Tillbaka till nuet!

Så var jag hemma igen. Efter en månad i kappsäck måste jag säga att det är skönt, men tomt. Stressen och barnens energi har varit stressigt, men känner som det har fyllt mig till bredden av tillhörighet, kärlek och värme.

En sak som jag har reflekterat över på sista tiden är utanförskap. Hur jag alltid känt mig annorlunda, utanför och lite udda. Ni som vet mer om mig kanske säger, jag välkommen till klubben - och visst, min personlighet vill göra mig ensam och isolerad.

Men, vad som har börjat komma är insikten om mitt kulturella och sociala arv efter farsan. I och med hans bortgång fick jag tillfälle att prata med en kusin till honom och få deras syn på farsan. Hennes begränsade insyn var att pappa hade blivit utfrusen från släkten redan som tonåring. Efter att ha funderat på detta under några månader så börjar ganska mycket falla på plats.

Min ständiga kamp att höra till, få vara med, känna mig tillhörig och allt därtill är kanske mycket en fortsättning på Pappa´s kamp för upprättelse. Mönstren som sitter så djupt rotade kanske inte är så mycket mina egna, som pappa´s demoner över hans familjs sätt att hantera olikheter. Jag börjar förstå att det finns olika anledningar till de känslor jag har på insidan, visst ansvar är mitt, visst ansvar ligger hos andra. Jag känner att jag kan börja släppa det andra skapat åt mig, så som vissa av utanförskapets ideal som pappa tutade i mig.

Jag håller inte pappa ansvarig, eller är arg på honom för detta. Det var inte hans fel att andra förkastade honom och sköt bort han. Jag är snarare ledsen för hans skull att han fick kämpa så hårt. Min del i det hela handlar om att inte upprepa hans liv. I och med att jag nu ser vad som är, har jag även kunskapen att skala bort det jag inte ansvarar för...till verket.

P