Överraskningar

Jag måste erkänna att jag är ganska trött på överraskningar runt barnen. Att få ta ställning till förändringar efter dom hänt, och behöva snabbt tänka igenom reaktionen för att inte agera själviskt och försöka väga saken i sitt riktiga ljus är väldigt påfrestande.

Det har varit ett antal gånger nu som jag fått relatera till: Medicinering av barnen, flytten till Mexico, terapi etc. I går så kom nästa - exet beslutade sig i Januari, när hon började planera Mexico, att sonen skulle gå om tredje klass.

Han har det svårt i skolan, ligger efter och hänger inte riktigt med. Hans förmåga att bearbeta kunskapen är efter, hans val att leka med yngre hela tiden och lärarnas försök att fånga honom pekar alla mot samma håll - han behöver detta.

Så, själva grejen är att det nu kommer i ett samtal sista dagen på första veckan på det nya läsåret. Ungefär som en lite bisak: "Åhh, han går inte i fyran, utan jag bestämde att han skulle gå om trean. Har jag inte berättat det för dig?"

Neeejjjj! Det är ny information för mig.

När jag satt där i bilen och körde mot dalarna så blir jag ju i tillfället påmind om det som varit. Hur min frustration över att behöva jaga information om allt från henne väcks till liv. Hur min misstro mot henne väcks och hur jag tidigare blivit så arg för situationer som detta. Filmer spelas upp och jag får om och om igen klappa mig själv på axeln för att lugna och trösta.

Jag gjorde på ett nytt sätt igår. Jag berättade för henne hur djupt besviken jag blir. Hur hon skapar en enorm misstro och hur jag misströstar för fram tiden. Jag berättade även, direkt, att det som nu kommer upp är en bred misstro om vad som annars pågår. Ljuger och duperar hon om allt? Är mina barn säkra med henne?

Jag berättade att jag särar på saker, sonen behöver detta och han trivs med det. Jag känner någonstans att det är ett bra beslut och han får en stor chans att komma ikapp. Så det är bra.

Men baksidan i detta är att jag nu sitter i en ny sits gentemot henne. Jag litar än mindre på henne och jag har väldigt lite förtroende kvar. Jag har nu även väldigt stora argument som omkullkastar argument i domstol om så blir fallet - vilket nu skiftar vår maktbalans. Tyvärr så måste jobb-jag fram lite mer nu. Jag måste kommunicera gränser och agera mer proaktivt i att kräva information, hävda vår medbestämmande rätt i och med den delade vårdnaden och stå upp för mitt lika värde i beslutsprocesser.

En annan sak som händer i och med detta är att insikten om att den som gör rätt får ofta saker serverade i sitt knä. Jag har fajtats i många år för att få henne att dela information om barnen. Vi har flera gånger suttit i domstol och fått domaren att statuera på pränt hur hon skall dela information, vad hon enligt lag kräver och hur det är viktigt. Jag har fått försvara mig mig mot massor av attacker i detta om att jag är orättvis som tar upp detta, om hur hon vill göra rätt och hur jag överreagerar.

Men, nu är det ju liksom lite svart på vitt här. Det faktum att sonen går om en årskull, OCH, att mina barn nu bor i mexico utan mitt medgivande i processen är liksom ganska kalla hårda fakta på detta. När jag lämnade barnen i USA efter sommarens besök så la hon fram ett papper för mig att skriva på där jag tillät henne att ta med barnen. Jag tror det var efter produktion av någon form av dokumentation för hennes klavertramp. Men, det är som det är.

Vad gör jag nu då? Jag sitter här tidigt på morgonen och bearbetar mina reaktioner i detta. Mitt straff blir ju att försöka återigen bygga förtroendekapital i mig och försöka acceptera situationen utan att straffa barnen genom att bråka på exet. Det lönar sig inte att skälla, agera ut eller straffa - gjort är gjort. Det finns ett bra engelskt or - recentments, känslan när man får hat eller bitterhet mot sen situation eller människa. Jag kan enkelt säga att jag recent exet som människa. Hon är inte snäll.

Jaja, åter till nu och mig. Jag mår bra, barnen mår bra och jag försöker hitta lycka och tilltro i tillvaron. Jag vill möta en speciell människa och gör allt jag kan för att vara modig nog att höra vad hon säger till mig i våra möten. Jag tycker det går bra och jag känner mig stolt för att jag gör vad mitt hjärta önskar - och inte gör det min rädsla försöker få mig till.