Hösten är här...

Eller nu ska jag kanske ta det lite lugnt, värmen är kvar och det är eftersommar - vad jag försöker säga är höstinspirationen har kommit!

Är på väg till skåne på jobb i två dagar och känner att jag faktiskt är inspirerad. Känner att det skall bli en utmaning och att jag ser fram emot att få övertyga. Känner mig lite laddad.

Hade ett samtal i går kväll som jag inte kan lägga åt sidan riktigt. Känner glädje och rädsla i samma ögonblick. Att våga säga som det är och stå kvar är stort, att erkänna sin rädsla är ändå större! Det var lite så det blev - en öppen dialog om rädslor - utan att dom fick styra. Det känns väldigt bra att få vara mänsklig, att även få vara mottagare av mänsklighet.

Om jag vågar erkänna att jag flyr genom att fastna i en karusell av direkt bekräftan för att slippa känna på rädsla och saknad. Om jag vågar stå kvar i spegeln och se hur mina mönster vill öka farten för att slippa stå kvar och känna rädslan för att bli övergiven - Vad händer då? Vad får jag då?

Jag vill hitta svaret på den frågan...