Söndag morgon...

Skrev just ett inlägg som jag raderade, känner mig lite ambivalent idag. :-)

Det handlade om att tillåta mig själv framgång, men kändes lite som jag inte skrev med magen.

Checkar in lite istället.

Fick ett mail igår från exet om ekonomi. Hon ville att jag skulle sätta in fullt underhåll, även om hon flyttat till Mexico och utgifterna gått ner med 75%.

Kände att jag var tvungen att säga som det var; att jag inte har för avsikt att betala fullt, att jag väntar på en ekonomisk plan för utgifter per månad och att jag inte tänker betala för Juli tack vare att barnen var med mig hela månaden och hon inte hade några kostnader.

Jag har suttit i ett skruvstäd runt skuldkänslor för barnen i många år nu. Exet har utnyttjat detta maximalt i form av pengar och fått mycket mer än vad jag egentligen är skyldig. Men men, jag håller inte henne ansvarig för det förflutna, utan gör nu det jag måste och håller fast i en linje som handlar om dialog och samarbete för att komma överens om summan.

Som det har varigt så har underhållet legat mellan 12-13 000 kr per månad. Till detta så ligger det ca. 1000 - 2000 kr per månad i extra utlägg. Ovanpå detta så har jag var tredje månad åkt till San Francisco och hyrt en lägenhet som gör att jag och barnen kan tillbringa tid tillsammans. Kostnaden för dessa resor är ca. 5000 kr i månaden om man slår ut det per månad.

Som ni ser så har jag under de senaste 5 åren prioriterat över en halv miljon kronor i relationen med min barn. Det är i och för sig inte så att jag fått lov att låna ihop dessa pengar eller satt mig i skuld. Jag har kunnat gjort detta med nöd och näppe, och har hela tiden haft känslan av att det är på gränsen.

Men, jag har tröttnat helt på detta sjunkande skepp. Det finns inget stopp och jag känner mig så grovt utnyttjad i detta att det börjar blir för mycket.

Som grädde på moset så har hon nu valt att ta ledigt ett år och flytta till Mexico. Hon har i och för sig sparat lite pengar, men huvudinkomsten för detta år är baserat på att jag skall betala 12-14 000 kr per månad som dom skall leva på.

Jag försökte i början av sommaren att sluta betala det höga underhållet. Men hotelserna inför besöket i juli när barnen skulle få åka till Sverige tillsammans för första gången gjorde att jag under juni och juli betalade fullt för att slippa höra hennes hotelser och leva i oro.

När så brevet kom igår så skrev jag helt enkelt som det var: Jag kommer inte betala fullt, jag väntar på en ekonomisk plan och jag tänker inte betala för den månad dom var med mig.

Jag känner på mig att detta är det rätta att göra. Gränsen för vad jag klarar av har för länge sedan flyttats och åter flyttats bakåt. Känslan av att jag nu nästan ramlar baklänges och inte klarar detta har för länge sedan infunnit sig och nästan blivit norm.

Någonstans så ber jag för en lösning. Jag känner i magen att jag måste ta detta nu, då det nu finns chans att hon kan sätta sig ner och försöka hitta en lösning utanför domstolar och stämningar. Det är långt från San Miguel de Allende till San Francisco - och hon måste här samarbeta fram en lösning med mig.

Jag har inte för avsikt att strunta i henne eller barnen. Jag har fixat så jag kan skicka runt 8-10 000 kr per månad - men måste hitta ett beslut och ett samarbete som vi kan bestämma oss för innan jag börjar. Jag dras med känslan av att vara utnyttjad, vara svag och inte kunna stå emot hennes hotelser.

Kortsiktigt är det ok, hon har besparingar som gör att dom får mat och tak över huvudet.

Detta är min prövning. Jag har en stor läxa att lära i detta. Jag vill ofta fly från känslan och förlåter mig själv i detta. Jag får be om en lösning som fungerar för alla, och löpa linan ut i detta läge.

Som ni kanske förstår är detta svårt. Jag är ofta ganska fåordig om hur det verkligen ligger till och försöker ge sken av att det är ok. I grunden är det ok. Jag gör och har gjort mer än vad som kan krävas av en människa, och kommer fortsätta göra det som krävs. Men jag måste sluta vara ett offer för gamla synder och ställa mig upp och be om rättvisa. Jag måste stå kvar i oron för hur framtiden kommer att bli och jag måste ha tålamod i stormen. Jag tror på en lösning och jag känner att jag gör rätt. Jag har inte längre något jag behöver kompensera för eller betala mig ur - jag känner att jag gör rätt.