Nu är klockan 5 på morgonen och jag har sovit en halvtimme i natt. Precis som jag ställt tillbaka dygnet och fått en jättebra natts sömn igår så damp det ned ett kuvert i lådan igår från exet.
Nu hotar hon med stämning igen för pengar. Hon vill ha alla uppgifter om företaget, arvet efter pappa och massor med grejer. Jag blev så arg att jag skakade. Fick ont i kroppen och kände hur jag fick hur mycket adrenalin som helst. Så, när River gick och la sig var det inte å tänka på att sova. Jag låg och läste en stund, sen försökte jag släcka. När det blev mörkt så kom ältandet. Hur skall jag göra, vad kan jag göra och så vidare. Frustration och vånda. Ilska och hämnd känslor.
Jag är helt slutpumpad på denna process. Den har pågått i 2 år och kommer mot sitt slut nu. Jag skall när jag kommer till USA registrera papper i rätten och få ett datum för förhandling. Sen känner jag att jag inte bryr mig om hur det blir, bara det tar slut.
Det är två saker i det hela som är grejen - bodelning och underhåll. I och med att exet har vägrat att acceptera underhållet så är hennes frågor en blandning av detta. Hon försöker baka ihop frågor om inkomst med tillgångar och det är en salig blandning av alltihopa med mer eller mindre orealistiska frågor som bara fortsätter att komma.
Jag skall i alla fall göra slag i saken nu när jag kommer dit för att komma igång. Det är helt otroligt hur mycket detta tär på mig. Oron i magen har sönder mig och sömnen är borta. Jag är irriterad, orolig och får mindre och mindre kraft.
Men, jag tror att detta är den sista hårda fasen i alltihopa, och tror att det är hennes sista suck. Jag har bestämt mig för att neka till de saker jag anser vara orelevanta och be henne söka relevans hos en domare, så vi en gång för alla får svar på detta. Men, hennes vana trogen kommer väl hon att bestämma en tid för rättegången när jag inte är där, och på så sätt göra det ändå svårare. Men, eftersom hon söker ansvar av min firma kan jag i alla fall dra av alltihopa på firman.
Som ni kanske ser är jag helt slutkörd i detta och lider nått hemskt. Idag blir en tung dag för jag har inte sovit en blund och river behöver stimulans. Jag får ringa morsan på morgonen och fråga om jag kan få komma ut och vila nån timme på soffan medan River leker där, så kanske det går i alla fall.
Jag längtar efter anna och en kram nu!
Monday, July 19, 2010
Saturday, July 17, 2010
Vånda och kval
Hej, nu var det riktigt länge sen jag skrev nått här. Har inte haft någonting att säga på sistone och känt mig tillfreds med det mesta.
Kom tillbaka med sonen från USA i vecka. Jettlaggen har bitit sig fast och jag får inte sova på nätterna. I natt vaknade jag kl 3. Känns som jag lever i en bubbla och är helt avkopplad från verkligheten. Sonen sover hos farmor och jag tog mig friheten att åka hem till mig en kväll och få lite tid att fundera. När jag väl gör det så är det massor inombords som väller upp och gör att jag får jättesvårt att sova.
På fredag skall jag åka tillbaka till SF med sonen och tillbringa en vecka med barnen. Känner att vi fått massor av tid med varandra och ser fram emot de sista dagarna också.
Exet är i självsving runt pengar igen. Hon har bestämt att jag måste betala mer pengar per månad och har en teori om att jag egentligen kan tjäna mer pengar och bör därför betala mer. Men, jag hoppas vid gud att domaren inte går med på det och att det fortsatt blir baserat på min skattesats. Jag är orolig ända in i själen och kan inte riktigt sova, men jag måste lämna över och svara upp på de frågor hon kommer att ställa, inte gå och oroa mig bara för framtiden.
Sen har jag kämpat i flera år med att försöka få till en bodelning. Exet vägrar och anser att jag inte har rätt till något, och att hon inte behöver dela med sig. Jag vet inte riktigt vad detta är baserat på och hur hon tänker i detta - men jag har beslutat att söka 50/50 bodelning under nästa vecka.Detta kommer att leda till en förnyad kamp där hon skall argumentera igen att mina färdigheter motsvarar värdet på pensionsfonden så vi får se. Men eftersom hon hade hand om ekonomin under vårt förhållande så anser jag att hon är ansvarig också.
Jag har någonstans en likgiltig känsla runt detta och bryr mig egentligen inte om det. Hon får hålla på och jag måste prova och se vad domaren anser om souvenirer och annat.
Jag känner lite mitt i allt att jag förlorat kopplingen till mig själv. Känner mig vilse och dagvill. Har svårt att koppla av och ta det lugnt. Kämpar med humöret i bland och är i största allmänhet lite sur och vresig. Jag måste tacka min mamma och styvfar för hjälpen med River, utan dom hade jag ramlat ihop och varit riktigt olycklig just nu.
Saknar Anna också. Känner att jag nästan blivit lite svartsjuk och drömmer jobbiga saker - måste bara betyda att jag tycker om henna och är rädd att förlora henne. Tyvärr är hon borta den här veckan och jag får inte se henne förens nästa helg då jag kommer tillbaka från USA. Men, är det meningen att det skall fungera så kommer det att göra så.
Kom tillbaka med sonen från USA i vecka. Jettlaggen har bitit sig fast och jag får inte sova på nätterna. I natt vaknade jag kl 3. Känns som jag lever i en bubbla och är helt avkopplad från verkligheten. Sonen sover hos farmor och jag tog mig friheten att åka hem till mig en kväll och få lite tid att fundera. När jag väl gör det så är det massor inombords som väller upp och gör att jag får jättesvårt att sova.
På fredag skall jag åka tillbaka till SF med sonen och tillbringa en vecka med barnen. Känner att vi fått massor av tid med varandra och ser fram emot de sista dagarna också.
Exet är i självsving runt pengar igen. Hon har bestämt att jag måste betala mer pengar per månad och har en teori om att jag egentligen kan tjäna mer pengar och bör därför betala mer. Men, jag hoppas vid gud att domaren inte går med på det och att det fortsatt blir baserat på min skattesats. Jag är orolig ända in i själen och kan inte riktigt sova, men jag måste lämna över och svara upp på de frågor hon kommer att ställa, inte gå och oroa mig bara för framtiden.
Sen har jag kämpat i flera år med att försöka få till en bodelning. Exet vägrar och anser att jag inte har rätt till något, och att hon inte behöver dela med sig. Jag vet inte riktigt vad detta är baserat på och hur hon tänker i detta - men jag har beslutat att söka 50/50 bodelning under nästa vecka.Detta kommer att leda till en förnyad kamp där hon skall argumentera igen att mina färdigheter motsvarar värdet på pensionsfonden så vi får se. Men eftersom hon hade hand om ekonomin under vårt förhållande så anser jag att hon är ansvarig också.
Jag har någonstans en likgiltig känsla runt detta och bryr mig egentligen inte om det. Hon får hålla på och jag måste prova och se vad domaren anser om souvenirer och annat.
Jag känner lite mitt i allt att jag förlorat kopplingen till mig själv. Känner mig vilse och dagvill. Har svårt att koppla av och ta det lugnt. Kämpar med humöret i bland och är i största allmänhet lite sur och vresig. Jag måste tacka min mamma och styvfar för hjälpen med River, utan dom hade jag ramlat ihop och varit riktigt olycklig just nu.
Saknar Anna också. Känner att jag nästan blivit lite svartsjuk och drömmer jobbiga saker - måste bara betyda att jag tycker om henna och är rädd att förlora henne. Tyvärr är hon borta den här veckan och jag får inte se henne förens nästa helg då jag kommer tillbaka från USA. Men, är det meningen att det skall fungera så kommer det att göra så.
Monday, June 7, 2010
Lugna gatan
Hej,
Det var inte igår. Jag har haft lite fullt upp på sistånne, har börjat dejta en tjej och försöker stå kvar i all min brist på självkänsla.
För varje stund vi kommer närmare känner jag hur osäkerheten och de skador jag fått av exet gör sig påminda. Inget i relationer är enkelt.
Men, men. Jag står i alla fall kvar. Kliver i med hull och hår och blir sårbar, bräcklig och liten. Mitt i allt så blir jag också stor, stark, enkel och rak. Jag säger som det är, erkänner min svaghet och är beredd att gemensamt vandra mot det som är bättre.
:-)
Det var inte igår. Jag har haft lite fullt upp på sistånne, har börjat dejta en tjej och försöker stå kvar i all min brist på självkänsla.
För varje stund vi kommer närmare känner jag hur osäkerheten och de skador jag fått av exet gör sig påminda. Inget i relationer är enkelt.
Men, men. Jag står i alla fall kvar. Kliver i med hull och hår och blir sårbar, bräcklig och liten. Mitt i allt så blir jag också stor, stark, enkel och rak. Jag säger som det är, erkänner min svaghet och är beredd att gemensamt vandra mot det som är bättre.
:-)
Tuesday, April 20, 2010
Helt ok, men svårt som attan.
Hej, Har haft en ganska händelserik vecka. Jobbet har börjat se riktigt ljust ut, och stabilt för första gången på länge. Privatlivet har tagit en skruv som jag inte riktigt hade planerat för. Förra veckan skrev jag ju om att jag varit på IKEA, terapi och annat för att prata om min svårighet med relationer och så.
Men, nu kan jag säga att arbetet börjat tagit fart. I helgen så hade jag det underbara nöjet att tillbringa nästan all ledig tid med en hutlöst vacker kvinna. Vi gick långa promenader och fikade och pratade. Hon är en bekant från skoltiden, och för första gången på 15 år umgås jag med någon som känner mig och kan relatera till min historia - för vi växte ju upp ihop.
Det har inte hänt nått alls, vi har bara gett varandra lite kramar när vi går och ses, så det är ju inget etablerat så att säga. Men grejen är att det utmanar mig djupt inombords. Jag var helt slut i Söndags och så även igår. Kanske är det lite blandat med allergi, men jag känner mig utpumpad av tankeverksamheten också.
Hon väcker absolut något i mig. Jag blir rädd, får gå emot mina rädslor hela tiden och får hela tiden dra ner situationen till vad den är, en nygammal vän som jag pratat och umgåtts med.
Det är riktigt spännande att känna efter och upptäcka min process så direkt som jag gör just nu. Har inga som helst mål eller förhoppningar med henne eller vad det månne bliva av vårt umgänge - men hon väcker en ny nivå i min process och jag deltar med starkt fokus och enkla regler.
Livet är härligt idag.
Men, nu kan jag säga att arbetet börjat tagit fart. I helgen så hade jag det underbara nöjet att tillbringa nästan all ledig tid med en hutlöst vacker kvinna. Vi gick långa promenader och fikade och pratade. Hon är en bekant från skoltiden, och för första gången på 15 år umgås jag med någon som känner mig och kan relatera till min historia - för vi växte ju upp ihop.
Det har inte hänt nått alls, vi har bara gett varandra lite kramar när vi går och ses, så det är ju inget etablerat så att säga. Men grejen är att det utmanar mig djupt inombords. Jag var helt slut i Söndags och så även igår. Kanske är det lite blandat med allergi, men jag känner mig utpumpad av tankeverksamheten också.
Hon väcker absolut något i mig. Jag blir rädd, får gå emot mina rädslor hela tiden och får hela tiden dra ner situationen till vad den är, en nygammal vän som jag pratat och umgåtts med.
Det är riktigt spännande att känna efter och upptäcka min process så direkt som jag gör just nu. Har inga som helst mål eller förhoppningar med henne eller vad det månne bliva av vårt umgänge - men hon väcker en ny nivå i min process och jag deltar med starkt fokus och enkla regler.
Livet är härligt idag.
Thursday, April 15, 2010
likadant fast tvärt om.
En stor pollett trillade ner igår. Det blev ett sånt där ögonblick när jag fattade precis vad som krävs, och såg hur jag skall göra för att förändra.
Jag kämpade ju i många år med att tygla en impuls inom mig. Det impulsiva svaret på varje svårighet i livet var att glömma eller skjuta bort känslan och inte ta i det. Jag kämpade länge med att finna sätt och medel att få några sekunder att spela upp filmen med konsekvenserna innan jag agerade och fick på så sätt en liten buffert mot självdestruktiviteten. Genom att träna på denna process har jag så sakteliga byggt upp en trygg tillvaro där jag inte längre behöver agera ut på impulsen och därmed funnit trygghet.
Igår så pratade jag så med min terapeut runt problemet som dyker upp när jag får möjligheten att få något positivt. Låt mig förklara - i måndags var jag på IKEA. Jag var på bra humör och kände mig uppspelt och glad. Efter att ha gått runt på övervåningen dök en snygg tjej upp där vi var gång efter gång. Hon jobbade där och höll på med nått. Efter att fått hjälp av en av hennes medarbetare frågade han om jag ville ha hjälp med något mer. Jag sa rätt upp och ner att jag gärna ville ha den där tjejens telefonnummer. Han skrattade och jag gick vidare.
Efter en stund dök hon upp igen, och hade en forskande blick - jag förstod direkt att hon måste ha fått detta berättat för sig.
Men, här kommer så roten till insikten. Jag tog två steg i hennes riktning. Sen tvekade jag, började spela upp en dialog av negativitet och självförakt i mitt huvud och vände mig bort. Jag debatterade detta inom mig och vet nu att jag helt enkelt borde gått fram och erbjudit mitt nummer och en fika vid tillfälle. Men, det bidde inget av det. Jag spelade upp en dialog där jag inte var värd att göra det, inte attraktiv nog att vara sedd, eller intressant nog. Så, nu sitter jag här med lite ånger och en fundering på när jag skall åka tillbaka till IKEA igen.
Men, insikten ligger så i att vända på den impulskontroll jag upparbetat för att få stabilitet. Jag skall ju givetvis jobba fram ett ögonblick i mitt medvetande där jag utmanar min dåliga självkänsla med en konsekvens analys så att jag kan ställa fakta och risk mot rädsla och brist på självkänsla. Det är ju så att denna process går väldigt fort, jag hade övertygat mig själv om att jag inte var värd denna situation inom ramen för två fotsteg, så impulsen och reflexen ser ju på så sätt likadan ut - och jag har lyckats vända den andra, så det här skall väl gå bra det också.
:-)
Jag kämpade ju i många år med att tygla en impuls inom mig. Det impulsiva svaret på varje svårighet i livet var att glömma eller skjuta bort känslan och inte ta i det. Jag kämpade länge med att finna sätt och medel att få några sekunder att spela upp filmen med konsekvenserna innan jag agerade och fick på så sätt en liten buffert mot självdestruktiviteten. Genom att träna på denna process har jag så sakteliga byggt upp en trygg tillvaro där jag inte längre behöver agera ut på impulsen och därmed funnit trygghet.
Igår så pratade jag så med min terapeut runt problemet som dyker upp när jag får möjligheten att få något positivt. Låt mig förklara - i måndags var jag på IKEA. Jag var på bra humör och kände mig uppspelt och glad. Efter att ha gått runt på övervåningen dök en snygg tjej upp där vi var gång efter gång. Hon jobbade där och höll på med nått. Efter att fått hjälp av en av hennes medarbetare frågade han om jag ville ha hjälp med något mer. Jag sa rätt upp och ner att jag gärna ville ha den där tjejens telefonnummer. Han skrattade och jag gick vidare.
Efter en stund dök hon upp igen, och hade en forskande blick - jag förstod direkt att hon måste ha fått detta berättat för sig.
Men, här kommer så roten till insikten. Jag tog två steg i hennes riktning. Sen tvekade jag, började spela upp en dialog av negativitet och självförakt i mitt huvud och vände mig bort. Jag debatterade detta inom mig och vet nu att jag helt enkelt borde gått fram och erbjudit mitt nummer och en fika vid tillfälle. Men, det bidde inget av det. Jag spelade upp en dialog där jag inte var värd att göra det, inte attraktiv nog att vara sedd, eller intressant nog. Så, nu sitter jag här med lite ånger och en fundering på när jag skall åka tillbaka till IKEA igen.
Men, insikten ligger så i att vända på den impulskontroll jag upparbetat för att få stabilitet. Jag skall ju givetvis jobba fram ett ögonblick i mitt medvetande där jag utmanar min dåliga självkänsla med en konsekvens analys så att jag kan ställa fakta och risk mot rädsla och brist på självkänsla. Det är ju så att denna process går väldigt fort, jag hade övertygat mig själv om att jag inte var värd denna situation inom ramen för två fotsteg, så impulsen och reflexen ser ju på så sätt likadan ut - och jag har lyckats vända den andra, så det här skall väl gå bra det också.
:-)
Tuesday, April 13, 2010
Lust att skriva
Sitter just nu på tåget tillbaka till Falun efter en dag i Stockholm. Har varit på jobb-möte och faktiskt haft en sån där bra dag med mycket driv och kraft i. Har träffat en investerare för min nya firma som kan tänkas vara intresserad att lägga upp en rejäl slant. Mötet blev arrangerat i går kväll, så jag han väl inte riktigt bli nervös eller fundera speciellt mycket innan. Men efter ännu en 13 timmars dag så är jag faktiskt trött som bara den.
Kanske är det som också spökar lite. Jag stöter på lite idioter runt om kring. Folk som inte tar sitt ansvar, inte är lyhörda, agerar på sätt som gör mig irriterad etc. Ett exempel är en situation där jag och en kompis planerat resa till Gotland i mitten av maj på ett konvent. Vi hade snackat ihop oss och bestämd att vi till helgen skulle boka och fixa med resan. Tydligen så har mannen, som är 45 år för övrigt, sms´at med en tjej som är runt 20 och tydligen också ville åka med. Igår gick så hon och beställde resa på dom två och struntade i att fråga mig. Så, som ett resultat är jag så utan nån att dela dubbelrum med, som var det paketpris som gjorde det möjligt. Nu står jag här utan biljett med möjligheten att köpa en paket resa och hamna i ett rum med någon okänd, eller behöva betala ett enkelrum för nästan dubbla priset. Skit irriterande när jag hade planerat resan och såg fram emot en majhelg på Gotland. Sen hade han mage att messa mig och fråga vad som var problemet, inte coolt.
Men, det är ju små bagateller som inte riktigt spelar någon roll i det stora hela. Jag har det riktigt bra nu för tiden. Träffade lite gamla tjejkompisar (måste nog kalla dom så) i helgen och skall ses med en av dom i helgen som kommer för fika och långpromenad om vädret tillåter. Skoj som attan!
Var förresten på Ikea i går. Köpte bokhyllor, köksbord+stolar och en byrå till vardagsrummet. Nu skall jag packa upp alla böcker och rodda i ordning hemma under helgen och kvällarna som kommer. Ser fram emot att få pynta och göra fint faktiskt. Hemtrevligt värre och helt nytt för mig. Skrev på Facebook att jag samlar vuxenpoäng. Kanske är det så, men faktum är att jag är nöjd.
Skall tillbaka till Stockholm på Fredag och ha lite möten, dels om min situation, dels om investeringens ramar. Jag har bestämt mig för att köra på mitt spår och begära säkerheter för mitt engagemang - blir tryggast så tror jag.
Men, sitter med lite huvudvärk och känner mig sliten idag. Lite tömd efter mötet och trött efter att ha en kompis sovande på min soffa i några dagar. Inte optimalt, men jag tror det är tvunget att bli slut på det, för jag får ingen tid att ladda om i mitt, och blir utsliten på ett sätt som inte är bra.
Hej på er, och ta hand om er tid - det försöker jag göra.
Kanske är det som också spökar lite. Jag stöter på lite idioter runt om kring. Folk som inte tar sitt ansvar, inte är lyhörda, agerar på sätt som gör mig irriterad etc. Ett exempel är en situation där jag och en kompis planerat resa till Gotland i mitten av maj på ett konvent. Vi hade snackat ihop oss och bestämd att vi till helgen skulle boka och fixa med resan. Tydligen så har mannen, som är 45 år för övrigt, sms´at med en tjej som är runt 20 och tydligen också ville åka med. Igår gick så hon och beställde resa på dom två och struntade i att fråga mig. Så, som ett resultat är jag så utan nån att dela dubbelrum med, som var det paketpris som gjorde det möjligt. Nu står jag här utan biljett med möjligheten att köpa en paket resa och hamna i ett rum med någon okänd, eller behöva betala ett enkelrum för nästan dubbla priset. Skit irriterande när jag hade planerat resan och såg fram emot en majhelg på Gotland. Sen hade han mage att messa mig och fråga vad som var problemet, inte coolt.
Men, det är ju små bagateller som inte riktigt spelar någon roll i det stora hela. Jag har det riktigt bra nu för tiden. Träffade lite gamla tjejkompisar (måste nog kalla dom så) i helgen och skall ses med en av dom i helgen som kommer för fika och långpromenad om vädret tillåter. Skoj som attan!
Var förresten på Ikea i går. Köpte bokhyllor, köksbord+stolar och en byrå till vardagsrummet. Nu skall jag packa upp alla böcker och rodda i ordning hemma under helgen och kvällarna som kommer. Ser fram emot att få pynta och göra fint faktiskt. Hemtrevligt värre och helt nytt för mig. Skrev på Facebook att jag samlar vuxenpoäng. Kanske är det så, men faktum är att jag är nöjd.
Skall tillbaka till Stockholm på Fredag och ha lite möten, dels om min situation, dels om investeringens ramar. Jag har bestämt mig för att köra på mitt spår och begära säkerheter för mitt engagemang - blir tryggast så tror jag.
Men, sitter med lite huvudvärk och känner mig sliten idag. Lite tömd efter mötet och trött efter att ha en kompis sovande på min soffa i några dagar. Inte optimalt, men jag tror det är tvunget att bli slut på det, för jag får ingen tid att ladda om i mitt, och blir utsliten på ett sätt som inte är bra.
Hej på er, och ta hand om er tid - det försöker jag göra.
Monday, April 12, 2010
En fantastisk helg...
Jag börjar förstå fördelen med att komma hem. Att få vandra i gamla fotspår som en ny människa och med nya ögon. Helgen som gick var ett helt fantastiskt exempel på det.
I lördags fick jag möjlighet att dels möta AL som jag som tonåring hade en mycket speciell relation till. Vi hängde ihop ibland, men var mycket goda vänner utan planer och måsten. Vi var lekkamrater i tonåren kan man kanske säga. Båda två har vi en energi som är intensiv, lekful och rak, vilket förde oss samman när det var läge - och drog oss isär likaså.
I Lördags så sågs vi på dan efter hon messat mig på Facebook och berättat att vi av olika anledningar skulle vara på samma ställe. Lite kaffe, prat och minnen så sa vi hejsvejs. Senare på kvällen sågs vi igen och fortsatte prata.
På eftermiddagen träffade jag LN och ACJ på Princess konditori. Det var också helt fantastiskt att få träffas med nya ögon och säga hej till dåtiden. Oerhört skojjiga samtal, med vuxna bedömningar, barnsliga minnen och skratt.
Men, poängen med möten är att jag fick träffa personer från min historia. Jag inser mer och mer att de sista 16 åren utomlands har skapat en isolation och distans till mig, mitt och vem jag månne vara. Känslan efteråt var helt suverän. Min självkänsla riktigt växte så det knakade. Min utveckling, förändring och mina erfarenheter är en del av mig.
Igår var det också helt suveränt. Tog en långpromenad ut till Främby Udde, en promenad på en och en halv mil kanske. Det tog sina 3 timmar och vädret var min bästa vän. Föreningsmötet på kvällen var långt och svårt, men jag tror att dialogen som var efterlyst också kom igång på största allvar. Att utveckla en frivilligorganisation är inte enkelt, man kan inte kräva någonting, utan bara förädla det humankapital som finns. Svårt med lärorikt.
Nu skall jag förvalta denna glädje med stor försorg, och försöka finna nästa steg i min cirkel som håller på att slutas.
:-)
I lördags fick jag möjlighet att dels möta AL som jag som tonåring hade en mycket speciell relation till. Vi hängde ihop ibland, men var mycket goda vänner utan planer och måsten. Vi var lekkamrater i tonåren kan man kanske säga. Båda två har vi en energi som är intensiv, lekful och rak, vilket förde oss samman när det var läge - och drog oss isär likaså.
I Lördags så sågs vi på dan efter hon messat mig på Facebook och berättat att vi av olika anledningar skulle vara på samma ställe. Lite kaffe, prat och minnen så sa vi hejsvejs. Senare på kvällen sågs vi igen och fortsatte prata.
På eftermiddagen träffade jag LN och ACJ på Princess konditori. Det var också helt fantastiskt att få träffas med nya ögon och säga hej till dåtiden. Oerhört skojjiga samtal, med vuxna bedömningar, barnsliga minnen och skratt.
Men, poängen med möten är att jag fick träffa personer från min historia. Jag inser mer och mer att de sista 16 åren utomlands har skapat en isolation och distans till mig, mitt och vem jag månne vara. Känslan efteråt var helt suverän. Min självkänsla riktigt växte så det knakade. Min utveckling, förändring och mina erfarenheter är en del av mig.
Igår var det också helt suveränt. Tog en långpromenad ut till Främby Udde, en promenad på en och en halv mil kanske. Det tog sina 3 timmar och vädret var min bästa vän. Föreningsmötet på kvällen var långt och svårt, men jag tror att dialogen som var efterlyst också kom igång på största allvar. Att utveckla en frivilligorganisation är inte enkelt, man kan inte kräva någonting, utan bara förädla det humankapital som finns. Svårt med lärorikt.
Nu skall jag förvalta denna glädje med stor försorg, och försöka finna nästa steg i min cirkel som håller på att slutas.
:-)
Friday, April 9, 2010
Process
Igår var jag på terapi igen. Valde ju att be om hjälp för en och en halv månad sen tack vare att jag kände mig så nere. Sakta med säkert har livet blivit ljust igen och det positiva börjar utkonkurrera det negativa igen och livet lyser.
Igår pratade jag ganska mycket om min svårighet med relationer och hur det i stort sett inte funnits någon jag släppt inpå livet. Jag vet en i dagens läge, tjejen jag bodde ihop med när jag var 18 ungefär. Jag strulade bort den relationen och hade det jättejobbigt med att acceptera och gå vidare. Efter många år gick det så bra och jag träffade exet och gifte mig. Mellan dom hade jag ett antal relationer som inte riktigt var seriösa, utan jag kontrollerade min känsloinput och kontrollerade att jag inte knöt ann för att bli sårad.
Men, vad som vi pratade om igår var hur det sett ut i mitt liv, och vilka exempel som satt min standard och skapat min känslobild. Ingen har ju gjort något fel, men jag är tvungen att bearbeta ganska många föreställningar för att kunna klara av det här måste jag erkänna. Bland annat så pratade vi igår om balansen mellan närhet och distans - där det för mig inte finns en balans, utan ytterligheter och en stark pendel. Antingen knyter jag ann och skyddar in i döden, eller så står jag på behagligt avstånd och förblir opåverkad.
Riktigt intressant när jag tittar på relationerna och inser att jag sedan 20 års ålder stått kvar i distans till allt omkring mig och inte släppt nått inpå livet. Visst, jag har haft relationer och varit förälskad på något plan, men jag har inte lämnat kontrollen och "hoppat" in i en relation utan att veta vart nödutgången är. Tragiskt men sant. Jag tror ju i och för sig inte att jag i detta är unik eller sjuk, utan antagligen är det ganska vanligt att ens bagage och historia påverkar livet framåt.
Men, jag är mitt i en stor förändring och klarar nu av att se detta. Jag tror ju på att jag i samma ögonblick som jag fått insikten också har verktygen att förändra, vilket jag kommer att göra när det är dags.
Men, jag håller så sakteliga på att byta skinn och bli en känslosam och vuxen människa. Jag håller på att lägga mitt förflutna bakom mig och ge mig möjligheten att återigen få delta i det som jag hade med den där fina tjejen när jag var runt 18 år gammal. Jag lever ju inte i en illusion att hon skall var den, nej hon representerar något annat - vänlighet och äkthet runt relationer som jag fick en glimt av genom henne. Hon representerar något jag gärna vill ha tillbaka. Vilket är schysst, för om man kan ha en bild i minnet så vet man ju att det finns.
:-)
Igår pratade jag ganska mycket om min svårighet med relationer och hur det i stort sett inte funnits någon jag släppt inpå livet. Jag vet en i dagens läge, tjejen jag bodde ihop med när jag var 18 ungefär. Jag strulade bort den relationen och hade det jättejobbigt med att acceptera och gå vidare. Efter många år gick det så bra och jag träffade exet och gifte mig. Mellan dom hade jag ett antal relationer som inte riktigt var seriösa, utan jag kontrollerade min känsloinput och kontrollerade att jag inte knöt ann för att bli sårad.
Men, vad som vi pratade om igår var hur det sett ut i mitt liv, och vilka exempel som satt min standard och skapat min känslobild. Ingen har ju gjort något fel, men jag är tvungen att bearbeta ganska många föreställningar för att kunna klara av det här måste jag erkänna. Bland annat så pratade vi igår om balansen mellan närhet och distans - där det för mig inte finns en balans, utan ytterligheter och en stark pendel. Antingen knyter jag ann och skyddar in i döden, eller så står jag på behagligt avstånd och förblir opåverkad.
Riktigt intressant när jag tittar på relationerna och inser att jag sedan 20 års ålder stått kvar i distans till allt omkring mig och inte släppt nått inpå livet. Visst, jag har haft relationer och varit förälskad på något plan, men jag har inte lämnat kontrollen och "hoppat" in i en relation utan att veta vart nödutgången är. Tragiskt men sant. Jag tror ju i och för sig inte att jag i detta är unik eller sjuk, utan antagligen är det ganska vanligt att ens bagage och historia påverkar livet framåt.
Men, jag är mitt i en stor förändring och klarar nu av att se detta. Jag tror ju på att jag i samma ögonblick som jag fått insikten också har verktygen att förändra, vilket jag kommer att göra när det är dags.
Men, jag håller så sakteliga på att byta skinn och bli en känslosam och vuxen människa. Jag håller på att lägga mitt förflutna bakom mig och ge mig möjligheten att återigen få delta i det som jag hade med den där fina tjejen när jag var runt 18 år gammal. Jag lever ju inte i en illusion att hon skall var den, nej hon representerar något annat - vänlighet och äkthet runt relationer som jag fick en glimt av genom henne. Hon representerar något jag gärna vill ha tillbaka. Vilket är schysst, för om man kan ha en bild i minnet så vet man ju att det finns.
:-)
Tuesday, April 6, 2010
Sonen ringde i morse
Klockan 4 i morse så ringde telefonen. River var ledsen och vill att jag skulle vara hos honom nu. Han grät och var riktigt arg på mig. Sa flera gånger att jag skulle vara där "nu, inte sen".
Han har gjort detta tidigare, men inte riktigt så uttalat som i morse. Tårarna rann, rösten stakade sig och han var riktigt ledsen.
Exet sa återigen att vi borde fixa skype, men jag har sagt det flera gånger och gett dem flera datorer för att möjliggöra detta. Men, eftersom det ligger på henne att fixa en internet uppkoppling så kan jag inte riktigt göra något mer än det jag gjort.
Jag berättade för river att även jag var ledsen och gröt när jag inte kunde vara hos honom, och att det är bra att han berättar vad han känner. Sen verkade det hela ebba ut efter några minuter för han gick plötsligt från telefonen och började leka med något.
Visst, det gör ont. Jag kunde inte gå tillbaka till sängen, eller somna om. Men det är ändå en bra känsla någonstans att han uttrycker sina känslor och vågar vara arg. Bara för ett halvår sen så höll han allt detta inom sig och gick och bar på det.
Det känns lite jobbigt, och känslorna är lite kaotiska - men jag förstår att det är så här och måste låta han säga vad han tycker och lyssna utan förklaringar. Jag får använda er för det.
Han har gjort detta tidigare, men inte riktigt så uttalat som i morse. Tårarna rann, rösten stakade sig och han var riktigt ledsen.
Exet sa återigen att vi borde fixa skype, men jag har sagt det flera gånger och gett dem flera datorer för att möjliggöra detta. Men, eftersom det ligger på henne att fixa en internet uppkoppling så kan jag inte riktigt göra något mer än det jag gjort.
Jag berättade för river att även jag var ledsen och gröt när jag inte kunde vara hos honom, och att det är bra att han berättar vad han känner. Sen verkade det hela ebba ut efter några minuter för han gick plötsligt från telefonen och började leka med något.
Visst, det gör ont. Jag kunde inte gå tillbaka till sängen, eller somna om. Men det är ändå en bra känsla någonstans att han uttrycker sina känslor och vågar vara arg. Bara för ett halvår sen så höll han allt detta inom sig och gick och bar på det.
Det känns lite jobbigt, och känslorna är lite kaotiska - men jag förstår att det är så här och måste låta han säga vad han tycker och lyssna utan förklaringar. Jag får använda er för det.
Monday, April 5, 2010
Ett jobb är ett jobb!
Sitter på planet på väg till Sverige igen och kom just på en sak som jag gärna skulle vilja dela med mig.
Tänkte på hur jag en gång under början av 2000-talet gick arbetslös under nästan ett och ett halv år. Jag hade som nybakad student 1998 blivit rekryterad till en research organisation i Palo Alto där jag forskade runt framtidens teknologi och fick ganska mycket ära och berömmelse. Egot svällde så mycket att jag inte längre hade en aning om vem jag egentligen var, vart jag kom ifrån eller vad som var viktigt för just mig. 1999 gifte jag mig, och efter en 6 månaders bröllopsresa fick jag ett riktigt jobb. Livet var på topp, jag hade ingen aning om hur bräckligt allt var och hur enkelt det skulle kunna försvinna.
Efter lite strökontrakt och nya jobb så kom den där 11 september kraschen. Kraschen för mig såg lite annorlunda ut. Efter att ha varit arbetslös i ett halvår innan, så förstod jag då att det skulle ta lång tid innan jag hittade något jobb igen, arbetsmarknaden försvann över en natt. Internet boomen var borta och investerarna som investerat i mina idéer tidigare försvann.
Jag gick från en högt respekterad livssituation med 60-70.000 kr i månaden till ingenting. Jag gick från en värld av möjligheter till en värld av oro för mat och tak över huvudet.
Jag började sakta men säkert få insikt om hur lång ifrån verkligheten jag hamnat. Jag fick hårt och brutalt inse att livet är en resa av drömmar som antingen tar dig för en resa, eller så väljer du din destination. I det här fallet hade drömmen och alla möjligheter som pappersmiljonerna medförde tagit mig på en resa som medfört total hybris och blindhet.
Efter ca. 18 månaders arbetslöshet började så en polett trilla ner. Jag hade förlorat greppet om mina värderingar och mina ideal. Jag hade helt släppt mina rötter och fått en total distans till allt.
Sakta med säkert började så mina verkliga ideal krypa tillbaka. Jag behövde hitta ett jobb. Jag behövde svälja stoltheten och framför allt inte ta framgång för givet. Den processen av klarhet gjorde att jag sakteliga började inse vilka felbeslut jag tagit. Att gifta mig var inte riktigt rätt sak. Att ha gjort henne med barn var inte bra, för jag insåg att det inte skulle hålla. Men jag blev villig att göra vad som helst för att klara mig.
Men, det viktiga i min lilla historia är att man kanske måste hamna i total desperation och förnedring om ens ideal är fel - för att ha en chans att någon gång hitta tillbaka igen.
Min resa tillbaka började där. Livet som jag levt till den punkten var byggt på bekräftelse och uppskattning. De medel jag använt var felaktiga. De ideal jag haft var byggda på falska grunder och de förebilder jag satt upp skapade kaos.
Jag kan med ett leende säga idag att det inte längre är så. Jag har fått gått en lång resa. Jag fick några sådana jobb som skapade orealism igen mellan då och nu. Miljonärsdrömmarna tog mig på en jakt, idealen tunnades ut - men jag visste hela tiden att det inte skulle fungera och att klockan tickade. Det behövde ramla för mig. 2007 gjorde det det. Att behöva kliva av från en sådan karusell, lämna min 1 år gamla dotter och min 4 åriga son gjorde mig stor skada. Deras skador kanske börjar läka, kanske mina också - men minnena och anledningen sitter djupt kvar.
Idag är jag återigen inblandad i dessa jobb med stora drömmar. Idag är det jag som är chef och jag som styr rodren. Jag styr dem med mina erfarenheter och med min personlighet. Jag försöker att ta vara på min gåva och förvalta min personlighet utan att brinna ut som ett stearinljus.
Nej, mitt liv är en ständig resa av upp och ner. Från den ena ytterligheten till den andra. Ris och ros. Vad som verkar ha blivit en konstant pågående grej är att jag är driven av skapade kraft och glöd.
Jag önskar bara att jag inte skrämde bort folk i min närhet. Erfarenheten och livssituationen skapar en rädsla i andras ögon och mina historier skapar tystnad. Jag blir rädd för att jag skrutit eller fått någon att verka dum. Jag vill inte existera på någon annans bekostnad.
Jag är fortfarande beredd att göra vad som helst för att klara mig - kanske är det det som skrämmer andra. Jag är inte ute efter revansch eller att få chansen att visa nej-sägarna - det finns inte så många kvar längre. Jag har heller ingen revansch jag kämpar upprättelse för. Jag har klarat av den biten. Sanningen är att jag vet inte riktigt om jag kämpar för något eller om jag kämpar alls - jag verkar gå framåt i någon riktning som känns bra och flyter lite på funderingarna för att se vad som känns rätt.
:-)
Tänkte på hur jag en gång under början av 2000-talet gick arbetslös under nästan ett och ett halv år. Jag hade som nybakad student 1998 blivit rekryterad till en research organisation i Palo Alto där jag forskade runt framtidens teknologi och fick ganska mycket ära och berömmelse. Egot svällde så mycket att jag inte längre hade en aning om vem jag egentligen var, vart jag kom ifrån eller vad som var viktigt för just mig. 1999 gifte jag mig, och efter en 6 månaders bröllopsresa fick jag ett riktigt jobb. Livet var på topp, jag hade ingen aning om hur bräckligt allt var och hur enkelt det skulle kunna försvinna.
Efter lite strökontrakt och nya jobb så kom den där 11 september kraschen. Kraschen för mig såg lite annorlunda ut. Efter att ha varit arbetslös i ett halvår innan, så förstod jag då att det skulle ta lång tid innan jag hittade något jobb igen, arbetsmarknaden försvann över en natt. Internet boomen var borta och investerarna som investerat i mina idéer tidigare försvann.
Jag gick från en högt respekterad livssituation med 60-70.000 kr i månaden till ingenting. Jag gick från en värld av möjligheter till en värld av oro för mat och tak över huvudet.
Jag började sakta men säkert få insikt om hur lång ifrån verkligheten jag hamnat. Jag fick hårt och brutalt inse att livet är en resa av drömmar som antingen tar dig för en resa, eller så väljer du din destination. I det här fallet hade drömmen och alla möjligheter som pappersmiljonerna medförde tagit mig på en resa som medfört total hybris och blindhet.
Efter ca. 18 månaders arbetslöshet började så en polett trilla ner. Jag hade förlorat greppet om mina värderingar och mina ideal. Jag hade helt släppt mina rötter och fått en total distans till allt.
Sakta med säkert började så mina verkliga ideal krypa tillbaka. Jag behövde hitta ett jobb. Jag behövde svälja stoltheten och framför allt inte ta framgång för givet. Den processen av klarhet gjorde att jag sakteliga började inse vilka felbeslut jag tagit. Att gifta mig var inte riktigt rätt sak. Att ha gjort henne med barn var inte bra, för jag insåg att det inte skulle hålla. Men jag blev villig att göra vad som helst för att klara mig.
Men, det viktiga i min lilla historia är att man kanske måste hamna i total desperation och förnedring om ens ideal är fel - för att ha en chans att någon gång hitta tillbaka igen.
Min resa tillbaka började där. Livet som jag levt till den punkten var byggt på bekräftelse och uppskattning. De medel jag använt var felaktiga. De ideal jag haft var byggda på falska grunder och de förebilder jag satt upp skapade kaos.
Jag kan med ett leende säga idag att det inte längre är så. Jag har fått gått en lång resa. Jag fick några sådana jobb som skapade orealism igen mellan då och nu. Miljonärsdrömmarna tog mig på en jakt, idealen tunnades ut - men jag visste hela tiden att det inte skulle fungera och att klockan tickade. Det behövde ramla för mig. 2007 gjorde det det. Att behöva kliva av från en sådan karusell, lämna min 1 år gamla dotter och min 4 åriga son gjorde mig stor skada. Deras skador kanske börjar läka, kanske mina också - men minnena och anledningen sitter djupt kvar.
Idag är jag återigen inblandad i dessa jobb med stora drömmar. Idag är det jag som är chef och jag som styr rodren. Jag styr dem med mina erfarenheter och med min personlighet. Jag försöker att ta vara på min gåva och förvalta min personlighet utan att brinna ut som ett stearinljus.
Nej, mitt liv är en ständig resa av upp och ner. Från den ena ytterligheten till den andra. Ris och ros. Vad som verkar ha blivit en konstant pågående grej är att jag är driven av skapade kraft och glöd.
Jag önskar bara att jag inte skrämde bort folk i min närhet. Erfarenheten och livssituationen skapar en rädsla i andras ögon och mina historier skapar tystnad. Jag blir rädd för att jag skrutit eller fått någon att verka dum. Jag vill inte existera på någon annans bekostnad.
Jag är fortfarande beredd att göra vad som helst för att klara mig - kanske är det det som skrämmer andra. Jag är inte ute efter revansch eller att få chansen att visa nej-sägarna - det finns inte så många kvar längre. Jag har heller ingen revansch jag kämpar upprättelse för. Jag har klarat av den biten. Sanningen är att jag vet inte riktigt om jag kämpar för något eller om jag kämpar alls - jag verkar gå framåt i någon riktning som känns bra och flyter lite på funderingarna för att se vad som känns rätt.
:-)
Sunday, April 4, 2010
På väg hem igen
Sitter vaken och tittar lite på barnen. Klockan är kvart över 5 på morgonen och om 5 timmar skall jag bege mig till flyget för hemfärd.
Känner väldigt mycket och dras mellan hemlängtan och saknad. Tiden med barnen har varit väldigt viktig. Speciellt har jag kunnat skapa fina band med Saffi som jag ändock flyttade ifrån när hon bara var 6 månader gammal. Jag och River kämpar vidare i att testa gränser med känslor, förhandlingar och förmågan att uttrycka vad vi känner - speciellt efter jag åkt.
Veckan har varit jobbig. Jag har haft lite kriser med jobbet och behövt tagit hand om det, samt att jag och exet varit upp i rätten igen. Ja fick igenom de dagar jag ville för resan till Sverige i Juli - och var tvungen att sätta mig på tvären med ytterligare fördröjning. Hennes önskan om att vänta, vänta och vänta har jag helt tröttnat på. Nu skall vi tillbaka i rätten nästa år. Jag vet redan nu att hon kommer att be att Saffi inte åker till Sverige, utan väntar till året efter då hon planerat åka till England på OS med några vänner. Hon råkade försäga sig om det förra besöket, men jag tror Saffi skulle klara Sverige redan i år om så vore.
Annars dras jag med hemlängtan. Känner mig mycket starkare denna gång jämfört med förra resan. Jag var ju här i Januari/ Februari i en månad, och sen tillbaka efter en månad för detta besök - så det har blivit mycket tid nu med barnen. Jag flyttade just in i en ny lägenhet i Sverige och känner ett starkt behov av att pyssla om mig själv. I detta ligger det någon form av dåligt samvete runt barnen att jag inte kan bo och verka närmare dom. Men, jag måste erkänna att det är som det är och gå vidare. Barnen kommer att få spendera mycket tid med mig i Sverige när dom blir äldre, och medans dom är små åker jag emellan som jag gör nu.
Jag märker på River att han börjar bli äldre. Han visar irritation med större kraft, otålmodighet med miner och glädje med stora blida ögon. Han har börjat fått styrsel på sin kropp och åker Scooter som en galning. Balanserar och grejar med ett ständigt leende på läpparna. Saffi är avancerad på sitt sätt. Plockar och fixar med saker, små boxar och arrangerar och donar. Är helt bestämd över kläder och tävlar på största allvar med brorsan om att komma först, hinna mest, äta mest etc. Sen ibland så tyr dom sig till varandra och kramar om varandra så sött att hjärtat smälter när jag tittar på dom. Saffi går ofta fram till River och viskar i hans öra, river kramar ofta Saffi och det märks att dom älskar varandra som bara småsyskon kan. River är Saffi´s trygghet och Saffi är River´s skyddsling.
Nu skall jag vara hemma i 3 månader innan det är dags igen. Skall bland annat starta upp en firma igen som har legat på efterkälken lite under våren. Produkten är klar och kunden har betalat. SÅ nu är det lite fullgas igen. Visst, jag flyr in i jobb - men jag tror att varje sund människa måste hitta sin flykt från den sorg som kommer med saknad efter ens egna barn. Och så länge den inte är destruktiv och allomfattande så är det ok. Skall även unna mig lite närhet till andra. Känner mig stark och kapabel att skapa nya bekantskaper igen, och med återvändandet till Falun efter så många år känns det faktiskt skönt med lite igenkännande och gamla ansikten.
Lägenheten jag flyttat in i är riktigt fin. Skall ta mig en tur till IKEA om några veckor och inhandla lite saker. Bokhylla, ny soffa, köksbord och lite sånt som jag gjorde mig av med när jag flyttade från förra stället. Det var dags att förnya, och jag är värd lite hemkänsla.
Ha det så bra allihopa, och glad påsk.
Känner väldigt mycket och dras mellan hemlängtan och saknad. Tiden med barnen har varit väldigt viktig. Speciellt har jag kunnat skapa fina band med Saffi som jag ändock flyttade ifrån när hon bara var 6 månader gammal. Jag och River kämpar vidare i att testa gränser med känslor, förhandlingar och förmågan att uttrycka vad vi känner - speciellt efter jag åkt.
Veckan har varit jobbig. Jag har haft lite kriser med jobbet och behövt tagit hand om det, samt att jag och exet varit upp i rätten igen. Ja fick igenom de dagar jag ville för resan till Sverige i Juli - och var tvungen att sätta mig på tvären med ytterligare fördröjning. Hennes önskan om att vänta, vänta och vänta har jag helt tröttnat på. Nu skall vi tillbaka i rätten nästa år. Jag vet redan nu att hon kommer att be att Saffi inte åker till Sverige, utan väntar till året efter då hon planerat åka till England på OS med några vänner. Hon råkade försäga sig om det förra besöket, men jag tror Saffi skulle klara Sverige redan i år om så vore.
Annars dras jag med hemlängtan. Känner mig mycket starkare denna gång jämfört med förra resan. Jag var ju här i Januari/ Februari i en månad, och sen tillbaka efter en månad för detta besök - så det har blivit mycket tid nu med barnen. Jag flyttade just in i en ny lägenhet i Sverige och känner ett starkt behov av att pyssla om mig själv. I detta ligger det någon form av dåligt samvete runt barnen att jag inte kan bo och verka närmare dom. Men, jag måste erkänna att det är som det är och gå vidare. Barnen kommer att få spendera mycket tid med mig i Sverige när dom blir äldre, och medans dom är små åker jag emellan som jag gör nu.
Jag märker på River att han börjar bli äldre. Han visar irritation med större kraft, otålmodighet med miner och glädje med stora blida ögon. Han har börjat fått styrsel på sin kropp och åker Scooter som en galning. Balanserar och grejar med ett ständigt leende på läpparna. Saffi är avancerad på sitt sätt. Plockar och fixar med saker, små boxar och arrangerar och donar. Är helt bestämd över kläder och tävlar på största allvar med brorsan om att komma först, hinna mest, äta mest etc. Sen ibland så tyr dom sig till varandra och kramar om varandra så sött att hjärtat smälter när jag tittar på dom. Saffi går ofta fram till River och viskar i hans öra, river kramar ofta Saffi och det märks att dom älskar varandra som bara småsyskon kan. River är Saffi´s trygghet och Saffi är River´s skyddsling.
Nu skall jag vara hemma i 3 månader innan det är dags igen. Skall bland annat starta upp en firma igen som har legat på efterkälken lite under våren. Produkten är klar och kunden har betalat. SÅ nu är det lite fullgas igen. Visst, jag flyr in i jobb - men jag tror att varje sund människa måste hitta sin flykt från den sorg som kommer med saknad efter ens egna barn. Och så länge den inte är destruktiv och allomfattande så är det ok. Skall även unna mig lite närhet till andra. Känner mig stark och kapabel att skapa nya bekantskaper igen, och med återvändandet till Falun efter så många år känns det faktiskt skönt med lite igenkännande och gamla ansikten.
Lägenheten jag flyttat in i är riktigt fin. Skall ta mig en tur till IKEA om några veckor och inhandla lite saker. Bokhylla, ny soffa, köksbord och lite sånt som jag gjorde mig av med när jag flyttade från förra stället. Det var dags att förnya, och jag är värd lite hemkänsla.
Ha det så bra allihopa, och glad påsk.
Friday, April 2, 2010
Insikter om svagheter
Funderat på en sak i några dagar. Jag har under mitt vuxna liv släppt två kvinnor innanför fasaden. Båda två har jag älskat och hatat på samma gång. Båda har gjort ett bestående intryck i mitt liv. Intrycken är inte bara positiva.
När jag var 18 år hade jag ett långvarigt förhållande som under många år efteråt levde kvar någonstans i mig. Jag jämförde alla med henne och träffade ingen jag fick respekt för. Sen 1996 fram till 2007, och fortfarande i någon mening, har jag en relation till exet som hon kallas här.
Båda två relationerna kraschade tack vare mig, mitt beteende och mina laster. Den första tjejen sa åt mig att inte komma tillbaka, den andra såg knappt vad som pågick. Sagt och gjort, dom har båda tagit slut och skapat svårigheter inom mig. Kanske är det som Tvärslå sa i en kommentar, man måste processa 110% av dåtiden för att kunna gå vidare - och visst jobbar jag hårt på den sista relationen. Den första är lagd bakom mig för länge sen nu, men påminner mig ofta om min historia.
Den sista relationen är ju som bekant den runt mina barn, och jag är tvingad att stå kvar runt och se på vad som pågår och acceptera.
Under en period efter den första relationen, jag var nog runt 22 eller så kände jag ofta en mardrömslik känsla av att vara plågad av bilder hur den tjejen hade andra, trivdes bättre där och njöt av sitt liv. Jättejobbigt, men som sagt lagt bakom mig sedan länge. Under de sista åren ihop med sista tjejen och fortfarande ibland så kommer samma mardömskänsla upp igen. Jag skapar bilder inom mig om hennes beteende som är en blandning av förakt och svartsjuka som medför en stark avsky inom mig. Viktigt är att jag skapar dessa bilder, och mår dåligt av dem.
Men, nu är det ju så att jag ser ett mönster. Två relationer som avslutats med katastrof, två tjejer som jag älskat av HELA mitt hjärta i perioder av klarhet, två jobbiga avslut och SAMMA REAKTION.
Undrar varför jag plågar mig med dessa bilder och scenarios. Känner kanske att jag är rädd att den andra hade hemligheter för mig, inte var ärlig eller såg mig som en mindre viktig person. Rädslan för att vara den sista att få veta en hemlighet, bli utsatt för en komplott etc. Bilderna jag ser är sjuka och hör inte hemma i detta forum - utan är ett självplågeri som jag skapar inom mig. Så, i vissa stunde rär jag medveten om vad som pågår, men detta först efter jag skapat ett illamående inom mig som kan förstöra timmar om inte dagar i mitt liv. Jag skall ta upp detta med min terapeut, kanske hon kan ge mig lite verktyg i insikten runt detta - för den avsky jag får som ett resultat verkar som ett starkt motstånd att släppa in någon.
Känns lite som ett moment 22 tycker jag.
När jag var 18 år hade jag ett långvarigt förhållande som under många år efteråt levde kvar någonstans i mig. Jag jämförde alla med henne och träffade ingen jag fick respekt för. Sen 1996 fram till 2007, och fortfarande i någon mening, har jag en relation till exet som hon kallas här.
Båda två relationerna kraschade tack vare mig, mitt beteende och mina laster. Den första tjejen sa åt mig att inte komma tillbaka, den andra såg knappt vad som pågick. Sagt och gjort, dom har båda tagit slut och skapat svårigheter inom mig. Kanske är det som Tvärslå sa i en kommentar, man måste processa 110% av dåtiden för att kunna gå vidare - och visst jobbar jag hårt på den sista relationen. Den första är lagd bakom mig för länge sen nu, men påminner mig ofta om min historia.
Den sista relationen är ju som bekant den runt mina barn, och jag är tvingad att stå kvar runt och se på vad som pågår och acceptera.
Under en period efter den första relationen, jag var nog runt 22 eller så kände jag ofta en mardrömslik känsla av att vara plågad av bilder hur den tjejen hade andra, trivdes bättre där och njöt av sitt liv. Jättejobbigt, men som sagt lagt bakom mig sedan länge. Under de sista åren ihop med sista tjejen och fortfarande ibland så kommer samma mardömskänsla upp igen. Jag skapar bilder inom mig om hennes beteende som är en blandning av förakt och svartsjuka som medför en stark avsky inom mig. Viktigt är att jag skapar dessa bilder, och mår dåligt av dem.
Men, nu är det ju så att jag ser ett mönster. Två relationer som avslutats med katastrof, två tjejer som jag älskat av HELA mitt hjärta i perioder av klarhet, två jobbiga avslut och SAMMA REAKTION.
Undrar varför jag plågar mig med dessa bilder och scenarios. Känner kanske att jag är rädd att den andra hade hemligheter för mig, inte var ärlig eller såg mig som en mindre viktig person. Rädslan för att vara den sista att få veta en hemlighet, bli utsatt för en komplott etc. Bilderna jag ser är sjuka och hör inte hemma i detta forum - utan är ett självplågeri som jag skapar inom mig. Så, i vissa stunde rär jag medveten om vad som pågår, men detta först efter jag skapat ett illamående inom mig som kan förstöra timmar om inte dagar i mitt liv. Jag skall ta upp detta med min terapeut, kanske hon kan ge mig lite verktyg i insikten runt detta - för den avsky jag får som ett resultat verkar som ett starkt motstånd att släppa in någon.
Känns lite som ett moment 22 tycker jag.
Thursday, April 1, 2010
Lite irritation...men det är väl ok det med.
Känner mig lite trött på att inte få en minut för mig själv sedan i Fredags eftermiddag. Låter kanske TV´n rädda mig ibland - men faktum är att jag börjar bli irriterad och slutkörd. Det är väl ok, för jag kommer ju att sakna barnen i 3 månader när jag åker hem på Söndag.
Exet´s kaos har gjort sig känt igen. Planen var att jag och barnen skulle åka över dit i morgon och äta. Men så i går kväll så var det ändrade planer - Ingen middag, hon kunde möta oss tidigare och sen är hon upptagen till söndag. Helt ok, om det inte vore för dotterns önskan att få vara med mamma lite. Vi hade pratat om detta och när det väl är dags för dottern att vara redo för att få komma hem en natt har hon plötsligt ingen tid.
Jag vet inte riktigt hur jag skall reagera, men jag är trött och blir irriterad. Om det hade varit en skolvecka hade jag haft lite tid för mig själv, men nu är det påsklov och jag får bära hela biten. Helt ok, men lite irriterande som sagt när jag är så slutkörd som jag är.
Tror jag skall försöka hitta ett lekland i morgon där barnen kan få springa själva i en timmer eller två, så att jag kan göra lite introspekt.
Ha det bra alla, och glad påsk.
Exet´s kaos har gjort sig känt igen. Planen var att jag och barnen skulle åka över dit i morgon och äta. Men så i går kväll så var det ändrade planer - Ingen middag, hon kunde möta oss tidigare och sen är hon upptagen till söndag. Helt ok, om det inte vore för dotterns önskan att få vara med mamma lite. Vi hade pratat om detta och när det väl är dags för dottern att vara redo för att få komma hem en natt har hon plötsligt ingen tid.
Jag vet inte riktigt hur jag skall reagera, men jag är trött och blir irriterad. Om det hade varit en skolvecka hade jag haft lite tid för mig själv, men nu är det påsklov och jag får bära hela biten. Helt ok, men lite irriterande som sagt när jag är så slutkörd som jag är.
Tror jag skall försöka hitta ett lekland i morgon där barnen kan få springa själva i en timmer eller två, så att jag kan göra lite introspekt.
Ha det bra alla, och glad påsk.
Wednesday, March 31, 2010
Lyckan kommer...och stannar kvar!
Under ganska många år har jag haft det svårt att bara släcka lampan och sova. Tankarna som kommit in i mitt huvud har varit väldigt skräckfyllda och uppstressande. Skillsmässa, dåligt samvete, saker jag gjort och situationer jag först långt efteråt förstått jag varit rädd - har alla dykt upp och bläddrat fram och tillbaka under mina ögonlock likt en mardröms film.
När jag inte kunnat använda TV´n som distraktion har jag läst eller lyssnat på ljudbok. Ofta, och under långa perioder har jag somnat till en film eller tv - och vaknat mitt i natten av ljudet igen.
Det slog mig i går kväll att jag på något sätt börjat sakteliga byta ut dessa rädslor mot hoppfulla saker. Jag kollade om det fanns nått på SVT play, men inget passade, jag läste lite i boken men tröttnade och släckte lampan och la mig tillrätta. Sen måste jag ha somnat utan problem, för jag minns ingen oro eller obekväm känsla som brukar vara med jämt.
Det arbete jag fortsatt gör med mig själv har tagit skriv. Jag känner trygghet i mig själv, jag börjar kunna hantera andra i min omgivning runt jobbet och deras rädslor på ett lugnare sätt och framför allt, jag börjar kunna somna lugnt och stilla på kvällen.
Alla dessa situationer, platser, tokiga beslut och sjukliga beteenden börjar bli förlåtna tror jag. Jag har processat färdigt till den grad att jag får ro i själen i alla fall i korta stunder, och livet börjar bli hoppfullt.
Kanske är det meningen att jag skall komma till en bra plats i mitt liv också, jag tror det. För det kan ju inte vara meningen att en människa skall bära allas lidande.
Jag älskar mig själv, lite mer idag än i går i alla fall.
När jag inte kunnat använda TV´n som distraktion har jag läst eller lyssnat på ljudbok. Ofta, och under långa perioder har jag somnat till en film eller tv - och vaknat mitt i natten av ljudet igen.
Det slog mig i går kväll att jag på något sätt börjat sakteliga byta ut dessa rädslor mot hoppfulla saker. Jag kollade om det fanns nått på SVT play, men inget passade, jag läste lite i boken men tröttnade och släckte lampan och la mig tillrätta. Sen måste jag ha somnat utan problem, för jag minns ingen oro eller obekväm känsla som brukar vara med jämt.
Det arbete jag fortsatt gör med mig själv har tagit skriv. Jag känner trygghet i mig själv, jag börjar kunna hantera andra i min omgivning runt jobbet och deras rädslor på ett lugnare sätt och framför allt, jag börjar kunna somna lugnt och stilla på kvällen.
Alla dessa situationer, platser, tokiga beslut och sjukliga beteenden börjar bli förlåtna tror jag. Jag har processat färdigt till den grad att jag får ro i själen i alla fall i korta stunder, och livet börjar bli hoppfullt.
Kanske är det meningen att jag skall komma till en bra plats i mitt liv också, jag tror det. För det kan ju inte vara meningen att en människa skall bära allas lidande.
Jag älskar mig själv, lite mer idag än i går i alla fall.
Tuesday, March 30, 2010
Nyanserad tillvaro
Känner mig utkörd och trött idag. Lite så där tom på kraft, tålamod och idéer. Barnen får lov att sitta framför TV´n lite för länge och jag hoppas det inte är något större fel med det.
I och med att vi bor inneboende i en bottenvåning så känner jag lite jagande dåligt samvete för att vi för mycket liv. Men, jag kanske inte skall tänka på det, utan bara tänka på att barnen försöker säga nått med sin oro och rastlöshet. Jag vet ju att de inte har min syn på omgivning, och det är ok.
Skall försöka vara lite mer ok med att inte vara perfekt tror jag - ibland behöver man bara ta det lugnt och få lite space.
Längtar hem lite också. Känner att jag behöver jobba lite mer för att få ihop pengar inför sommaren och jag är ganska fylld av inspiration - så det skall nog bli jättebra.
Barnen är i alla fall lyckliga ibland, jag försöker att vara en god förälder och ge så mycket jag kan, när jag kan.
Livet är gott.
I och med att vi bor inneboende i en bottenvåning så känner jag lite jagande dåligt samvete för att vi för mycket liv. Men, jag kanske inte skall tänka på det, utan bara tänka på att barnen försöker säga nått med sin oro och rastlöshet. Jag vet ju att de inte har min syn på omgivning, och det är ok.
Skall försöka vara lite mer ok med att inte vara perfekt tror jag - ibland behöver man bara ta det lugnt och få lite space.
Längtar hem lite också. Känner att jag behöver jobba lite mer för att få ihop pengar inför sommaren och jag är ganska fylld av inspiration - så det skall nog bli jättebra.
Barnen är i alla fall lyckliga ibland, jag försöker att vara en god förälder och ge så mycket jag kan, när jag kan.
Livet är gott.
Sunday, March 28, 2010
Drömmar om ett liv med...
Livet tickar på så sakteliga. Känns lite som tiden står stilla nu när jag är med barnen och vi lever i nuet. Inte många saker som hinns med att tänka på eller funderas över.
Även om det är svårt att få tid till reflektion har det slagit mig lite under de senaste dagarna att jag är redo för att finna en ny relation i mitt liv. Jag har fullt accepterat att USA inte är för mig igen, och känner mig glad för lägenheten i Falun. Spännande nya vänner och gamla bekanta ansikten har gjort mig ödmjuk i nuet.
Jag har även fått insikten om att dra tillbaka lite av min ambition och låta andra följa med lite på resan. Kan vara så att jag förändras och blir äldre - men det står klart att jag inte kan ta det så personligt som jag gjort tidigare. Det tär enormt på krafterna att trycka på för att bli frustrerad när andra inte hänger med i min takt.
Så även måste jag fundera lite över mina gränser och få plats för mig. Som det är nu jobbar jag i stort sett dygnet runt och är alltid tillgänglig. Effekten är att om någon ringer när jag är med barnen så blir jag stressad och klarar inte av att njuta av det som är viktigt.
Men, jag tror att min resa återigen tagit en sväng mot något fint och gott. Jag är i balans och känner mig stark. :-)
Även om det är svårt att få tid till reflektion har det slagit mig lite under de senaste dagarna att jag är redo för att finna en ny relation i mitt liv. Jag har fullt accepterat att USA inte är för mig igen, och känner mig glad för lägenheten i Falun. Spännande nya vänner och gamla bekanta ansikten har gjort mig ödmjuk i nuet.
Jag har även fått insikten om att dra tillbaka lite av min ambition och låta andra följa med lite på resan. Kan vara så att jag förändras och blir äldre - men det står klart att jag inte kan ta det så personligt som jag gjort tidigare. Det tär enormt på krafterna att trycka på för att bli frustrerad när andra inte hänger med i min takt.
Så även måste jag fundera lite över mina gränser och få plats för mig. Som det är nu jobbar jag i stort sett dygnet runt och är alltid tillgänglig. Effekten är att om någon ringer när jag är med barnen så blir jag stressad och klarar inte av att njuta av det som är viktigt.
Men, jag tror att min resa återigen tagit en sväng mot något fint och gott. Jag är i balans och känner mig stark. :-)
Thursday, March 25, 2010
Tillbaka i SF
Kom till San Francisco i går eftermiddag igen efter att ha varit hemma i sverige i 6 veckor denna gång. Skönt som bara den att få se barnen igen, men lite jobbigt med att inte få upprätta lite mer rutiner hemma i min nya lägenhet i Falun.
Skall vara här tills påskdagen den här gången och jag och barnen skall vara tillsammans dag som natt i 10 dagar. Skall bli skönt och jobbigt på samma gång, då jag vet att det är ingen vila, och med min jetlagg som jag har nu är det inte nådigt att vara "på".
Skall upp i rättegång om besöksschemat med barnen idag. Vi har i och för sig inte något att förhandla om tycker jag, utan det är en rutindag där upptrappningen är avslutat och permanent schema tar vid. Så, jag känner mig ganska trygg och harmoniskt i detta.
Vaknade halv 3 nu på morgonen och har väl sovit i 7 timmar eller nått. Så, eftermiddagen kommer att bli sjukt trött, men lyckan med barnen i min närhet måste få väga upp det hela. Påsklovet som kommer får kompensera och jag får väl använda TV´n som hjälp om det blir för mycket. Vila och lugn brukar bära mig igenom tröttheten.
Så, nu är det i alla fall så att jag är här, även om min ekonomi ser för jävlig ut. Men, jag är man och ansvarig - och har fixat situationer som denna många gånger förr. Lite oro kan jag leva med, och livet är så mycket mer än trygghet och rädsla.
Ha det så bra alliohopa.
Skall vara här tills påskdagen den här gången och jag och barnen skall vara tillsammans dag som natt i 10 dagar. Skall bli skönt och jobbigt på samma gång, då jag vet att det är ingen vila, och med min jetlagg som jag har nu är det inte nådigt att vara "på".
Skall upp i rättegång om besöksschemat med barnen idag. Vi har i och för sig inte något att förhandla om tycker jag, utan det är en rutindag där upptrappningen är avslutat och permanent schema tar vid. Så, jag känner mig ganska trygg och harmoniskt i detta.
Vaknade halv 3 nu på morgonen och har väl sovit i 7 timmar eller nått. Så, eftermiddagen kommer att bli sjukt trött, men lyckan med barnen i min närhet måste få väga upp det hela. Påsklovet som kommer får kompensera och jag får väl använda TV´n som hjälp om det blir för mycket. Vila och lugn brukar bära mig igenom tröttheten.
Så, nu är det i alla fall så att jag är här, även om min ekonomi ser för jävlig ut. Men, jag är man och ansvarig - och har fixat situationer som denna många gånger förr. Lite oro kan jag leva med, och livet är så mycket mer än trygghet och rädsla.
Ha det så bra alliohopa.
Tuesday, March 23, 2010
Nu var det länge sen...
Hej.
Det var riktigt länge sen jag skrev här. Har inte riktigt känt att jag har nått att säga eller klura på. I och för sig är det ju inte riktigt sant, mycket har hänt och jag borde kanske skrivit nått för att bearbeta det ännu mer. Men, men. I bland är tystnad också en process som hjälper.
Sitter idag och skall packa väskan igen för att åka till barnen. Flyget går i morgon bitti och vi skall fira påsklov ihop. 10 dagar av kärlek, närhet, upptäcksfärd och lycka. Jag får bara hoppas att jag har styrkan och orken för att klara tempot.
Månaden som gått har fått mig att tänka efter. Jag har flyttat in till en ny lägenhet i Falun och stortrivs. Känns lite som jag hittat hem efter så många år utomlands, och har nu behovet av kända mönster och miljöer ett tag.
Jag får hoppas att det går bra med jobbet, det är lite skakigt och osäkert, sitter just nu i en förhandling om det och är ganska hård i mina krav. Jag är inte orättvis eller ber om för mycket, men jag kräver garantier och lite långsiktighet. Behöver verkligen göra detta för min självkänsla och min framtid. Annars hamnar jag i samma situationen igen, där jag riskerar att bli blåst på konfekten, även om jag gör arbetet.
Men, men - livet går vidare och jag klarar detta med. Kanske är det meningen att jag skall få känna på oro för att kunna skapa lugn, vem vet.
Ha det så bra.
Det var riktigt länge sen jag skrev här. Har inte riktigt känt att jag har nått att säga eller klura på. I och för sig är det ju inte riktigt sant, mycket har hänt och jag borde kanske skrivit nått för att bearbeta det ännu mer. Men, men. I bland är tystnad också en process som hjälper.
Sitter idag och skall packa väskan igen för att åka till barnen. Flyget går i morgon bitti och vi skall fira påsklov ihop. 10 dagar av kärlek, närhet, upptäcksfärd och lycka. Jag får bara hoppas att jag har styrkan och orken för att klara tempot.
Månaden som gått har fått mig att tänka efter. Jag har flyttat in till en ny lägenhet i Falun och stortrivs. Känns lite som jag hittat hem efter så många år utomlands, och har nu behovet av kända mönster och miljöer ett tag.
Jag får hoppas att det går bra med jobbet, det är lite skakigt och osäkert, sitter just nu i en förhandling om det och är ganska hård i mina krav. Jag är inte orättvis eller ber om för mycket, men jag kräver garantier och lite långsiktighet. Behöver verkligen göra detta för min självkänsla och min framtid. Annars hamnar jag i samma situationen igen, där jag riskerar att bli blåst på konfekten, även om jag gör arbetet.
Men, men - livet går vidare och jag klarar detta med. Kanske är det meningen att jag skall få känna på oro för att kunna skapa lugn, vem vet.
Ha det så bra.
Sunday, February 28, 2010
Två långa, men lyckliga år...
Idag är det två år sen mardrömmen tog slut. Kampen mot själen och den otroliga kampen mot något totalt okänt och skrämmande började ta slut.
Under hela mitt vuxna liv så har jag kämpat mot en sjukdom som hållit mig i ett brutalt och skoningslöst grepp. Jag har utsatt mig själv, min familj och alla nära och kära för extrema faror, sorg och förundran. Men, efter att ha fått sanningen klart för mig, att om jag inte fokuserar på detta först, så har det så sakteliga börjat falla på plats för mig. Jag har kämpat, gråtit, slitit och sörjt.
Men, jag har klarat mig hit i alla fall - svart bälte i tillfrisknande.
Inte för att jag har speciellt mycket att fira. Skall börja samtalsterapi idag för att börja bearbeta grundläggande tankar och levnadsmönster, men jag är i alla fall riktigt lycklig.
Tack alla som hjälpt mig, det är min totala övertygelse att detta är inget som jag klarar av själv. En dag i taget.
Under hela mitt vuxna liv så har jag kämpat mot en sjukdom som hållit mig i ett brutalt och skoningslöst grepp. Jag har utsatt mig själv, min familj och alla nära och kära för extrema faror, sorg och förundran. Men, efter att ha fått sanningen klart för mig, att om jag inte fokuserar på detta först, så har det så sakteliga börjat falla på plats för mig. Jag har kämpat, gråtit, slitit och sörjt.
Men, jag har klarat mig hit i alla fall - svart bälte i tillfrisknande.
Inte för att jag har speciellt mycket att fira. Skall börja samtalsterapi idag för att börja bearbeta grundläggande tankar och levnadsmönster, men jag är i alla fall riktigt lycklig.
Tack alla som hjälpt mig, det är min totala övertygelse att detta är inget som jag klarar av själv. En dag i taget.
Thursday, February 18, 2010
Lite jobbigt med det mesta just nu
Hej,
Sitter i USA och trivs inte alls med mig själv. I och för sig har jag klarat mig från att trilla dit på nått sätt - men jag har haft tid att vila, tänka efter och fundera på min situation, min framtid och riktning. Och jag mår inte alls bra.
Känner en stark depression som omger mig. Olust att jobba, overksam i allt och vill bara sova hela tiden. Känner en hopplöshet för idag, i morgon, mina åtaganden och allt möjligt. Livet är bara helt för jobbigt just nu.
Kanske är det något som kommer komma ur detta som legat och grott i massor med år. En sort vilsenhet i livet som sådant. Jag tycker mig i alla fall känna igen tankarna och känslorna. Men, det som är jobbigt är min livs situation. Jag har ingenstans att bo. Fick ett nej av någon firma som hjälper till, tack vare min historia. Inga direkta jobb inom snar framtid och motgångar på massor med sätt.
Jag hade lite i bakhuvudet när jag åkte hit att jag kanske är på väg till usa. Men väl här känns det inte bra. Jag trivs inte riktigt och känner inte att det är något jag vill göra. Men, vi får se.
Angående barnen så har allt gått bra. Jag hjälper till med vad jag kan och känner lite att jag fått tillräckligt med tid med barnen för att ge dem en stabil dialog runt att jag åker fram och tillbaka från Sverige. Kanske är det någon som visar min väg i detta - för jag har i alla fall ingen aning om vart jag är på väg i alla olika små detaljer.
Men, jag har i alla fall inte önskat ruinerat min plattform, fly in i nått annat eller inte velat fly. Det är en jättesak i sig själv. Stabilitet och hopp finns kvar.
Men, jag lnskar att nån kan fånga upp mig, ge mig trygghet och ge mig kraft. Jag önskar en riktning, ett mål och en trygghet. Jag verkar inte vara kapabel att själv skapa det. Jag har faktiskt funderat lite om det är nått fel på mig i detta, om jag har aspbergers, eller nån annan skada som omöjliggör trygghet, stabilitet eller kapacitet att vara med någon annan.
Men, jag håller mig riktigt undan för andra också. Jag är inte på en plats länge nog att lära känna någon. Jag vill inte visa mitt rätta jag, eller utsätta mig för risken att bli sårad. Men, mitt i allt så vågar jag heller inte stanna kvar, eller jobba mot nått heller.
SÅ, livet suger benet just nu. Känns inte alls roligt med nått eller ser ingen inspiration överhuvudtaget.
Ge mig sinnesro...
Sitter i USA och trivs inte alls med mig själv. I och för sig har jag klarat mig från att trilla dit på nått sätt - men jag har haft tid att vila, tänka efter och fundera på min situation, min framtid och riktning. Och jag mår inte alls bra.
Känner en stark depression som omger mig. Olust att jobba, overksam i allt och vill bara sova hela tiden. Känner en hopplöshet för idag, i morgon, mina åtaganden och allt möjligt. Livet är bara helt för jobbigt just nu.
Kanske är det något som kommer komma ur detta som legat och grott i massor med år. En sort vilsenhet i livet som sådant. Jag tycker mig i alla fall känna igen tankarna och känslorna. Men, det som är jobbigt är min livs situation. Jag har ingenstans att bo. Fick ett nej av någon firma som hjälper till, tack vare min historia. Inga direkta jobb inom snar framtid och motgångar på massor med sätt.
Jag hade lite i bakhuvudet när jag åkte hit att jag kanske är på väg till usa. Men väl här känns det inte bra. Jag trivs inte riktigt och känner inte att det är något jag vill göra. Men, vi får se.
Angående barnen så har allt gått bra. Jag hjälper till med vad jag kan och känner lite att jag fått tillräckligt med tid med barnen för att ge dem en stabil dialog runt att jag åker fram och tillbaka från Sverige. Kanske är det någon som visar min väg i detta - för jag har i alla fall ingen aning om vart jag är på väg i alla olika små detaljer.
Men, jag har i alla fall inte önskat ruinerat min plattform, fly in i nått annat eller inte velat fly. Det är en jättesak i sig själv. Stabilitet och hopp finns kvar.
Men, jag lnskar att nån kan fånga upp mig, ge mig trygghet och ge mig kraft. Jag önskar en riktning, ett mål och en trygghet. Jag verkar inte vara kapabel att själv skapa det. Jag har faktiskt funderat lite om det är nått fel på mig i detta, om jag har aspbergers, eller nån annan skada som omöjliggör trygghet, stabilitet eller kapacitet att vara med någon annan.
Men, jag håller mig riktigt undan för andra också. Jag är inte på en plats länge nog att lära känna någon. Jag vill inte visa mitt rätta jag, eller utsätta mig för risken att bli sårad. Men, mitt i allt så vågar jag heller inte stanna kvar, eller jobba mot nått heller.
SÅ, livet suger benet just nu. Känns inte alls roligt med nått eller ser ingen inspiration överhuvudtaget.
Ge mig sinnesro...
Wednesday, February 3, 2010
Funderingar och möten
Hej,
Som jag tidigare skrivit är jag i San Francisco och har hand om barnen. Mina 10 dagar är över och jag har valt att stanna kvar 3 veckor för att ge extra till sonen framförallt runt skolan och läxor och liknande. I dag var det dock dotters tur då jag åkte till hennes dagis och hälsade på en timme. Nästa vecka skall jag hjälpa till med lite olika saker där så hon får lika mycket extra tid med mig hon också.
Till helgen kommer dom till mig igen. Fredag och Lördag natt. Sen är det slut på övernattningar för den här gången. Men, sen skall jag tillbaka den 25 Mars för en rättegång igen runt besök och så.
Men, som ni ser så får jag ganska mycket tid över och jag kan fundera på saker och ting. Dagarna är ju givetvis lite fyllda med jobb, men inte så mycket. Gamla bekanta, gamla kärlekar och nya typer hinns med.
En sak som slagit mig mer och mer är att jag under mitt liv haft folk omkring mig som behövt min hjälp. Oftast har det handlat om en person som sett upp till mig och lyssnar på mig. Ber om mina råd och liknande. Men min insikt i detta är att jag hela tiden omgett mig med någon sådan för att sätta mig själv i bättre dager. Visst, jag ger bra saker, hjälper till och stöttar - men jag använder det också att hävda mig och mitt. Den där lusten att vara älskad och beundrad för att bara vara Patric. Konstigt hur det kan vara. Jag måste väl inte helt sluta vara snäll mot folk i min omgivning tror jag, men jag behöver fundera på hur jag kan spara på mina krafter och möta min dåliga självkänsla inom mig istället. Den hindrar mig från att växa och våga möta någon.
Sen en annan sak, jag var på väg till en blind date härom kvällen. På väg i den mening att jag missade tiden med 10 minuter och hon hade redan dragit när jag kom fram, men jag tog mig modet och provade i alla fall. De ni!
Nu skall jag återgå till att kurera mig. Jag fick en förkylning häromdan och har tappat rösten idag. Är lite febrig och tycker mest synd om mig själv.
Hej och hej...
Som jag tidigare skrivit är jag i San Francisco och har hand om barnen. Mina 10 dagar är över och jag har valt att stanna kvar 3 veckor för att ge extra till sonen framförallt runt skolan och läxor och liknande. I dag var det dock dotters tur då jag åkte till hennes dagis och hälsade på en timme. Nästa vecka skall jag hjälpa till med lite olika saker där så hon får lika mycket extra tid med mig hon också.
Till helgen kommer dom till mig igen. Fredag och Lördag natt. Sen är det slut på övernattningar för den här gången. Men, sen skall jag tillbaka den 25 Mars för en rättegång igen runt besök och så.
Men, som ni ser så får jag ganska mycket tid över och jag kan fundera på saker och ting. Dagarna är ju givetvis lite fyllda med jobb, men inte så mycket. Gamla bekanta, gamla kärlekar och nya typer hinns med.
En sak som slagit mig mer och mer är att jag under mitt liv haft folk omkring mig som behövt min hjälp. Oftast har det handlat om en person som sett upp till mig och lyssnar på mig. Ber om mina råd och liknande. Men min insikt i detta är att jag hela tiden omgett mig med någon sådan för att sätta mig själv i bättre dager. Visst, jag ger bra saker, hjälper till och stöttar - men jag använder det också att hävda mig och mitt. Den där lusten att vara älskad och beundrad för att bara vara Patric. Konstigt hur det kan vara. Jag måste väl inte helt sluta vara snäll mot folk i min omgivning tror jag, men jag behöver fundera på hur jag kan spara på mina krafter och möta min dåliga självkänsla inom mig istället. Den hindrar mig från att växa och våga möta någon.
Sen en annan sak, jag var på väg till en blind date härom kvällen. På väg i den mening att jag missade tiden med 10 minuter och hon hade redan dragit när jag kom fram, men jag tog mig modet och provade i alla fall. De ni!
Nu skall jag återgå till att kurera mig. Jag fick en förkylning häromdan och har tappat rösten idag. Är lite febrig och tycker mest synd om mig själv.
Hej och hej...
Friday, January 29, 2010
Lite panik i kroppen
Hej,
Har inte skrivit något på några dagar. Så, tänkte jag skulle säga hej i alla fall. Livet trillar sakta på och jag och River sitter just nu och kollar TV. Vi skall hämta Saffi efter hennes ballett klass som slutar kl. 6.
Annars är det ganska mycket tankar som snurrar. Hur skall det gå för mig, vart kommer jag att bo, hur går det med jobb etc, etc. Jag har i och för sig satt mig i denna situation själv och har egentligen inget att klaga på. Men, det blir 3 veckor till här, så vi får se vad som händer inom mig.
Annars är det helt ok väder, lite sol, regn men runt 15 grader. På måndag åker barnen till deras mamma och jag får lite tid att vara med mig själv igen. Det behövs, jag känner lite panik att inte få egen tid. Jag är ju faktiskt inte så van med barnen.
P
Har inte skrivit något på några dagar. Så, tänkte jag skulle säga hej i alla fall. Livet trillar sakta på och jag och River sitter just nu och kollar TV. Vi skall hämta Saffi efter hennes ballett klass som slutar kl. 6.
Annars är det ganska mycket tankar som snurrar. Hur skall det gå för mig, vart kommer jag att bo, hur går det med jobb etc, etc. Jag har i och för sig satt mig i denna situation själv och har egentligen inget att klaga på. Men, det blir 3 veckor till här, så vi får se vad som händer inom mig.
Annars är det helt ok väder, lite sol, regn men runt 15 grader. På måndag åker barnen till deras mamma och jag får lite tid att vara med mig själv igen. Det behövs, jag känner lite panik att inte få egen tid. Jag är ju faktiskt inte så van med barnen.
P
Monday, January 25, 2010
Nej
Kom just tillbaka från domstolen. Domaren kastade ut vårt claim och sa åt oss att försöka komma överens själva. Så, nu var vi tvungna att själva komma överens.
Det kändes som en kall kår gick igenom min kropp, och att det inte skulle fungera - men efter att ha fikat me ex frun så kom vi överens om ett schema. det blev 12-13 nätter, och att jag går till rivers skola 2 gpnger i veckan för att hjälpa med läxor. Sen lite kvällar, middagar och liknande.
Så, det gick inte min väg, kanske skall jag faktiskt vara tacksam för detta - även om jag inte riktigt vet hur ännu. Men, någon mening med det hela är det och jag har någon insikt att lära. Jag vet att det kanske inte faller sig rakt av, men det kommer alldeles säkert att vara nått i detta.
Allt lugnt och fint dock.
Det kändes som en kall kår gick igenom min kropp, och att det inte skulle fungera - men efter att ha fikat me ex frun så kom vi överens om ett schema. det blev 12-13 nätter, och att jag går till rivers skola 2 gpnger i veckan för att hjälpa med läxor. Sen lite kvällar, middagar och liknande.
Så, det gick inte min väg, kanske skall jag faktiskt vara tacksam för detta - även om jag inte riktigt vet hur ännu. Men, någon mening med det hela är det och jag har någon insikt att lära. Jag vet att det kanske inte faller sig rakt av, men det kommer alldeles säkert att vara nått i detta.
Allt lugnt och fint dock.
På plats och ännu en runda framför domaren.
Hej.
Som ni kanske förstår så är jag tillbaka i San Francisco och försöker anpassa mig till barnen igen. Dom har sovit hos mig sen i Fredags, och jag kom i Onsdags. Jetlaggen har varit jättejobbig, och vädret är grått och trist. Men, misstolka mig inte, jag är lycklig och helt underbart glad över att få ha dom igen.
Har varit lite anpassning i helgen med att återställa regler och tider, de testar ju gränserna direkt och har gjort ett bra jobb med att försöka lyssna efter bästa förmåga. Så, det har gått riktigt bra även om jag blivit tvungen att hoppas i säng med dom runt 8 på kvällen.
I dag är det så dags att gå till domstol igen. Exet vill inte att jag skall läsa läxor med barnen på eftermiddagarna, eller ge mig extra tid under detta månadslånga besök. Jag har sedan någon månad bestämt mig för att stå kvar i mina beslut och gå min väg, med reson givetvis, för att kunna sova gott.
Nu har jag bett om 2 ggr 7 dagar för övernattning (varannan vecka) samt att jag hämtar sonen i skolan på eftermiddagen och sätter mig med honom i köket och läser läxor för att göra ett avstamp så att han kan börja andra klass efter sommaren. Skolan erkänner att River ligger efter i sin inlärning, fritids erkänner att det är en kaotisk miljö samt att dom inte är ansvariga för läxorna, skolan har testat och gett ok för extra support, hans terapeut har påpekat behovet av en lugn och stilla miljö för att bearbeta. Men, alla initiativ är byråkratiska och tar tid. Det kommer under våren att ges extra service till River, men likaväl tycker exet att vi skall vänta tills dess, inte störa etc., etc.
Jag läste hennes motion som hon svarade med - vilket för övrigt vart inskickat efter det att jag åkte till USA, så jag inte kunde få den eller ha tid att svara. Hennes argument går in på att ur olika brev från terapeuten klippa ihop en story som stödjer henne. Detta ur helt olika brev och genom odokumenterad dialog. Jag vet inte riktigt vad jag skall säga, känner bara en trötthet och en oro för hennes beteenden och hur konstigt det blir när hon inte klarar av att dra upp sin tanke ur rädslan och bearbeta sitt kontroll behov. För så kanske det är, hon sa det till mig i Fredags, efter ett möte med frtitids då dom bekräftade min åsikt om kaos och så - jag är rädd att det kommer krävas mer av mig som jag inte kan ge. I slutändan handlar detta om henne och hennes vision för detta - där jag är i vägen bara.
Så har det varit under hela vårt äktenskap också - hennes väg eller ingen väg. I början var hon öppen för att samarbeta, prova något nytt - men sen sakta, sakta har det bara blivit värre och värre. Nu känns det nästan som en sinnessjukdom där hon argumenterar och fabricerar en story som passar hennes ovlija och skickar in dessa papper i domstol. Men, lyckligtvis får jag så idag sätta mig ner med en domare och berätta situationen. Förklara vad personer sagt på de möten vi haft och berätta om min plan.
Jag tror att det kommer att gå nästan hela min väg. Jag kan för inget se att en domare kommer att begränsa en liten killes möjligheter att få hjälp med läxor och att alla försök att komma ikapp. Jag hoppas att jag blir sedd, hört och respekterad av henne i alla fall. Exet gör det inte, har inte förmågan att kompromissa eller att ge.
Jag skriver mer i morgon. Nu behöver jag komma igång med dagen och se till att få barnen till skolan i tid.
P
Som ni kanske förstår så är jag tillbaka i San Francisco och försöker anpassa mig till barnen igen. Dom har sovit hos mig sen i Fredags, och jag kom i Onsdags. Jetlaggen har varit jättejobbig, och vädret är grått och trist. Men, misstolka mig inte, jag är lycklig och helt underbart glad över att få ha dom igen.
Har varit lite anpassning i helgen med att återställa regler och tider, de testar ju gränserna direkt och har gjort ett bra jobb med att försöka lyssna efter bästa förmåga. Så, det har gått riktigt bra även om jag blivit tvungen att hoppas i säng med dom runt 8 på kvällen.
I dag är det så dags att gå till domstol igen. Exet vill inte att jag skall läsa läxor med barnen på eftermiddagarna, eller ge mig extra tid under detta månadslånga besök. Jag har sedan någon månad bestämt mig för att stå kvar i mina beslut och gå min väg, med reson givetvis, för att kunna sova gott.
Nu har jag bett om 2 ggr 7 dagar för övernattning (varannan vecka) samt att jag hämtar sonen i skolan på eftermiddagen och sätter mig med honom i köket och läser läxor för att göra ett avstamp så att han kan börja andra klass efter sommaren. Skolan erkänner att River ligger efter i sin inlärning, fritids erkänner att det är en kaotisk miljö samt att dom inte är ansvariga för läxorna, skolan har testat och gett ok för extra support, hans terapeut har påpekat behovet av en lugn och stilla miljö för att bearbeta. Men, alla initiativ är byråkratiska och tar tid. Det kommer under våren att ges extra service till River, men likaväl tycker exet att vi skall vänta tills dess, inte störa etc., etc.
Jag läste hennes motion som hon svarade med - vilket för övrigt vart inskickat efter det att jag åkte till USA, så jag inte kunde få den eller ha tid att svara. Hennes argument går in på att ur olika brev från terapeuten klippa ihop en story som stödjer henne. Detta ur helt olika brev och genom odokumenterad dialog. Jag vet inte riktigt vad jag skall säga, känner bara en trötthet och en oro för hennes beteenden och hur konstigt det blir när hon inte klarar av att dra upp sin tanke ur rädslan och bearbeta sitt kontroll behov. För så kanske det är, hon sa det till mig i Fredags, efter ett möte med frtitids då dom bekräftade min åsikt om kaos och så - jag är rädd att det kommer krävas mer av mig som jag inte kan ge. I slutändan handlar detta om henne och hennes vision för detta - där jag är i vägen bara.
Så har det varit under hela vårt äktenskap också - hennes väg eller ingen väg. I början var hon öppen för att samarbeta, prova något nytt - men sen sakta, sakta har det bara blivit värre och värre. Nu känns det nästan som en sinnessjukdom där hon argumenterar och fabricerar en story som passar hennes ovlija och skickar in dessa papper i domstol. Men, lyckligtvis får jag så idag sätta mig ner med en domare och berätta situationen. Förklara vad personer sagt på de möten vi haft och berätta om min plan.
Jag tror att det kommer att gå nästan hela min väg. Jag kan för inget se att en domare kommer att begränsa en liten killes möjligheter att få hjälp med läxor och att alla försök att komma ikapp. Jag hoppas att jag blir sedd, hört och respekterad av henne i alla fall. Exet gör det inte, har inte förmågan att kompromissa eller att ge.
Jag skriver mer i morgon. Nu behöver jag komma igång med dagen och se till att få barnen till skolan i tid.
P
Friday, January 15, 2010
Fredag hela veckan...
Nästa då i alla fall. Jag har haft en heltokig resvecka; Stockholm, Falun, Avesta, Stockholm och nu tillbaka till Avesta. För planen att bo i Falun tills jag åker falerade och jag känner en oerhört stor irritation över det läge jag sitter i med att vara bostadslös, mitt i ett projektavslut, längtan efter barnen och nu en konflikt med familjen som bara känns för mycket.
Var på ett möte igår och förstod att jag måste be om ursäkt för min del i det hela, för att inte ha det på insidan och lämna plats för vad som är viktigt, striden om att få vara med mina barn och den domstolsförhandling som sker den 25 Januari.
Allt runt om kring mig har blivit lite lidande. Orken har trutit tack vare min o-stabila bostadssituation. Jag är även i slutskedet på ett väldigt viktigt jobb som jag måste få klart innan jag åker, men resandet och konflikten har så att säga sugit musten ur mig och jag kämpar lite för att orka med.
Igår så bad jag så brorsan om jag kunde få stanna hos dem tills söndag eller måndag. Sen hyr jag ett rum de sista nätterna och fokuserar på att göra mig redo för barnen och rättegången igen. Jag åker och hämtar mina kläder i eftermiddag och köper mat till katten, så får vi hoppas att han får stanna kvar - för jag fick ett samtal igår om att katten inte kunde vara där helt plötsligt. Men, jag kör på den förbestämda planen och låter han vara tills jag kommer hem. Det svängde så fort att jag misstänker att det handlar om något helt annat.
Men, jag hämtar mina kläder i eftermiddag, och gör mig redo för mitt. Det är väl så att i slutändan skall jag vara redo på Onsdag, och det kommer jag att vara. Men, jag får prova att berätta min del i det hela - utan att för den skull vika ner mig och inte uttrycka min åsikt som jag kan förmedla på många olika sätt.
Men, så är livet ibland - stormar, lugn och kaos. Just nu är det kaos, och jag känner en stark lust att stänga av och stänga ner - isolera mig och stänga ute världen en stund och låta känslorna svalla färdigt och återställa lugnet. Känner även att jag behöver ladda mina batterier för barnen och ha mer ork redo - saknaden och längtan så här dagarna innan jag får se dom är tyngre än jag kan beskriva med ord, större än jag kan förstå och djupare än jag trodde var möjligt.
Men, och helt apropå, jag trivs med Patric idag. Känner mig stabil och stark, kapabel och fin. Ser min bild i spegeln och ser en stilig man som har växt upp och blivit stor. Det yttre kaoset just nu är temporärt, och jag vet någonstans att jag var tvungen att göra detta för att släppa mina måsten gentemot andra. Besluten måste tas från hjärtat och med min vilja i fokus. Jag har så lätt att bli påverkad och vill gärna se nästa nivå i min utveckling. De 23 år som jag försöker ta igen, tar inte 2 år - det kommer att ta mycket längre tid än så. Men, min process just nu håller på att öppna mig och skapa förutsättningar att älska mig själv igen. Så även öppnar jag mig mot att få träffa en partner som låter mig vara bräcklig, stark, modig och rädd hela tiden.
Hoppla pålle.
Var på ett möte igår och förstod att jag måste be om ursäkt för min del i det hela, för att inte ha det på insidan och lämna plats för vad som är viktigt, striden om att få vara med mina barn och den domstolsförhandling som sker den 25 Januari.
Allt runt om kring mig har blivit lite lidande. Orken har trutit tack vare min o-stabila bostadssituation. Jag är även i slutskedet på ett väldigt viktigt jobb som jag måste få klart innan jag åker, men resandet och konflikten har så att säga sugit musten ur mig och jag kämpar lite för att orka med.
Igår så bad jag så brorsan om jag kunde få stanna hos dem tills söndag eller måndag. Sen hyr jag ett rum de sista nätterna och fokuserar på att göra mig redo för barnen och rättegången igen. Jag åker och hämtar mina kläder i eftermiddag och köper mat till katten, så får vi hoppas att han får stanna kvar - för jag fick ett samtal igår om att katten inte kunde vara där helt plötsligt. Men, jag kör på den förbestämda planen och låter han vara tills jag kommer hem. Det svängde så fort att jag misstänker att det handlar om något helt annat.
Men, jag hämtar mina kläder i eftermiddag, och gör mig redo för mitt. Det är väl så att i slutändan skall jag vara redo på Onsdag, och det kommer jag att vara. Men, jag får prova att berätta min del i det hela - utan att för den skull vika ner mig och inte uttrycka min åsikt som jag kan förmedla på många olika sätt.
Men, så är livet ibland - stormar, lugn och kaos. Just nu är det kaos, och jag känner en stark lust att stänga av och stänga ner - isolera mig och stänga ute världen en stund och låta känslorna svalla färdigt och återställa lugnet. Känner även att jag behöver ladda mina batterier för barnen och ha mer ork redo - saknaden och längtan så här dagarna innan jag får se dom är tyngre än jag kan beskriva med ord, större än jag kan förstå och djupare än jag trodde var möjligt.
Men, och helt apropå, jag trivs med Patric idag. Känner mig stabil och stark, kapabel och fin. Ser min bild i spegeln och ser en stilig man som har växt upp och blivit stor. Det yttre kaoset just nu är temporärt, och jag vet någonstans att jag var tvungen att göra detta för att släppa mina måsten gentemot andra. Besluten måste tas från hjärtat och med min vilja i fokus. Jag har så lätt att bli påverkad och vill gärna se nästa nivå i min utveckling. De 23 år som jag försöker ta igen, tar inte 2 år - det kommer att ta mycket längre tid än så. Men, min process just nu håller på att öppna mig och skapa förutsättningar att älska mig själv igen. Så även öppnar jag mig mot att få träffa en partner som låter mig vara bräcklig, stark, modig och rädd hela tiden.
Hoppla pålle.
Sunday, January 10, 2010
Defekter och förändringar
Nu är det några dagar sen jag lämnade mitt & steg till sponsorn. Ni som vet vad det handlar om kanske ler lite, ni andra - det handlar om en inventering av karaktärsdefekter och villigheten att erkänna de mönster som ligger till grund för upprepningarna och bristerna i mitt liv.
Men, efter några månaders jobb med det så var jag så klar och fick lämna över det. Att lämna över det handlar om att öppen och ärligt erkänna innebörden, mönstret och motivationen bakom varje defekt. Inte enkelt vill jag påpeka. Kändes som en boxningsmatch mot viljan och en stadigt kämpande egensinne som vill förminska, förenkla och undvika det som jag skyddat så länge.
Men, efter ett tag så började det faktiskt kännas enklare och enklare med det hela, och jag blev klar efter nån timme.
Så, nu då. Nu skall jag lära mig att ta bort dom. De skall inte få poppa upp och förstöra som de gjort tidigare och sätta pinnar i hjulet. Svettigt, men jag är helt och fullt kommitad till att genomföra detta fullt ut.
Annars så sitter jag hemma hos min bror och hans familj i Avesta för att i morgon åka till stockholm för jobb fram till Onsdag. Sen tandläkaren i Svärdsjö, sen är det bara en vecka tills jag åker till barnen i USA igen. Ser fram emot att få tillbringa en hel månad med dom och få vara pappa så mycket som tingsrätten och domaren kommer att tillstå. Men jag är helt övertygad om att jag gör rätt och kommer att kämpa för det. Sen är det ju inte mitt beslut i slutändan och jag måste respektera detta.
Kan även berätta att jag så smått börjar få upp ögonen för en tjej jag nyligen lärt känna lite försiktigt i Falun. Hon är inflyttad och vän med vänner, så jag är lite blyg och försiktig. Pirrigt värre. Inget har hänt, jag tror inte ens hon förstår mitt intresse, men jag är lite försiktig och tar ett steg i taget så hinner jag med att utvecklas under tiden. Resten är inte upp till mig, jag får lita på att det blir bra i slutändan.
:-)
Men, efter några månaders jobb med det så var jag så klar och fick lämna över det. Att lämna över det handlar om att öppen och ärligt erkänna innebörden, mönstret och motivationen bakom varje defekt. Inte enkelt vill jag påpeka. Kändes som en boxningsmatch mot viljan och en stadigt kämpande egensinne som vill förminska, förenkla och undvika det som jag skyddat så länge.
Men, efter ett tag så började det faktiskt kännas enklare och enklare med det hela, och jag blev klar efter nån timme.
Så, nu då. Nu skall jag lära mig att ta bort dom. De skall inte få poppa upp och förstöra som de gjort tidigare och sätta pinnar i hjulet. Svettigt, men jag är helt och fullt kommitad till att genomföra detta fullt ut.
Annars så sitter jag hemma hos min bror och hans familj i Avesta för att i morgon åka till stockholm för jobb fram till Onsdag. Sen tandläkaren i Svärdsjö, sen är det bara en vecka tills jag åker till barnen i USA igen. Ser fram emot att få tillbringa en hel månad med dom och få vara pappa så mycket som tingsrätten och domaren kommer att tillstå. Men jag är helt övertygad om att jag gör rätt och kommer att kämpa för det. Sen är det ju inte mitt beslut i slutändan och jag måste respektera detta.
Kan även berätta att jag så smått börjar få upp ögonen för en tjej jag nyligen lärt känna lite försiktigt i Falun. Hon är inflyttad och vän med vänner, så jag är lite blyg och försiktig. Pirrigt värre. Inget har hänt, jag tror inte ens hon förstår mitt intresse, men jag är lite försiktig och tar ett steg i taget så hinner jag med att utvecklas under tiden. Resten är inte upp till mig, jag får lita på att det blir bra i slutändan.
:-)
Friday, January 8, 2010
Idag blir jag 40år!
Det är min födelsedag idag. 40år gammal och jag känner faktiskt en stor glädje över att bli en man. Livet känns schysst, speciellt som jag lämnade 6:e steget till min sponsor i onsdags och känner en sån stor lättnad, mål och mening.
Men, idag känns det bra att bli äldre. Livet tuffar på och jag vågar med stolthet säga att jag är 40, lite nyfiken och samtidigt stabil.
:-)
Men, idag känns det bra att bli äldre. Livet tuffar på och jag vågar med stolthet säga att jag är 40, lite nyfiken och samtidigt stabil.
:-)
Saturday, January 2, 2010
Året som gått!
Mycket har hänt under året. Framförallt så har jag utvecklats som människa och tagot stora steg i att förlåta mig själv och gå vidare. Sen har jag rest enormt mycket, 5 ggr fram och tillbaka till SF, Vietnam, Göteborg, Visby och otaliga resor till Stockholm från Umeå.
Om det är en tredjedel runt klotet till SF och Vietnem innebär det att jag flugit 4 varv runt jorden förra året.
Jag har haft några fina förhållanden, jag var upp i rätten 3 gånger och fick rätt varje gång runt barnen, underhållet och vårdnaden.
Men, framförallt så har jag börjat att tycka om mig själv, har accepterat mina karaktärsdefekter och lagt mycket bakom mig. Har börjat våga säga nej till situationer som är destruktiva, flyttat och kommit närmare mig själv.
Här kommer en genomgång över lite av de tankar och situationer jag gick igenom:
December
Mindes min pappa, flyttade från Umeå och firade jul med familjen.
November
Sa upp mig från jobbet, fick ansöka om resning runt barnen och började nytt jobb.
Oktober
Fortsatte mitt arbete med insidan, på väg till barnen igen och fick påbörja min nya tillvaro med barnen - 10 dagar bara dom och jag.
September
Började fundera på nytt jobb, fixade med gravstenen till pappa och reste omkring igen.
Augusti
Var ledsen, insåg att jag behövde växa upp och sonen började första klass.
Juli
Tillbaka till USA och barnen. Jag och RIver åkte till Sverige, och tillbaka till San Francisco igen.
Juni
Var lugn och fin. Probelm på jobbet och Nelly flyttade in
.
Maj
Var i Göteborg på konferens där jag också fikade med Ann, Jobbade i 4:e steget, sprang 17km och var riktigt nöjd med mig själv. Var också i Visby och höll en föreläsning.
April
Träffade fina Lenica i LA. Bytte till sommardäck och betalade mina synder
Mars
Vart stämd av mitt ex. Fick rätt i domstol.Fick ännu en gång lämna barnen och åka hem.
Februari
Fick flanera i ett gnistrande vinterlandskap. Firade min Årsdag.
Januari
Var på Nyårsfest i Berkeley, USA. Vart utmanövrerad av ett företag jag byggt om från grunden, och var på semester i Vietnam.
Om det är en tredjedel runt klotet till SF och Vietnem innebär det att jag flugit 4 varv runt jorden förra året.
Jag har haft några fina förhållanden, jag var upp i rätten 3 gånger och fick rätt varje gång runt barnen, underhållet och vårdnaden.
Men, framförallt så har jag börjat att tycka om mig själv, har accepterat mina karaktärsdefekter och lagt mycket bakom mig. Har börjat våga säga nej till situationer som är destruktiva, flyttat och kommit närmare mig själv.
Här kommer en genomgång över lite av de tankar och situationer jag gick igenom:
December
Mindes min pappa, flyttade från Umeå och firade jul med familjen.
November
Sa upp mig från jobbet, fick ansöka om resning runt barnen och började nytt jobb.
Oktober
Fortsatte mitt arbete med insidan, på väg till barnen igen och fick påbörja min nya tillvaro med barnen - 10 dagar bara dom och jag.
September
Började fundera på nytt jobb, fixade med gravstenen till pappa och reste omkring igen.
Augusti
Var ledsen, insåg att jag behövde växa upp och sonen började första klass.
Juli
Tillbaka till USA och barnen. Jag och RIver åkte till Sverige, och tillbaka till San Francisco igen.
Juni
Var lugn och fin. Probelm på jobbet och Nelly flyttade in
.
Maj
Var i Göteborg på konferens där jag också fikade med Ann, Jobbade i 4:e steget, sprang 17km och var riktigt nöjd med mig själv. Var också i Visby och höll en föreläsning.
April
Träffade fina Lenica i LA. Bytte till sommardäck och betalade mina synder
Mars
Vart stämd av mitt ex. Fick rätt i domstol.Fick ännu en gång lämna barnen och åka hem.
Februari
Fick flanera i ett gnistrande vinterlandskap. Firade min Årsdag.
Januari
Var på Nyårsfest i Berkeley, USA. Vart utmanövrerad av ett företag jag byggt om från grunden, och var på semester i Vietnam.
Subscribe to:
Posts (Atom)