Livets nyck...

Jag längtar efter mina fina barn. Om 8 dagar så beger jag mig till Mexiko och får tillbring nästan 3 veckor med dom. Sist vi sågs var när jag den 27 juli vinkade heldå i San Francisco efter några helt fantastisk sommarveckor i Sverige. 5 månader är en väldigt lång tid.

Vad har hänt sen dess då?

Jo, jag upptäckte att jag tittar efter kärlek på fel platser. De kvinnor jag dras till mäktar inte med det typ av liv jag lever, eller tittar helt enkelt på livet på ett fundamentalt annat sätt. Jag och relationer är inte en enkel sak. Jag får  väl dejta vidare så dyker kanske min prinsessa upp.

Jag har även varit sjuk i nära 5 veckor. Bihålorna har varit stora som basketbollar. Jag har ätit 2 penicillinkurer och fick en vanlig förkylning som tack för den sista kuren. Samma dag som jag tog det sista pillret så kände jag hur halsen började bli rosslig och att täppan kom tillbaka.

Jag har köpt ett hus. Eller, jag har blivit med hus kanske man skall säga. Åker från Stockholm till Dalarna mest varje helg och målar och står i. Nu kände jag att jag ville komma vidare där och bad en kompis kolla på väggarna på övervåningen medan jag är i Mexiko.  Sen är det bara golvet kvar innan jag kan flytta in på övervåningen. Skall bli skönt att kunna skapa en hemtrevnad med lite konst, riktiga sängar och mys.

Det som däremot gått som tåget är mitt bolag. Vi åtnjuter en succé som jag inte trodde jag kunde vara delaktig till. Kunderna strömmar in och vi står inför lyxproblem som är väldigt svåra. Anställer folk, planerar processer och försöker effektivisera både process och roller.

Om man skrapar lite på ytan så är det ganska självklart att relationer blir lidande med den typ av jobb jag har och den längtan som jag sitter med för mina barn. Kanske spelar även huset in där jag ägnar mig åt mitt i en introvert process som skapar lugn från jobbstressen.

Jag är väldigt duktig på vissa saker här i livet, men ack så börjar det bli väldigt påtagligt att jag även är lika värdelös på andra saker. Anknytning, sunda lockelser och balans är kanske självklart för andra - för mig är det som en enda stor grå massa. Ser inte lösningen, längtar efter den som lockar ur mig ur min lilla comfortzone och drar in mig i en sån där varm och nära relation som ändå är möjlig.

Jaja, nu är det dags att jobba igen.