Aj va det gör ont!

Idag så kunde jag inte hålla emot mer. jag blev tvungen att släppa fram känslan och finna mig i att det är så här. Saknaden och sorgen efter barnen håller på att slita mig i stycken.

Jag känner mig helt desperat efter flykt och vet varken ut eller in.

Vill gråta, skrika och bara gömma mig från världen och sörja i ensamhet. Men, det är som en ond spiral med det, jag blir mer och mer ledsen om jag sitter och stirrar på TV´n. Jag finner ingen ro, och har svårt att släppa efter. Kände nu på eftermiddagen att det finns massor med känslor på insidan som jag inte släppt ut och nu på sena eftermiddagen så kom det efter att jag pratat med dem.

Försöken att läsa känslor i tonfall, behovet av att döma reaktioner i telefon och den enorma stressen på insidan är alla tecken på att jag egentligen är så ledsen, så ledsen.

Men, jag fick vara med River i 3 veckor och Saffi i två. Vi var med varandra nästan hela tiden och banden mellan oss har återigen knutits samman. Känslorna har väckts på starkaste allvar och därför kanske saknaden är så mycket mer påtaglig idag.

Men, jag skulle mest av allt behöva en axel och gråta på, en famn att kramas i och en smekande hand på kinden för att locka ut dessa känslor som sitter så hårt fångna inom mig. Jag känner nu hur ensam jag blivit i min rädsla att vara sårbar, i min rädsla att visa mig själv och i min rädsla från att vara tillräcklig. Om jag ändå kan lära av detta och öppna upp för möten med andra - jag får hoppas det, för det är obeskrivligt jobbigt idag - en av de jobbigaste stunderna i mitt liv faktiskt.