Funderat på en sak i några dagar. Jag har under mitt vuxna liv släppt två kvinnor innanför fasaden. Båda två har jag älskat och hatat på samma gång. Båda har gjort ett bestående intryck i mitt liv. Intrycken är inte bara positiva.
När jag var 18 år hade jag ett långvarigt förhållande som under många år efteråt levde kvar någonstans i mig. Jag jämförde alla med henne och träffade ingen jag fick respekt för. Sen 1996 fram till 2007, och fortfarande i någon mening, har jag en relation till exet som hon kallas här.
Båda två relationerna kraschade tack vare mig, mitt beteende och mina laster. Den första tjejen sa åt mig att inte komma tillbaka, den andra såg knappt vad som pågick. Sagt och gjort, dom har båda tagit slut och skapat svårigheter inom mig. Kanske är det som Tvärslå sa i en kommentar, man måste processa 110% av dåtiden för att kunna gå vidare - och visst jobbar jag hårt på den sista relationen. Den första är lagd bakom mig för länge sen nu, men påminner mig ofta om min historia.
Den sista relationen är ju som bekant den runt mina barn, och jag är tvingad att stå kvar runt och se på vad som pågår och acceptera.
Under en period efter den första relationen, jag var nog runt 22 eller så kände jag ofta en mardrömslik känsla av att vara plågad av bilder hur den tjejen hade andra, trivdes bättre där och njöt av sitt liv. Jättejobbigt, men som sagt lagt bakom mig sedan länge. Under de sista åren ihop med sista tjejen och fortfarande ibland så kommer samma mardömskänsla upp igen. Jag skapar bilder inom mig om hennes beteende som är en blandning av förakt och svartsjuka som medför en stark avsky inom mig. Viktigt är att jag skapar dessa bilder, och mår dåligt av dem.
Men, nu är det ju så att jag ser ett mönster. Två relationer som avslutats med katastrof, två tjejer som jag älskat av HELA mitt hjärta i perioder av klarhet, två jobbiga avslut och SAMMA REAKTION.
Undrar varför jag plågar mig med dessa bilder och scenarios. Känner kanske att jag är rädd att den andra hade hemligheter för mig, inte var ärlig eller såg mig som en mindre viktig person. Rädslan för att vara den sista att få veta en hemlighet, bli utsatt för en komplott etc. Bilderna jag ser är sjuka och hör inte hemma i detta forum - utan är ett självplågeri som jag skapar inom mig. Så, i vissa stunde rär jag medveten om vad som pågår, men detta först efter jag skapat ett illamående inom mig som kan förstöra timmar om inte dagar i mitt liv. Jag skall ta upp detta med min terapeut, kanske hon kan ge mig lite verktyg i insikten runt detta - för den avsky jag får som ett resultat verkar som ett starkt motstånd att släppa in någon.
Känns lite som ett moment 22 tycker jag.
No comments:
Post a Comment