Nästa då i alla fall. Jag har haft en heltokig resvecka; Stockholm, Falun, Avesta, Stockholm och nu tillbaka till Avesta. För planen att bo i Falun tills jag åker falerade och jag känner en oerhört stor irritation över det läge jag sitter i med att vara bostadslös, mitt i ett projektavslut, längtan efter barnen och nu en konflikt med familjen som bara känns för mycket.
Var på ett möte igår och förstod att jag måste be om ursäkt för min del i det hela, för att inte ha det på insidan och lämna plats för vad som är viktigt, striden om att få vara med mina barn och den domstolsförhandling som sker den 25 Januari.
Allt runt om kring mig har blivit lite lidande. Orken har trutit tack vare min o-stabila bostadssituation. Jag är även i slutskedet på ett väldigt viktigt jobb som jag måste få klart innan jag åker, men resandet och konflikten har så att säga sugit musten ur mig och jag kämpar lite för att orka med.
Igår så bad jag så brorsan om jag kunde få stanna hos dem tills söndag eller måndag. Sen hyr jag ett rum de sista nätterna och fokuserar på att göra mig redo för barnen och rättegången igen. Jag åker och hämtar mina kläder i eftermiddag och köper mat till katten, så får vi hoppas att han får stanna kvar - för jag fick ett samtal igår om att katten inte kunde vara där helt plötsligt. Men, jag kör på den förbestämda planen och låter han vara tills jag kommer hem. Det svängde så fort att jag misstänker att det handlar om något helt annat.
Men, jag hämtar mina kläder i eftermiddag, och gör mig redo för mitt. Det är väl så att i slutändan skall jag vara redo på Onsdag, och det kommer jag att vara. Men, jag får prova att berätta min del i det hela - utan att för den skull vika ner mig och inte uttrycka min åsikt som jag kan förmedla på många olika sätt.
Men, så är livet ibland - stormar, lugn och kaos. Just nu är det kaos, och jag känner en stark lust att stänga av och stänga ner - isolera mig och stänga ute världen en stund och låta känslorna svalla färdigt och återställa lugnet. Känner även att jag behöver ladda mina batterier för barnen och ha mer ork redo - saknaden och längtan så här dagarna innan jag får se dom är tyngre än jag kan beskriva med ord, större än jag kan förstå och djupare än jag trodde var möjligt.
Men, och helt apropå, jag trivs med Patric idag. Känner mig stabil och stark, kapabel och fin. Ser min bild i spegeln och ser en stilig man som har växt upp och blivit stor. Det yttre kaoset just nu är temporärt, och jag vet någonstans att jag var tvungen att göra detta för att släppa mina måsten gentemot andra. Besluten måste tas från hjärtat och med min vilja i fokus. Jag har så lätt att bli påverkad och vill gärna se nästa nivå i min utveckling. De 23 år som jag försöker ta igen, tar inte 2 år - det kommer att ta mycket längre tid än så. Men, min process just nu håller på att öppna mig och skapa förutsättningar att älska mig själv igen. Så även öppnar jag mig mot att få träffa en partner som låter mig vara bräcklig, stark, modig och rädd hela tiden.
Hoppla pålle.
No comments:
Post a Comment