stå kvar i oron tills svaret är klart. Nån som vågar stå i tvivel och titta på sin del i det hela. Möta någon som vågar lyssna utan att bära, nån som ser utan att döma. Jag vill se världen, jag vill följa mina barn i sin uppväxt och vara där så fort exet släpper taget. Jag vill inte bråka längre.
Oj va strulig den här texten var - men det är lite så det är nu. Jag skall åka till Mexiko på lördag och träffa mina guldklimpar som jag inte sett på 5 månader. Min saknad efter dom är så stor att jag håller helt på att ramla isär och gå i bitar. Funderingarna hoppar, skapar skuggor och lurar mig på villovägar. Längtan efter dom hindrar mig från att knyta an, våga öppna mig eller vara kapabel till att se. Jag är redo för dom med hela mitt hjärta. Jag har till och med accepterat att leva under samma tak som mitt ex för att ge henne pengarna som jag annars betalar för lägenhet. Jag känner mig kapabel att klara allt just nu, bara jag får krama mina barn.
No comments:
Post a Comment