Hej.
Som ni kanske förstår så är jag tillbaka i San Francisco och försöker anpassa mig till barnen igen. Dom har sovit hos mig sen i Fredags, och jag kom i Onsdags. Jetlaggen har varit jättejobbig, och vädret är grått och trist. Men, misstolka mig inte, jag är lycklig och helt underbart glad över att få ha dom igen.
Har varit lite anpassning i helgen med att återställa regler och tider, de testar ju gränserna direkt och har gjort ett bra jobb med att försöka lyssna efter bästa förmåga. Så, det har gått riktigt bra även om jag blivit tvungen att hoppas i säng med dom runt 8 på kvällen.
I dag är det så dags att gå till domstol igen. Exet vill inte att jag skall läsa läxor med barnen på eftermiddagarna, eller ge mig extra tid under detta månadslånga besök. Jag har sedan någon månad bestämt mig för att stå kvar i mina beslut och gå min väg, med reson givetvis, för att kunna sova gott.
Nu har jag bett om 2 ggr 7 dagar för övernattning (varannan vecka) samt att jag hämtar sonen i skolan på eftermiddagen och sätter mig med honom i köket och läser läxor för att göra ett avstamp så att han kan börja andra klass efter sommaren. Skolan erkänner att River ligger efter i sin inlärning, fritids erkänner att det är en kaotisk miljö samt att dom inte är ansvariga för läxorna, skolan har testat och gett ok för extra support, hans terapeut har påpekat behovet av en lugn och stilla miljö för att bearbeta. Men, alla initiativ är byråkratiska och tar tid. Det kommer under våren att ges extra service till River, men likaväl tycker exet att vi skall vänta tills dess, inte störa etc., etc.
Jag läste hennes motion som hon svarade med - vilket för övrigt vart inskickat efter det att jag åkte till USA, så jag inte kunde få den eller ha tid att svara. Hennes argument går in på att ur olika brev från terapeuten klippa ihop en story som stödjer henne. Detta ur helt olika brev och genom odokumenterad dialog. Jag vet inte riktigt vad jag skall säga, känner bara en trötthet och en oro för hennes beteenden och hur konstigt det blir när hon inte klarar av att dra upp sin tanke ur rädslan och bearbeta sitt kontroll behov. För så kanske det är, hon sa det till mig i Fredags, efter ett möte med frtitids då dom bekräftade min åsikt om kaos och så - jag är rädd att det kommer krävas mer av mig som jag inte kan ge. I slutändan handlar detta om henne och hennes vision för detta - där jag är i vägen bara.
Så har det varit under hela vårt äktenskap också - hennes väg eller ingen väg. I början var hon öppen för att samarbeta, prova något nytt - men sen sakta, sakta har det bara blivit värre och värre. Nu känns det nästan som en sinnessjukdom där hon argumenterar och fabricerar en story som passar hennes ovlija och skickar in dessa papper i domstol. Men, lyckligtvis får jag så idag sätta mig ner med en domare och berätta situationen. Förklara vad personer sagt på de möten vi haft och berätta om min plan.
Jag tror att det kommer att gå nästan hela min väg. Jag kan för inget se att en domare kommer att begränsa en liten killes möjligheter att få hjälp med läxor och att alla försök att komma ikapp. Jag hoppas att jag blir sedd, hört och respekterad av henne i alla fall. Exet gör det inte, har inte förmågan att kompromissa eller att ge.
Jag skriver mer i morgon. Nu behöver jag komma igång med dagen och se till att få barnen till skolan i tid.
P
No comments:
Post a Comment